Spelbutikerna var faktiskt underbara

Var ute och gick med hundarna under dagen och stötte ihop med en person jag inte sett på länge. Han jobbade i en av de renodlade spelbutiker som funnits i Östersund genom åren, från TV-spelsbörsen via snirkliga vägar fram till Game.

Det är ingen person jag egentligen känner, mer än att vi alltid stod och snackade en stund när jag gled förbi under gymnasiet för att köpa ett spel. Jag slukade redan då all tänkbar information om vad som var på väg i spelvärlden, medan han hade skvaller att bjuda på bakom kulisserna. Dessutom hann han ju lira det mesta och kunde bjussa på lite fina tips ibland, något som ledde till roliga spelköp.

Mellan varven kom jag förstås förbi med gamla lir också för att sälja av spel jag inte brydde mig om att spara. Också ett gyllene tillfälle för snack och jag vet att han alltid gjorde sitt bästa för att optimera vad jag fick i inbytespris. Även om han idag gör något helt annat, gled vi snabbt in i gammalt spelsnack igen och dryftade hur det var på Mega Drive-tiden, köerna framför Neo-Geo, alla importspelen som vissa lyxlirare hade, lanseringen av den första Playstation, den mytomspunna Dreamcast och så vidare.

Jag tänker inte påstå att det var bättre förr, men det slog mig att spelköp förr var något av en händelse. Särskilt i en stad som Östersund där det bara fanns en-två spelbutiker och där personalen kände stammisarna och hade tid för ett snack. Det handlade inte bara om att köpa Mortal Kombat II (där Super Nintendo-versionen äntligen hade blod!), utan om att gå runt i den lilla butiken, morsa på bekanta ansikten, snacka lite med försäljaren, fundera över om jag inte borde köpa den där Game Gear-enheten på hyllan, titta på lite nya speldemon och till sist gränsla hojen och trampa hemåt för att lira.

Det här är något som trots allt helt har försvunnit idag, inte bara för mig tror jag, utan för i princip alla. Jag vet att det finns några härliga undantag kvar, där det säkert finns bra community-känsla i verkliga livet, men för mig är det en tid som inte kommer åter. Spelbutiker får det allt tuffare och att handla ett års Switch Online på Mediamarkt är liksom inte alls samma sak. Och dessutom vill jag inte ens ha fysiska spel längre, jag kan bara lite nostalgiskt minnas det som ändå var bra med dem.

Med risk för att gå för långt i just ljuv nostalgi, kan jag till och med tänka mig att spel-communityt var lite vänligare när man tvingades träffa andra spelare i spelbutikerna. Öga mot öga var Nintendo-, Sega- och Sony-fans inte så farliga. Det var faktiskt först när röst-chat online slog igenom som det blev en självklarhet att folk betedde sig som jubelidioter mot sina hobbyfränder, och idag är väl spelvärlden nästan lika polariserad som så mycket annat. Möjligen alltså en delkonsekvens av att vi inte ser de som spelar i verkliga livet längre, vilket i sin tur beror på att spelbutikerna försvann och ersattes av varuhuskedjor och postorder som hade lägre priser, samt såklart onlinebutikerna efter det.

Jag tror ändå att många av er som är gamla nog att ha varit med under denna era fram till och med runt 2005 (jag vet att bland annat Game hängde med längre än så, men var då bara en skugga av hur det var under storhetstiden för spelbutikerna) kan intyga att det faktiskt var väldigt annorlunda med spelköpen förr på ett bra sätt, samt att en subkulturell institution helt försvunnit. Jag sörjer det inte, men jag är glad att jag fick uppleva det då, och idag kunna spendera några minuter med att surra om svunna tider med en person jag lärt känna tack vare spelköpen från förr.

Bilder från mitt besök på Super Potato i Tokyo. Vad är dina bästa minnen av dedikerade spelbutiker?