Det här med julfilmer är svårt. Jag fattar såklart varför filmbolagen så gärna vill skapa nya hits eftersom succéer kommer spelas år efter år i decennier. Själv kan jag inte fira jul om jag inte fått se aningen National Lampoon's Christmas Vacation, Tomten är far till alla barnen eller någon av de båda första Home Alone. Det liksom krävs för att jag ska komma i stämning.

Men... det är ingen hemlighet att de flesta julfilmer verkligen stinker. Det blir ofta alldeles för förutsägbart och klibbigt sött för att det ska gå njuta av - trots att de allra flesta julfilmer som verkligen blivit stora är just sådana som lassar på med en del mörker. Det skiter dock filmbolagen i som fortsätter skyffla ut diabeteskarameller där allt är outhärdligty sliskigt.

Igår och idag har jag dock klämt Violent Night och Best. Christmas. Ever!, och tycker båda var oväntat trevliga. Förstnämnda hade premiär förra året och blev en rejäl succé, men av oklar anledning kikade jag den inte förrän i år. Sägas ska att jag utifrån hypen hade ännu högre förväntningar på den än vad jag faktiskt fick, men visst fasen är det mestadels underhållande.

Det som stör den roliga premissen och allt övervåld, är de fruktansvärt dåliga actionsekvenserna (ostigt är en sak, uselt klippt och koreograferat är en annan - vi vet att David Harbour kan bättre) samt de alldeles för tillrättalagda gullescenerna med barn och familj där man redan i filmens inledande minuter kan lista ut vem som är oduglig och vem som är handlingskraftig. Onödigt där man absolut hade kunnat gå ifrån mallarna eftersom det är en film som riktar sig till vuxna, trots allt. Men underhållen var jag och jag ser absolut fram emot uppföljaren som är på väg.

Best. Christmas. Ever! är en annan best. Den släpptes alldeles nyligen och jag hade bara hört negativt på förhand, och jag kan absolut förstå varför, för det ska gudarna veta att det inte tas några som helst risker här samt att budskap om det fina med julen verkligen hamras in.

Men... jag hade ändå ganska trevligt när jag såg den tack vare en riktigt fins trio skådespelare i huvudrollerna. Först och främst Jason Biggs (American Pie), men även den alltid lika charfmerande och underhållande Heather Graham och karismabomben Brandy Norwood. Ibland behöver man inte mer och dessa tre är såpass bra att de kan släpa en rätt sömnig och förutsägbar historia i mål och ändå underhålla. Knappast något jag någonsin kommer vilja se igen, men för att vara en julrulle ändå helt OK.

Violent Night hittar du på SkyShowtime medan Best. Christmas. Ever! finns på Netflix. Vad har du för julfilmsfavoriter?

Det känns som att jag var sen till festen när jag under den gångna helgen äntligen sparkade igång Avatar: Frontiers of Pandora för att lira med sambon. Efter ett lite smådassigt intro med inte helt klockrent skrivna na'vi-undomar och en uppenbar ruskprick som tycktes sakna allt vad nyans heter, var det som att öppna dörren till en smått magisk värd när jag tog mig ut i grönskan i Pandoras oexplorerade områden.

Ytligt måhända (att ta upp det som en av de första grejerna), men efter att ha tillbringat den första timmen i denna digitala naturupplevelse är det svårt att inte låta sig imponeras av spelets tekniska framsteg. Från de små detaljerna som vattendroppar som pärlar sig på bladen till de storslagna vyerna när solen sakta sjunker bakom de imponerande bergen – varje pixel är som en kärleksfullt målad penseldrag i Massive Entertainments utsökt levande målning.

Det som oroade mig mest på förhand var spelmekaniken som inte har sett helt övertygade ut i trailers, men som lyckligtvis är förbluffande smidig och responsiv. Att klättra uppför klippor och navigera genom den frodiga vegetationen känns naturligt och följsamt. Striderna är också intressanta och redan under de första mötena står det klart att run 'n gun inte är helt gångbart - något som såklart passar stilen.

Minuspoäng dock för muspekarmenyer. Dessa är ett gissel med analogspak, och jag tycker dessutom de är lite fippliga. Jag gillar när det intuitivt känns självklart hur saker och ting fungerar. Efter några få spelade timmar sällar jag mig nu till hyllningskörerna, det här känns mycket lovande. Ser fram emot att få lira igenom äventyret under julledigheten.

Den här bilden är en av de första sakerna som möter dig. Vad tycker du själv om na'vi-simulatorn Avatar: Frontiers of Pandora?

Det har varit en del riktigt tråkiga nyheter från spelvärlden under framför allt det senaste halvåret, men det är få som gjort mig så nervösa som Warners enorma sug efter att skapa mer live service. Det har redan resulterat i det mycket fisljumma Suicide Squad: Kill the Justice League som rocksteady utvecklade istället för ett nytt singleplayer-äventyr a'la Arkham-serien, men det som oroar mig mest är Hogwarts Legacy 2.

Warner har faktiskt flera skickliga utvecklare och har levererat många spel jag skulle vilja beskriva som riktigt bra. Dit hör bland annat Middle-earth: Shadow of War, Lego Star Wars: The Skywalker Saga, Mortal Kombat 1 och såklart Arkham-spelen. Alla dessa är riktigt bra singleplayer-titlar (jag, vet att Mortal Kombat framför allt ska spelas på två, men kampanjen är singleplayer och svinbra) och inget av dem är vad jag skulle definiera som live service, mer än möjligtvis Mortal Kombat.

Tanken på att de ska slunga allt sådant här ut genom fönstret för att få utvecklare med helt annan expertis att försöka sig på en förklädd butik spelare ska kunna slunga pengar mot - känns direkt tragisk. Jag hör till dem som verkligen älskade Hogwarts Legacy och på riktigt njöt mig igenom äventyret, men till uppföljaren tror jag vi kan vänta oss något helt annat.

Trots absolut otrolig försäljning, befarar jag att Warner bett utvecklarna komma på hur de kan få andra spelare att interagera med varandra online, samt lagt till butiker där vi ska köpa fräsiga grejer, medan de som går att låsa upp är småtrista och kräver enorm så kallad grind. Förmodligen ska även någon halvdassig version av quidditch läggas till, liksom horde-liknande lägen och ett tristare upplägg eftersom allt måste vara anpssat för co-op.

Missförstå mig nu rätt, jag älskar multiplayer. Men det passar inte överallt. Lika lite som jag vill att The Elder Scrolls VI ska ha någon form av onlinestöd, vill jag heller inte att Hogwarts Legacy ska sabbas med detta. Jag vill få kunna utforska äventyret i min takt och ha andra elever som lever sina liv, utan en massa spelare som springer omkring i korridorerna och gör dumheter som direkt rycker mig ur illusionen att jag faktiskt är på Hogwarts, jag vill kunna få känna att jag utforskar saker på obruten mark, utan att hitta tre andra spelare i den grotta jag just hittade eller se emotes poppa upp överallt.

Hogwarts Legacy är en helt makalös succé och jag hoppas verkligen att Warner kan nöja sig med det. Del två kommer bli ännu större om de låter utvecklarna göra sin grej. Ska klåfingriga chefer däremot försöka förändra det i grunden för att få oss att handla mer - så tackar jag direkt för mig.

Hogwarts Legacy 2 kommer definitivt inte bli bättre av att folk springer omkring och sabbar känslan av att få leva livet på J.K. Rowlings underbara magiskola.

Att en person anställd av Xbox-teamet tycker att utvecklare bör satsa mer på Xbox är kanske inte så konstigt, men det var onekligen en tuff värvning av Microsoft att anställa Sony-veteranen Mena Sato Kato för att försöka få fler japanska utvecklare att satsa på Xbox. I sak har hon rätt i att det ger en ökad marknad, men att utveckla separata versioner kostar pengar och det är inte alls säkert att det är ekonomiskt lönsamt.

Med det sagt ser jag ändå fram emot att få se vad hon tar sig för. Phil Spencer och Xbox-teamet har jobbat väldigt hårt i tre års tid med att få fler japanska titlar till sin konsol, och idag kommer det mesta som är hyfsat stort till Xbox, där framför allt Square Enix utgör det tydligaste undantaget – men även där finns tecken på förändring efter ett ledningsbyte under året.

Japanska titlar var länge den gyllene standarden i spelvärlden, men sedan många, många år tillbaka dominerar väst. Idag är det lite mer nisch, men det råder ingen tvekan om att det behövs titlar som Final Fantasy, Street Fighter och Like a Dragon för att lyckas. Även den som framför allt lirar västerländskt vill ibland uppleva Persona, Nier eller Octopath Traveller – och då måste dessa spel erbjudas.

Så långt allt gott, men om Microsofts ambitioner är att sälja fler Xboxar i Japan och även tilltala de i väst som framför allt vill spela japanskt måste de dock sikta högre. Ibland tycker jag företaget gör saker och ting onödigt svåra för sig. De borde istället snegla på sin egen strategi från Xbox 360-eran då konsolen faktiskt skåpade ut Playstation 3 under relativt lång tid. Hemligheten är exklusiva spel som dessutom är intressanta. Framför allt tänker jag såklart på Blue Dragon och Lost Odyssey, men även tredjepartsexklusiviteter som Eternal Sonata och Star Ocean: The Last Hope.

Spel säljer konsoler, svårare är det inte, och det räcker inte med en titel, utan det behöver vara flera. Idag tuffar Xbox Series S/X på i Japan på en avlägsen tredjeplats jämte Playstation 5 och framför allt den monstruösa Switch, men jag måste väl ändå utgå ifrån att bågen är hårdare spänd än så från Microsofts sida.

Idag verkar det dock som att väldigt mycket pengar läggs på Game Pass från Microsofts spelbudget. Och medan det definitivt är en prio jag kan begripa, så behövs också innehåll till just Game Pass. Och det har man definitivt just nu. Det började redan ganska bra detta år och från och med 2024 kommer det vräkas på med innehåll. Men japanska spel fortsätter lysa med sin frånvaro, och framgång föder framgång i detta fall.

Finns det fler japanska Xboxar blir det lättare att göra vinst för mindre utvecklare, och ovan nämnda Mena Sato Kato får som hon vill. Men för att det ska ske, behöver Microsoft göra ett ännu bättre jobb i Japan, även om saker och ting går åt rätt håll.

Hur viktiga är japanska spel i utbudet för din egen del?

Jag hann knappt ens skriva krönikan om att E3 nu är officiellt död, innan mässan lät meddela att de nu lägger ned. För gott. Mina tankar om varför finns att läsa på denna länk, men jag tänkte här bjuda på lite funderingar om vad som händer nu.

För det här kommer få konsekvenser. Till exempel är det ju så att vi i juni generellt har väldigt många presskonferenser runt den period som i år och 2022 refererades till som not-E3. Presskonferenserna ligger helt enkelt där för att det brukade vara så, inte för att det är den strategiskt bästa tidpunkten eller någon naturlag som stipulerar hur det ska vara.

Med E3 borta för gott, kan man tänka sig att fler väljer andra tidpunkter för presskonferenser, och att vi sakta men säkert går mot ett upplägg där flera utvecklare helt enkelt inte har några egna streams, åtminstone inte lika ofta eller lika påkostade – utan bara kör när det passar. Nintendo och Sony har ju i hög grad redan gått denna väg och är inte med på not-E3, medan jag däremot tror att Microsoft kommer fortsätta. De har fått mycket beröm för sina event som de satsat hårt på och detta lär de vilja fortsätta med.

Utan ett E3 där alla konkurrerar om uppmärksamheten, kan man även tänka sig att spelutvecklarna och utgivarna inte känner samma behov av att ta i lika hårt för att synas eftersom alla lär vilja köra sina grejer mer utspritt. Därmed kan exempelvis Bandai Namco, Ubisoft och Square Enix dra ned på tempot och inte lassa på med samma show. Jämför med hur Nintendo satsar på sina kortare Direct-streams istället för presskonferenser och hur Sony dragit ner rejält på sina bamseshower med branschens fetaste utannonseringar.

Det här kommer även göra att spelvärlden får lite svårare att nå ut på samma sätt. Gamescom och Tokyo Game Show må ha fler besökare – men när det kommer till nyhetsvärde lirar de i Svenska Universitetshockeyligan jämfört med E3 i SHL. Detta såg jag länge som ett problem (spelvärlden behöver synas), men i takt med att Geoff Keighleys produktioner blivit allt större, så är det inte något jag funderar lika mycket på längre. Klart är dock att vi lär få betydligt torrare spelsomrar (och torrare somrar i allmänhet, men det är ett separat problem) framöver, vilket ändå måste betraktas som något negativt.

Sedan är det väl ändå så att jag tror att någon arrangör kommer vara sugen på att skapa en arvtagare till E3. Att har en dedikerad, jättelik spelmässig i USA är givetvis gångbart. Det är världens ojämförligt största och viktigaste spelmarknad. Däremot måste det nog vara mer som Gamescom och Tokyo Game Show, alltså en upplevelse för besökarna snarare än alla som följer eventet online. Det skulle isåfall gå ut över nyhetsvärdet, men ändå betyda att det finns en superpåkostad amerikansk tillställning att se fram emot på årsbasis.

Jag håller tummarna för detta. Mitt enda E3-besök var 2006 med dåvarande kollegan Bengt Lemne samt en dansk kollega. Vi såg bland annat utannonseringen av Playstation 3 med den berömda (och kanske även ökända) Killzone-sekvensen, jag fick se Bill Games samt presentationen av Halo 3 och se en livs levande Shigeru Miyamoto samt Reggie Fils-Aime. Minnen jag hoppas kunna få fler av, även om mässan inte längre heter E3.

29-årigt modeorakel på världens viktigaste spelmässa.