Svenska
Blog

Medelmåttig The Last Jedi

Skrivet av Jonas den 18 december 2017 kl 02:02

Jag säger det direkt, precis som i Petters blogg om The Last Jedi kommer det finnas gott om spoilers här. Har du inte sett filmen ännu och inte vill veta något, så vänta med mitt omdöme.

Som rubriken slår fast är jag inte direkt imponerad av filmen som känns som ett alltför långt och segt hopklipp av en massa beståndsdelar som inte riktigt passar ihop samt till bredden fyllt av sådant jag förmodar att Disney tvingat på den gode Rian Johnson. Sistnämnda handlar framför allt om all överdriven "comic relief" som klämts in i filmen, så till den milda grad att manus tar stryk.

Det är som att ingen scen får kännas allvarlig, utan det måste direkt kastas in något kul som för att ta udden av allt. Poes inledande diskussion med general Hux är ett bra exempel på detta, där The First Orders flotta väntar och låter rebellerna fly fullt synligt medan en av höjdarna låter sig förlöjligas. Det blir mer Spaceballs än Star Wars, och att tänka sig Grand Moff Tarkin eller Jerjerrod bli förlöjligade på samma sätt i komedins namn är omöjligt.

"Aha, ytterligare en stofil som jämför med de gamla filmerna", tänker du kanske? Tja, så kan det såklart vara och jag förstår mycket väl att nya tider måste till. Och faktum är att det som är nytt hör till det jag gillade mest. Hur illa det gått för Luke, att Reys föräldrar inte tycks vara släkt med någon känd person i den till synes kraftigt inavlade galaxen, att Kylo har ett mål som är olikt andra Star Wars-hjältars och så vidare.

Det hindrar dock inte att jag för den sakens skull gillar att det rivs i Star Wars grundvalar. När Palpatine slungades ner i schaktet i Return of the Jedi, var det tack och godnatt för honom. När Leia blivit sprängd och slungats ut i iskallt vakuum - ja då flyger det inte riktigt för mig att hon plötsligt visar sig ha en förmåga som säkerligen kunnat rädda självaste kejsaren i film sex. Inte heller gillar jag att Snooke kan koppla ihop folks sinnen hur som helst, även när Rey är på Lukes superhemliga gömställe och Snooke aldrig träffat henne - men ändå inte är kapabel att se ett lasersvärd vändas mot sig av en relativ amatör i sammanhanget innan han stryker med i ett våldsamt antiklimax.

Inte heller gillar jag de våldsamt ologiska luckorna som att The First Order har massor med skepp och oändligt med soppa, men ändå tycker det verkar rimligt att flyga efter Rebellernas återstående rest i ett dygn, vilket ger dem chansen att göra saker. Varför inte bara hyperrymds-hoppa så de möter rebellskeppet från alla riktningar eller skicka iväg alla skvadroner de har? Och varför låter Vice Admiral Amilyn Holdo bli att tala om för Poe att det finns en plan, och hellre låter honom göra myteri och riskera att allt går om intet? Och om Lukes plan i slutet är att ge alla tid att fly, varför inte informera dem om detta istället för att flumma runt innan han bjuder på en häftig show. Hade inte Poe fattat galoppen hade alltså rebellerna dött i Helms klyf... f'låt, planeten Crait för att Luke skulle få vara lite mystisk.

Denna typ av argument brukar bemötas med att hänvisa till någon annan scen i fantasy/scifi-världen som varit ologisk, ungefär som att två fel gör ett rätt - alternativt genom att säga att det innehåller drakar/rymdskepp/monster och därför per automatik är ologiskt. Ungefär som att den som gör fantasy och scifi är befriade från att försöka sälja in en trovärdig värld och kan slänga ihop vad som helst.

Vidare tycker jag inte klippningen fungerade alls. Precis som den där menlösa scenen i Rogue One där en märklig varelse ska bryta ner Bodhi Rook i jakt på information, utan att något händer utifrån detta och han själv förblir opåverkad. The Last Jedi har för mycket av detta.

Detta skymmer för mig mycket av de riktigt bra scener som faktiskt finns. Jag älskar samspelet mellan Rey och Luke, jag gillar Rey överhuvudtaget faktiskt. Jag tycker Kylo Ren är en kanonskurk underbart gestaltad av Adam Driver, jag gillade hela slutstriden (minus de snälla lotsarna till kristallrävar), jag gillade Finns äventyr (även om personkemin med Rose Tico var sisådär) och så vidare.

Jag ser mig som stort fan av Star Wars och spelar både Star Wars Armada och Star Wars Destiny, följer Rebels slaviskt, läser de nya serietidningarna och plöjer böckerna - och spelar Star Wars Battlefront II varenda kväll samt kikar filmerna om och om igen. Men nä, det är för mycket som inte funkar för mig. Mycket är väldigt bra, men för mycket är väldigt dåligt och alldeles för mycket känns ogenomtänkt eller inte Star Wars överhuvudtaget.

Och jag hatar att använda det som ett skällsord, men detta känns mer som en Marvel-rulle än Star Wars för min egen del. Jag hoppas verkligen J.J. kan göra något riktigt bra av del nio, för det här tyckte jag var ytterst medelmåttigt.

Medelmåttig The Last Jedi

Phasma blev rysligt populär efter den första filmen trots att hon snöpligt dog. Efter en välskriven bok, är hon nu tillbaka igen - bara för att dö precis lika snöpligt och precis lika snabbt. Vad var ens poängen med att ta tillbaka henne?

HQ