Svenska
Blog

Min kärlek till 80-talets arkadspel

Skrivet av jojje_70 den 7 september 2014 kl 10:19

80-talet var på många sätt underbart. Och jag vet att många håller med, i alla fall vi som var unga då. Det var en enklare tid, inte bara för att man som barn inte behövde bry sig om vuxnas problem (jobb, pengar och räkningar). Nej, spelen var också enklare uppbyggda och mer direkta. Gameplay före grafik. Och det var förstås bara naturligt pga de tekniska begränsningarna, men ändå. 80-talet var unikt, och det gäller andra kulturella former som musik, mode och film också. Allt var inte så tungt, seriöst och deprimerande. Det var pastellfärg, axelvaddar och stora frisyrer. Det var lättsamt och kul. Det var kort sagt en bra tidsperiod för eskapism. På bio gjorde actionäventyrshjältar som Indiana Jones succé, inom musik trängdes både synthpop och hårdrock på listorna och arkadhallarna blomstrade med färgglada spel som Out Run och 1943.

Denna blogg skulle enbart ha kunnat handla om min övergripande kärlek till 80-talet, men jag har valt att inrikta mig på alla härliga arkadspel som gjorde tivolin, leksaksbutiker och pizzerior lite trevligare. Företag som Sega, Tecmo, Capcom, Taito och Midway formligen spottade ur sig klassiker på klassiker. Hemmakonsoler som NES och Commodore 64 försökte förtvivlat att komma så nära arkadupplevelsen som möjligt, men då dessa maskiner var tekniskt svagare blev man ofta besviken. Arkadmaskinerna regerade över hemmamarknaden, åtminstone prestandamässigt. Det skulle dröja till 90-talet och 16-bitarsmaskiner som Megadrive och SNES innan gränserna mellan arkadhall och vardagsrum skulle börja suddas ut på allvar.

Men nu gäller det alltså 80-talet. Jag har valt ut femton arkadspel som har betytt lite extra för mig. Och som fortfarande är roliga att spela. De kommer här i kronologisk ordning...

Track & Field (Konami, 1983)
Arkadfriidrott som sätter dina fingrars snabbhet på prov, men det är passande med ett sportspel som är fysiskt ansträngande. Här finns sex väl utvalda grenar, slägga och höjdhopp ger välkommen variation till knapphamrandet med fokus på timing istället.

Tapper (Midway, 1983)
Jobbet som bartender är tufft. Många krävande kunder vill ha omedelbar service, och det blir alltmer utmanande att hålla de stången. Ibland kan man plocka upp "dricks" och förvilla kunderna med bardansande fruntimmer. Simpelt men trevligt med en huvudfigur som påminner om Mario.

Bombjack (Tekhan, 1984)
Innan Tekhan blev Tecmo hann de släppa denna klassiker. Som superhjälten Jack ska man desarmera bomber på fem kända platser runt om i världen. Lyckas man göra detta i en speciell ordning får man extra bonuspoäng. Bra kontroll och utmärkt spelbarhet.

Paperboy (Midway, 1984)
Här blev det dags att axla jobbet som cyklande tidningspojke istället. Mycket unikt spel där man ska leverera morgontidningen(?) till rätt hus och brevlåda (ej genom fönstret). För varje dag som går under veckan blir det fler hinder och svårigheter i vägen. Som skenande katter, luffare, skateboardåkare eller i princip vad som helst.

Kung Fu Master (Irem, 1984)
Bemästra fem våningar i ett palats och rädda din flickvän Sylvia från ett kriminellt gäng. Ett av de allra första kung fu-spelen, och ganska banbrytande med sina unika bossar i slutet på varje våning. Melodislingan är monoton men ändå behaglig på något konstigt sätt.

Commando (Capcom, 1985)
Enmansarmé-konceptet var populärt under 80-talets "kalla krig". Här ska Super Joe ta sig igenom fiendeland och peppra otaliga soldater i träskmarker och på militärbaser. Väldigt linjärt men ändå underhållande actionspel.

Indiana Jones and the Temple of Doom (Atari, 1985)
Ett av de första lyckade licensspelen med filmsamplingar och varierad gameplay. Med piskan kan man rädda barnslavar ur sina burar, svinga sig över avgrunder eller piska thuggee-vakter. Allt funkar mycket bra. Som grädde på moset finns också speciella banor med gruvvagnsåkning.

Ghosts'n Goblins (Capcom, 1985)
Ökänt för sin svårighetsgrad. Men också en klassiker på goda grunder. Bra spelbarhet med intressanta miljöer, god bandesign och fantasifulla fiender. När riddaren Arthur tappar sin rustning ser det ganska kul ut när han springer omkring i kalsonger.

Out Run (Sega, 1986)
En röd Ferrari Testarossa, flickvännen vid din sida, välj en låt på radion och åk iväg längs palmprydda vägar med vinden i håret. Detta ÄR 80-talet och absolut supertrevlig eskapism. "A driving game, not a racing game" enligt skaparen Yu Suzuki. Mer avkoppling än tävling alltså, med höjdskillnader och förgreningar i vägen som stora nyheter.

Rygar (Tecmo, 1986)
Detta fanns på dåvarande Leksakshuset inne i stan, och spelades flitigt. De vackra bakgrunderna, den silkeslena spelbarheten och fiendedesignen gillades skarpt. Dock var svårighetsgraden lite väl tilltagen, men med lite övning kunde man komma hyfsat långt på en spelomgång.

Wonder Boy (Sega, 1986)
En skateboardåkande grottpojke kastar yxa, samlar frukt och hoppar över stenar i jakt på sin grönhåriga flickvän. Starkt influerat av Super Mario Bros, kanske inte lika briljant men ändå minnesvärt, charmigt och njutbart.

1943 (Capcom, 1987)
Också ett arkadspel jag minns från Leksakshuset. En klar förbättring från 1942 med snyggare grafik, kraftfulla power-ups och en välbehövlig energimätare. Dessutom möjligheten att spela två samtidigt.

Super Hang-On (Sega, 1987)
Out Run på motorcykel, dock utan vägförgreningarna. Färgstarka, fina omgivningar och en välkommen nyhet i boost-knappen gjorde spelet till en njutning. Utmanande och trevligt med en bra fartkänsla.

Rally Bike (Taito, 1988)
Ett lite annorlunda motocross-spel i fågelperspektiv. Riktigt beroendeframkallande med betoning på att köra förbi motståndare, tanka hojen på strategiska ställen och undvika hinder i omgivningen. Eller varför inte använda andra fordon (som lastbilsflak) till din fördel?

Toki (TAD, 1989)
Slutligen ett plattformsspel med apan Toki i huvudrollen. Toki är egentligen en förvandlad snubbe som ska rädda en prinsessa från en ond trollkarl. Man kan skjuta bollar genom apans mun, vilket är ganska annorlunda. Bra bandesign och ganska underhållande.

Japp, det är mina arkadfavoriter från 80-talet. Sedan finns det förstås mer historiskt viktiga titlar som Pac-Man eller Donkey Kong, men jag står för mina val. That's it folks!

Min kärlek till 80-talets arkadspel

"Tapper" är ett av arkadspelen som förekom i utmärkta Disney-filmen "Röjar-Ralf".

HQ

Ett historiskt retroköp

Skrivet av jojje_70 den 23 augusti 2014 kl 10:02

Det allra första handhållna, helelektroniska spelet. Smaka på de orden. Spelet vi snackar om är Auto Race från Mattel Electronics som släpptes 1976. Det är mitt senaste retroköp och tillika ett av mina allra tidigaste spelminnen. Som tidig 70-talist och spelintresserad är man ju lite av en veterangamer, jag minns även Pong på okänd hemmamaskin som liten snorvalp. Detta är alltså flera år innan Game & Watch, Commodore 64 och NES som kom under 80-talet.

Men åter till Auto Race. Spelet är ett LED-spel, alltså man styr en ljuspunkt (som ska föreställa en racingbil) och undviker ankommande ljuspunkter (andra bilar) genom att byta mellan tre "körfiler". Väldigt simpelt men också förvånansvärt roligt. Enligt min sambo låter spelet som en rakapparat, medan jag (med mycket god vilja) tycker det ändå påminner om motorljud. Några andra, mindre vackra "ljudeffekter" förekommer också, som när man krockar eller kör i mål. Det är bara att inse - spelet låter. Men huvudsaken är ju att det f-u-n-k-a-r. Bara det känns som en vinst.

Och det är förstås ljuvligt att återuppleva barndomsminnen. Nostalgi är en kraft att räkna med, och jag tycker mig se ett ökande intresse för retrospel bland äldre gamers. Ibland är det skönt med enkla spel från en enklare tid. Jag och min bror arrangerar med jämna mellanrum retrospelsträffar, och Auto Race kommer att ha en hedersplats vid nästa sammankomst.

Ett historiskt retroköp

Auto Race i originalkartong. Nyligen inköpt från eBay för ca 400 kr, men värt varenda krona. Spelet rymmer endast 512 bytes, alltså en halv kilobyte. Otroligt!

HQ

Har arrangerat retrospelsträff

Skrivet av jojje_70 den 13 maj 2014 kl 08:58

För drygt två veckor sedan arrangerade jag och brorsan ett Retro Game Event i min kvarterslokal. Vi bjöd in några bekanta via bl a Facebook, och runt 10 deltagare dök upp under dagen.

Vi hade då dukat upp ett smörgåsbord av gamla retrokonsoler och tillhörande spel, alltifrån Game & Watch och Commodore 64 från början av 80-talet till Sega Dreamcast som lanserades i slutet av 90-talet. Vi har valt att dra gränsen för "retro" med Dreamcast eftersom den kom ut innan sekelskiftet. För att få hela retrokänslan så hade vi även bubbat dit fyra tjock-TV:n, och det var väl det mest slitsamma under hela dagen.

Med kaffe, läsk, popcorn och godis som bränsle så gick allting smidigt. Ingen konsol strejkade, det var väl endast något spel som inte ville boota upp ibland. Roligast var nog att se alla glada miner på våra besökande när de återupplevde gamla spelminnen från sin ungdom. Någon hade även med sina barn som fick chansen att se vad pappa eller mamma spelade som liten. De fick även uppleva vad laddningstider kunde innebära på 80-talet med Commodore 64 och dess kassettstation.

Roligt var också att spela 5-player Bomberman med multitap på PS1, eller den spontana Game & Watch-tävlingen med Donkey Kong II vid fikabordet. NES och den tillhörande orangefärgade zappern gick också varm med spel som Duck Hunt och Wild Gunman. För att bara ta några exempel.

Klart är att jag och min bror har fått mersmak på detta och vill arrangera fler retrospelsträffar i framtiden. Förhoppningsvis med fler intresserade deltagare.

Har arrangerat retrospelsträff

En djupt koncentrerad besökare spelar Pinball Fantasies på Amiga.

Castle of Illusion - vilken pärla!

Skrivet av jojje_70 den 4 september 2013 kl 12:09

... ja originalet alltså, inte HD-remaken. Förhandsbokade mitt exemplar av remaken för några dagar sedan för att kunna casha in det ljuva Megadrive-originalet från 1990 som bonus. Enligt mig (och många andra) ett av de bästa plattformsspelen från 16-bitarstiden.

Och det står sig faktist fortfarande. Det är inte lika snabbt som Sonic men har en bra balans, härlig Disney-atmosfär och väldesignade banor. Jag har kört både originalkonverteringen och remaken tidigare idag och är det något av dem jag längtar tillbaka till så är det... you guessed it, det förstnämnda. Vilken nostalgi! Jag klarade aldrig spelet "back in the day" på brorsans konsol, men det kanske är dags för ett ärligt försök nu istället!

Once upon a mouse...

Castle of Illusion - vilken pärla!

En riktig klassiker.

En högtid för remakes

Skrivet av jojje_70 den 31 juli 2013 kl 11:03

Ikväll landar Superfrog HD på PSN. En lite bortglömd Amiga-klassiker som kom i skymundan av samtida konsoltungviktare som Sonic och Mario. Men för de som ändå spelade det så är det oftast ansett som ett charmigt och högst kompetent plattformsspel. I huvudrollen ser vi en prins som förvandlats till en groda och som, hör och häpna, ska rädda en prinsessa i nöd. Jag hoppas på en välgjord och smidig remake, och tidiga recensioner har redan pekat på det.

Och i augusti ramlar det in ännu fler remakes. Ni vet säkert vilka jag tänker på. Duck Tales: Remastered kan bli en trevlig bekantskap för mig som faktist inte spelat originalet. Det ser i alla fall charmigt ut och har ett oslagbart ledmotiv som man gärna nynnar på. Och så har vi Castle of Illusion HD, remaken på det superklassiska Megadrive-spelet med Musse Pigg i högform. Kan Sega bara få till en skön kontroll med ett lika skönt flyt så är jag förmodligen såld på även detta. De nya 3D-inslagen (t.ex. när man blir jagad av ett gigantiskt äpple) ser intressanta ut på förhand. Och spelet ser snyggt ut. Riktigt snyggt.

Slutligen vill jag även nämna Flashback HD, också ett klassiskt Megadrive-spel som faktist kom ut på Amiga först. Här har utvecklarna haft den goda smaken att inkludera originalversionen, något jag tycker alltid ska ingå i remakes p.g.a. den uppenbara nostalgifaktorn.

Ok, där har vi några remakes jag ser fram emot. Och alla kommer alltså inom kort. Vilka ser ni själva fram emot?

En högtid för remakes

"Yes, now I´m kicking ass in HD!"