När det kommer till de fem grundsmakerna har jag en tydlig favorit som för mig utklassar allt motstånd. Vankas det godis så väljer jag i 9,5 fall av 10 att köpa surisar för hela slanten och blir det snacks kommer jag högst troligt att sitta med en påse av de syrligaste salt och vinäger-chipsen. Jag älskar allt som är surt helt enkelt och det har på senare år utvecklats till en passionerad jakt efter den allra främsta syrliga drycken. 

Eftersom att syra och citron ofta går hand i hand så blir det i regel just citrondrickor av alla möjliga slag som testas på den Mackegårdska våningen i centrala Göteborg men det är dessvärre sällan som jag blir imponerad i någon större utsträckning. Alltför ofta blandas det i på tok för mycket sötma i mina sura drycker, vilket förstås inte smakar illa på något sätt, men det är heller inte vad jag letar efter. Jag vill ha en dryck där surheten verkligen ligger i första rummet och som alla andra smaker antingen ska komplettera eller förhöja. Hög syra med god smak. Bättre än så kan jag egentligen inte formulera det.

Favoriterna just är Brämhults fruktiga lemonad av nypressade citroner, samt San Pellegrinos kolsyrade Limonata, som båda blir riktigt trevliga i stora glas med nästan lika stora isbitar och ibland en exra dos citronkoncentrat. De är når dock inte riktigt hela vägen in i mål för mig och även fast båda är rysligt goda drycker så fortsätter jakten på den ultimata törstsläckaren. 

Just nu sitter jag och sippar på en sockerfri Zingo Citron, vars existens jag av någon anledning aldrig har noterat förut. Den är inte så god. Smakar nästan bara sötningsmedel. Lite tråkigt.

Har du några tips på sura drycker?

Igår kväll såg jag till slut eftertexterna rulla i det Norrköpings-utvecklade Bramble: The Mountain King (Läsvärd recension, signerad Niclas Wallin hittar du här). Det är ett spel som jag har haft ögonen på sedan jag fick det rekommenderat till mig av en kollega förra sommaren, så när det reades ut via Playstation Store för 60% av ursprungspriset (erbjudandet gäller fortfarande) såg jag det som att ödet talade sitt tydliga språk och slog till. Nu sitter jag här, på andra sidan av äventyret och konstaterar att det är ett otroligt välgjort spel, sett till estetik och atmosfär, där myterna om den svenska urskogen återges med enorm kärlek och mystik. Även fast det rent mekaniskt inte är så mycket att hurra över så vill jag gå såpass långt som att påstå att Bramble: The Mountain King är ett atmosfäriskt mästerverk som jag tror kommer att finnas med mig ett bra tag framöver.

Det fick mig dock att fundera över ett problem som jag ofta upplever i den här typen av spel med stämningsfullt berättande i fokus, som främst inte är gjora för att utmana spelaren - nämligen hela konceptet av att dö. För döden drabbar åtminstone mig lite titt som tätt och vad som ofta händer därefter är inte helt oväntat att en sparpunkt laddas om från bara ett par sekunder tidigare och jag får försöka igen. Lite lätt summerat så är konsekvenserna av att somna in lika med noll, då det enda som egentligen går förlorat är några sekunder av min kväll. Eller nej, riktigt så enkelt är det faktiskt inte, för när döden slutar vara något som spelar egentlig roll så finns det heller ingenting att frukta med de ohyggligheter som spelen ställer oss inför. I fallet med Bramble: The Mountain King så kom jag istället på mig själv med att rädas döden på grund av att den helt enkelt sticker hål på min atmosfäriska bubbla, när jag trots nederlaget får fortsätta spela från typ samma ställe, ändå. Vad som egentligen blir lidande är egentligen inte den stackars lilla Olle i skogen, utan min egen inlevelse som får sig en liten törn varje gång en sparpunkt laddas om. Finns det inget bättre sätt att göra det på?

Jag förstår att det är mycket begärt av utvecklarna att omdefiniera döden till något mer betydelsefullt men när jag tänker på det så är det ändå vad jag tror behöver hända för att den här genren ska ta nästa kliv mot bättre inlevelse. Vad den förändringen skulle bestå av har jag däremot inte en susning om men att säga "Du dog, försök igen", är i min mening inte tillräckligt för att behålla bubblan intakt när det i princip är en interaktiv sagobok som jag spelar. Det funkar i Dark Souls, och actionspel generellt, just för att de är actionspel med fokus på prestation, inte för att Bramble, eller andra spel i genren, för den sakens skull saknar actionmoment, men jag tror att du förstår vart jag vill komma med mitt resonemang. Som sagt är det svårt att föreställa sig vad en omladdad sparpunkt skulle kunna ersättas med, för jag vill ju heller inte att döden ska innebära att spelet är över bara för att jag råkade hoppa lite för sent. Samtidigt skulle jag vilja frukta den som om varje fara faktiskt kunde betyda slutet. 

Eller är jag ute och cyklar igen?

Det var under mitt påskfirande uppe hos familjen i Östersund som jag och min käre far bestämde oss för att titta på lite gammalt hederligt svenskt kriminaldrama med supersnuten Johan Falk i spetsen. Vi började med den allra första filmen Noll tolerans från 1999 och fortsatte sedan nästan på automatik med att se fem ytterligare Falk-rullar under kvällarna som följde. Det är säkert tio år sedan jag såg filmerna sist och sedan dess har jag hunnit flytta från lilla Östersund och är numera bosatt i Göteborg, där serien också utspelar sig. Nu när jag är bekant med staden på en helt annan nivå än jag var då, kan jag verkligen uppskatta att se, vad som måste beskrivas som Sveriges enda riktiga action/thriller-serie utspela sig mitt bland mina egna krokar och kvarter. Skottlossningar inne på Gothia Towers, biljakter nedför Avenyn och gängbråk i Nordstan får allt att kännas spännande nära och jag njuter av att kunna identifiera allt fler platser som jag inte hade en susning om när jag såg filmerna för första gången.

Nu är jag hemkommen från påskresan och har precis sett den sjätte filmen "De fredlösa", och jag räknar med att samtliga delar kommer att ha kollats igenom inom bara ett par dagar. Förutom nöjet av att de utspelar sig i Göteborg så är Falk-serien dessutom en samling riktigt bra filmer där främst Jacob Eklund och Joel Kinnaman är fullkomligt lysande i rollerna som Johan Falk och infiltratören Frank Wagner. Storskurken Seth Rydell, spelad av Jens Hultén, är förutom de två ovan nämda stjärnorna, en av seriens starkaste karaktärer som jag inte kan låta bli att älska för sin hjärtligt dryga översittar-attityd, så fort han dyker upp i bild. 

Imorgon drar jag igång med säsong två och ser redan fram emot mer västkusts-baserad polis-action under kvällarna som följer. När samtliga filmer är avbetade så tänker jag ge mig på att läsa boken som utspelar sig efter Johan Falk: Slutet. Det blir kul!

Precis som min kollega Marie har jag tillbringat en del tid med Rise of the Ronin på sistone och även fast jag håller med om mycket av det som hon tar upp i sin fenomenala recension så ställer jag mig betydligt mer kritisk till min egen tid som samuraj. Jag gillar den öppna världen, glidflygningen, änterhaken och jag tycker mycket om konceptet av att knyta an till de olika distrikten för att sedan kunna återvända för att beskydda dem mot yttre hot. 

Striderna i sig lämnar å andra sidan en del att önska i min bok och jag saknar ofta vettiga reaktioner från fienderna som jag hugger sönder och samman med mitt enorma odachi-svärd. Alltför ofta känns det som att mina motståndare lämnas helt oberörda av mina utfall och det enda som indikerar att jag överhuvudtaget har träffat är att deras hälsomätare har gått ner. Visst är det en svår avvägning för utvecklare att göra, för att hitta rätt balans i striderna, där man förstås vill skapa djupare sammandrabbningar, än de som går att vinna genom att snabbt peppra på attack-knppen men när jag till exempel svingar ett svärd som är två och en halv gånger större än jag själv mot en fiende som befinner sig i luften, vill jag att att han åtminstone ska rubbas en aning i sin akrobatiska manöver och kanske i alla fall låtsas som att det gjorde lite ont. Förmodligen handlar det dock mycket om min egen bristfälliga stridsförmåga i det här skedet, och om jag skulle lägga ytterligare ett par timmar på att förfina min svärdskonst så hade jag eventuellt varit av en annan uppfattning.

Sen vet jag inte riktigt om jag tycker att Team Ninja behövde ha kikat riktigt så mycket på From Softwares spel som de uppenbarligen har gjort, utan för mig hade det gått lika bra, om inte bättre att skippa allt vad bonfires och souls heter och istället gjort progressionssystemet till sitt eget. Kanske är det den gamla Dark Souls-fanatikern i mig som gnäller lite för mycket, men jag kan lite för ofta höra mig själv komma med (lite smådrygt elitistiska) kommentarer som att "Okej, nu vill de vara Bloodborne" eller "Jahapp, så det här är Ronin-Esus?". Osmakligt? Jag vet, jag försöker sluta.

Slutligen har jag lite problem med både det tekniska och det estetiska i Rise of the Ronin, där bilduppdateringen ofta känns lägre än den bör vara, samtidigt som jag upplever grafiken som ganska olämn i vissa sekvenser (även fast det bitvis är riktigt snyggt också). Sen har jag märkt att jag allt oftare stör mig på när HUD-markörer är för många och för påträngande, speciellt i sådana här spel där de öppna miljöerna och atmosfären ska spela en stor roll. Jag behöver till exempel inte ha hela min uppdragsbeskrivning fastklistrad i vänstra hörnet, precis alltid, och även fast jag i skrivande stund just insåg att det säkert går att justera i menyerna så tycker jag att mängden information på skärmen ofta mår bra av att skalas ner en smula.

Men nu har jag gnällt färdigt för idag. Trots att jag och Majsan har lite olika bilder av Rise of the Ronin så kan våra åsikter enas i att det är ett genomgående bra spel som du absolut bör kolla in om du är det minsta intresserad av samurajer, svärd, det gamla Japan, eller en actionladdad mix av alla tre. Tack för ordet.

För snart två år sedan skrev jag en artikel om hur jag kände en ganska stark mättnad när det kom till From Softwares spel. På den tiden hade Elden Ring precis släppts på marknaden och jag hade väl spelat i runda slängar 15 timmar när jag kom fram till att jag inte hade det minsta sug att fortsätta, märkligt nog. Jag hade ju både älskat Dark Souls, dess föregångare och uppföljare sedan jag först provade på Miyazakis etta i början på 2012 men när jag satt där klockan 00:01 på Elden Rings releasenatt så var min hype lika med noll. Känslan var snarare att jag hade tagit på mig en för stor skoluppgift som jag inte alls hade någon lust att slutföra. Och det gjorde jag inte heller.

Efter att ha debatterat med mig själv i ovan nämnda artikel så landade jag (och flera av er som kommenterade) i slutsatsen av att jag borde ta en paus från From Softwares spel ett tag. Mycket hade att göra med att jag kände en enorm press på mig själv att snabbt se allt, besegra allt och samla allt i syfte att kunna skryta med en fin platina-trofé som belöning för något, vars innehåll jag troligtvis inte hade uppskattat speciellt mycket för vad det var. Min klocka stannade vid 36 timmar och sedan dess har jag inte återvänt till The Lands Between.

Men på senare tid har det börjat klia i fingrarna igen. Troligtvis i samband med att jag har krigat sida vid sida med min gode vän Patrik igenom Dark Souls (1), Bloodborne, samt en bra bit av Dark Souls 2 på ganska kort tid. Och ja, det har varit riktigt riktigt roligt nästan hela tiden (Dark Souls 2 förblir ett lågvattenmärke för serien) och jag har kommit på mig själv med att önska mig ett nytt spel i serien. Mer From Software helt enkelt.

Så slog det mig för bara ett par timmar sedan att det nya spelet ju faktiskt släpptes för snart två år sedan och har sedan dess legat och väntat på att min hunger ska väckas på nytt. Nu tror jag att den har gjort det, åtminstone lite grann och jag är ganska sugen på att återvända och ge Elden Ring en ny chans. Skillnaden den här gången är att jag på sistone har lämnat trofé-jagandet bakom mig i ganska hög grad och vad jag nu är ute efter är helt enkelt själva spelupplevelsen i sin renaste form, fritt från några krav att nå 100%. Som när jag först tog mig igenom Dark Souls (1) för tolv år sedan. Och det är ju kul förstås! Vi får se om vistelsen blir långvarig den här gången, eller om jag hamnar i gamla mönster igen men jag ser åtminstone fram emot att ge det ett nytt försök!