Steam Deck var långt ifrån först med att erbjuda en PC i samma format som en portabel spelenhet, men ledde ändå till att konceptet blev efterfrågat och populärt. Sedan dess har flera företag lanserat egna varianter i mer eller mindre lockande utförande, och för varje gång har jag känt köpsuget öka. 

Just Steam Deck går bort för min egen del då det som främst lockar för min egen del är att kunna spela Game Pass-titlar. Innan någon hinner slunga sig på kommentarsfältet för att förklara att det går att lösa (och man kan ju streama), så vet jag redan detta, men det känns ändå som en efterhandskonstruktion. Hittills har det framför allt varit Rog Ally som lockat för min egen del, vilken dock uppges ha några barnsjukdomar som är svåra att bortse ifrån - samt en inte helt imponerande batteritid.

Istället är det nu nyutannonserade MSI Claw som lockar mest. Inte bara har den prestanda som kommer kunna köra det mesta och lite till (samt ser till att den håller sig relevant i åratal), den har även en fin batteritid och till synes vettiga funktioner och komponenter. Den första trailern är förvisso fenomenalt störig, men att detta är en riktig godbit råder det ingen tvekan om och en bättre reskamrat har jag svårt att tänka mig.

Att kunna sitta på Los Angeles-flyget och lira Starfield, ligga i hammocken hemma och spela Sea of Thieves eller sitta med en god glass i Badhusparken (Östersund) och köra Persona 3 Reload lockar något oerhört. Självklart kommer jag skaffa Switch 2 när den anländer, men just känslan av att kunna spela mer krävande titlar och ha med hela Game Pass-biblioteket (samt otroliga retromöjligheter) gör ändå att det lutar åt ett inköp.

Har du skaffat en bärbar spel-PC ännu och vad är ditt omdöme om konceptet?

Det florerar just nu tre rykten angående Microsofts strategi som tredjepartsutgivare, där det ena handlar om att Hi-Fi Rush skulle vara på väg till Playstation och/eller Switch, ett om att äldre spel i det numera jättelika arkivet skulle kunna komma att ges ut till fler format än Microsofts egna samt att Sea of Thieves skulle vara på väg till Playstation 5.

Det är lätt att se varför de skulle kunna vara intresserade av att göra på det här viset. Hi-Fi Rush förtjänar att spridas till fler format och Switch är gigantisk i Japan. Det vore alltså ett potentiellt sätt att dra in enormt mycket pengar samt stärka Microsofts position i Japan, samt att vi nog inte bör underskatta hur det skulle kunna gå även i västvärlden. Och kunde Microsoft ge ut klassiska titlar i omtyckta serier till fler format än sina egna vore det ett enkelt sätt att sprida uppmärksamhet och kunskap om dem, vilket sedan skulle kunna göra folk sugna på att få spela modernare delar i samma serier, vilka då bara finns i Microsofts eget ekosystem. Och Sea of thieves har över 30 miljoner spelare, det går inte att få så många fler till Xbox, ärligt talat.

Visst finns det nog en och annan som tycker det är trist att Microsofts spel inte förblir helt exklusiva till deras egna format, men rent finansiellt är det ändå rätt beslut. På pappret åtminstone. För vad Microsoft samtidigt gör är att skapa ett väldigt otydligt prejudikat för hur de ska hantera sina titlar.

Att köpa en Xbox är för väldigt många en betydande kostnad, och gör man det, så är det ju för att det finns spel man vill ha. Har man bara råd/lust att skaffa en konsol – vilket är vad de flesta satsar på – så gäller det att välja. I fallet Playstation och Switch så vet vi alla att Kratos och Mario inte kommer hälsa på hos någon konkurrent, men kan vi lika självsäkert slå fast det i fallet Elder Scrolls VI?

För väldigt många ser det i princip ut så att de kan köpa Playstation 5 och garanterat få nästa Insomniac- och Naughty Dog-titel, eller en Switch och vara stensäkra på att få uppleva Marios eskapader – samt att de dessutom kan se fram emot en del gotte från Microsoft. I omvänd riktning vet man bara att Microsofts egna spel visserligen kommer, men de kan även tänkas lanseras till konkurrenterna, medan inga av konkurrenternas titlar släpps till Xbox (ja, jag vet att det finns undantag likt MLB The Show och kommande Marathon, men där är det andra faktorer om påverkar).

Att nästa Call of Duty även kommer till Playstation vet vi, men hur blir det med nästa Crash Bandicoot, Guitar Hero och Tony Hawk samt ovan nämnda Elder Scrolls VI? Någon som vågar ta gift på att de inte dyker upp till Playstation? Jaså, inte? För drygt tre år sedan sade Phil Spencer såhär om det faktum att det florerar så mycket rykten om Microsofts strategier för sina spel:

“I don't really love this idea that for every one of our games, there becomes this little rumor on it ‘is it going to end up on the Switch or not.’ I feel we should set a better expectation with our fans than that."

Jag tror Spencer menade detta när han sade det, och i och med uppköpet av Bethesda slog han fast att det handlade om exklusiva titlar. Men det är tydligt att det inte räcker. Xbox säljer i runda slängar hälften av vad Playstation gör (ja, jag vet att Microsoft även är stora till PC och numera även smartphones, men de vill rimligen att deras egen hårdvara ska nå ut till fler) och i alldeles för många fall är det oklart vilka konsoler ett spel kommer till. De som köper Playstation och Switch får som tidigare nämnt exklusiva titlar från Sony och Nintendo samt även ett och annat från Microsoft, medan de som köper Xbox enbart har Microsofts titlar. Det är helt enkelt inte tillräckligt övertygande.

Kraften i varumärket urholkas av oklarheterna, och jag tror att risken med det är betydligt större än den potentiella vinsten för Hi-Fi Rush, återutgivningar av gamla klassiker och Sea of Thieves. Sistnämnda må vara rätt beslut på pappret, men i praktiken förhåller det sig nog annorlunda.

Microsoft drömmer om ett stort och starkt ekosystem, vilket förmodligen är rätt strategi, men även ett sådant kräver spelen som får folk att välja just det.

Jag rattar, som jag tidigare skrivit om, sedan ett halvår tillbaka runt i en Skoda Enyaq. En renodlad elbil som jag är väldigt nöjd med. Ingen månad har jag och sambon behövt ladda för över 200 kronor, vilket ju är direkt löjligt lite, och jag gillar den knäpptysta komforten samt elmotorns styrka (även en familje-SUV som Enyaq går väldigt bra).

Men under nyår skulle vi ratta till sambons släkt för att fira nyår, vilket blev första långresan med elbil på drygt 60 mil. Något av ett elddop eftersom dessa 60 mil skulle tillryggaläggas i väldigt kallt väder, väldigt dåligt väder samt på en av årets mest trafiktäta dagar. Det var som gjort för katastrof, något Petter tråkade mig rejält för innan avresa.

Sägas ska att jag inte trodde han skulle få fel. Jag var beredd på att behöva ladda ofta, köa länge för att komma fram till laddare och ha en ganska bedrövlig upplevelse. Och det fick jag också. Men kanske inte riktigt av de anledningar jag hade trott. Som jag skrev på Instagram under resan levererade Enyaq fenomenalt trots runt 20 minusgrader med drygt 30 mil på en laddning, och trafiken var faktiskt inte så illa som befarat.

Laddinfrastrukturen dock... den finns det en hel del att säga om. Vid endast tre tillfällen av sex gick det att ladda där vi försökte. Första var Teslas Supercharger i Hudiksvall som var helt stängd när vi åkte dit. Det gick alltså inte att ladda alls på någon av de närmare 20 laddarna. Det ligger dock en Max bredvid där det finns Eon-laddare - vilken dock inte fungerade för varken oss eller van eltaxichaffis som också försökte (och var stamkund på laddaren).

Vi fick då bila en halv kilometer till Virta-laddare i närheten där det snabbt blev kö eftersom folk var frustrerade och försökte få ladda sina bilar. Men... Virta-laddaren laddade i tre minuter innan den stängde av sig till vårt och andras förtret. Vi lyckades bara få någon procent. Vi reste vidare till Ica Maxi Hudiksvall (fel riktning i förhållande till dit vi skulle) där det till slut fungerade efter två försök.

Därefter reste vi till Gävle och laddade perfekt på en Circle K innan vi kom till Tumba efter närmare tolv timmars bilande på en sträcka som fossilt tar mig runt sju-åtta timmar i busväder och hård trafik. Dagern efter skulle vi fylla på batteriet vid Ica Kvantum Kuingens Kurva, vilket gick utan problem. På hemresan försökte vi först ladda på Circle K i Knivsta där det inte fungerade för varken oss eller andra som försökte på tre av sex laddare, vilket gjorde till att vi bilade till en station i Uppsala som sköttes av Easypark - vilken inte heller fungerade (återigen med problem för fler än oss).

Det ledde tilll en tredje gången gillt på Preem Sverige i Uppsala, vilket fungerade galant. Även Tesla i Hudsdiksvall fungerade på hemvägen, men strax innan hemkomst ville jag fylla på i Bräcke - och fick återigen stifta bekantskap med en ej fungerande laddare, denna gång av märket Mer.

Jag kör gärna eldrivet och tycker som sagt att det är helt fenomenalt (billigt, komfortabelt samt utsläppsfritt) mestadels, men det måste gå att räkna med att alla laddare ska fungera hela tiden. Dessutom är appfipplandet ett gissel, jag har ju ett tiotal appar i min Pixel 8-folder, men stöter trots det på laddare jag saknar, så sent som i torsdags faktiskt. Och att stå utomhus när det snöar och blåser kallt för att mata in uppgifter/kreditkort, känns ärligt talat ganska pissigt. 

Jag tror och hoppas att vi haft ovanligt mycket otur under vår resa, men läser om Laddkaoset i Expressen och inser att det är ett problem att ta på allvar. En betydligt bättre och mer heltäckande lösning önskas. Att en enstaka laddare inte fungerar, köper jag. Men det kan aldrig ska vara mer än just enstaka. Och precis som jag kan betala min tankning med ett vanligt American Express, vill jag kunna betala all laddning med ett betalkort eller Swish utan att behöva appar. Det är helt enkelt något branschen måste lösa.

Tills vidare konstaterar jag att långresor med elbil i juletid är något jag inte lär utsätta mig för igen på länge. Jag tar hellre tåg eller flyg. Detta var en riktigt dålig upplevelse - vilket ironiskt nog alltså inte beror på elbilarna i sig, utan på att det helt enkelt inte finns pålitlig infrastruktur till dem, och den som finns är av usel kvalitet och synnerligen oanvändarvänlig.

Vad är din erfarenhet av långresor vintertid med elbil?

Provokativ rubrik, jag vet. Många av er lirar NBA 2K, senaste NHL-titeln eller kanske något golfspel och tycker det är toppen. Och det är såklart alldeles utmärkt. 

Men jag kan ändå inte låta bli att känna att just fokuset på ren underhållning i sportspelen i väldigt hög grad ersatts av en vilja att simulera saker så exakt som möjligt. EA Sports FC 24 har massor av riktigt läckra animationer som är unika för olika spelare, autentiska arenor ända ned till omklädningsrummen och de tjusiga fotbollsfrisyrerna sitter där de ska.

Och jag vet som sagt att många älskar detta - men när jag spelar Virtua Striker, Nintendo World Cup, Sensible World Of Soccer eller Super Soccer så kan jag ändå inte låta bli att känna att det finns ett grundläggande underhållningsvärde som gör det till ett riktigt roligt spel. Tar man bort alla licenserna från EA Sports FC 24, så kommer det inte vara särskilt kul att spela längre.

Det här är för övrigt bara ett exempel och det som fick mig att reagera var en video på X idag där en person postade en drygt två minuter lång video av SSX Tricky. Jag är ingen sportspelare alls, men även jag älskade SSX och lirade det sönder och samman, och satt och försökte hitta alternativa vägar samt sätta de mest spektakulära tricken.

På samma sätt var de gamla Tony Hawk-spelen otroligt bra, eller för den delen Ice Hockey till NES, NHL 94, Virtua Tennis, Excite Bike och friidrottsmyset i Athlete Kings. Någon realism var det aldrig tal om, tvärtom, däremot fanns en strävan efter att erbjuda ett underhållande gameplay som man skulle kunna återkomma till i åratal, rent av i decennier.

Att gå tillbaka och spela UFC 2009 Undisputed, NHL 02 eller FIFA 11 är idag en direkt plåga, medan Punch-Out, Virtua Athlete och WWF Wrestlefest är precis lika underhållande som dagen de ursprungligen släpptes. 

Det jag efterfrågar är inte att sluta göra simulatorer, utan snarare försöka erbjuda något annat med. EA har provat med lättsammare grejer, men fastnar ofta i att det ändå måste klistras på något Street-attityd eller göra SSX mer realistiskt, och ärligt talat tror jag inte längre de har kompetensen att göra sportspel på samma premisser som exempelvis Sega brukade kunna göra.

Jag tror inte jag är ensam om att inte spela simulerade sportspel, men gärna hade haft någon kul lokal multiplayer med evig hållbarhet och 'pick up and play'-upplägg. Släpp sargen, som det heter och  prova att återvända till grunderna. Risken är inte så stor som man kan tro eftersom avsaknaden av licenser skulle göra allt oerhört mycket billigare.

Make sportspel great again.

Under dagen publicerade vi resultatet av vår årliga tävling Sia spelåret som vi kört i snart 20 års tid med bara några få års uppehåll i mitten av 2010-talet. För mig som älskar att spekulera och tolka spelvärlden, är det bland det roligaste jag vet att få "tävla" i siandet mot er läsare.

Men min behållning stannar inte där, för varje år är det lika fascinerande att se att det som var helt självklart vid ett års början, känns halvt obegripligt bara ett år senare. Till exempel var det bara ynka 12% som inte trodde att en ny James Bond skulle ha utannonserats vid det här laget. När ni fyllde i era svar var tanken att filmen skulle ha haft premiär 2019, därefter 2020 och till sist 2021 då den hade legat och väntat på att pandemin skulle ta slut.

Det var hög tid att presentera en ny Bond och gott om rykten. Men... någon ny Bond fick vi inte. Det här med uppköp är samma sak. 2021 drällde det av tunga uppköp och året inleddes rent av med att Microsoft förklarade sin avsikt att köpa Activision Blizzard - samt att Phil Spencer i intervjuer sade at det kommer bli mer. Sony hade en stor krigskassa för uppköp och handlade Bungie, och skulle även de köpa mer. Och nog borde väl Nintendo vilja handla något nytt snart?

Men nä, 2023 blev istället ett av de lugnaste åren på mycket länge gällande uppköp och endast 7,5% trodde att det inte skulle bli något mer. Jag hade själv svarat Microsoft på min egen "Sia spelåret" (jag är inte med och tävlar - och hade heller inte ens vunnit), så jag var inget smartare på den punkten. I slutändan vann Sockerbajs årets Sia spelåret med 16 rätt av 30 frågor (passa på att fråga honom om veckans lottorad). Eftersom de flesta frågor har tre alternativ, kunde man tänka sig att den som bara chansar borde få ungefär 10 rätt, men i praktiken så ser det helt annrlunda ut. 

Folk väljer det mest logiska alternativet, som visar sig vara fel i överraskande många fall, och får därför mindre än en tredjedel rätt. I skrivande stund sitter jag och författar 2024 års Sia spelåret som ska publiceras inom de närmsta dagarna, och hoppas som vanligt att ni alla vill vara med och tävla (vinnaren får ett spel, en handkontroll eller något liknande som är aktuellt när det är dags att summera). 

Har du något förslag du tycker jag borde ta med i Sia spelåret 2024, så tyck till.