Cookie

Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy

Svenska
Magisk och melankolisk 80-talsmusik

Magisk och melankolisk 80-talsmusik

This post is tagged as: Nattmössesvammel

Att jag gillar det mesta med 80-talet är en illa dold hemlighet, och även om jag aldrig haft en fot inne på detta underbara årtionde (föddes år 1990) så avgudar jag det mesta av kulturskatten som återfinns bland de inbjudande neonljusen och de mattfärgade jeanstygen från förr. I musikväg finns det förövrigt få som fångar den där genuina 80-talskänslan så pass bra, för att sedan modernisera och utveckla den, som duon som går under namnet The Midnight gör. Skivorna Days of Thunder, Endless Summer, Nocturnal och KIds är nämligen en ren uppvisning i stämningsfull pop/rock där man alltid lyckas hitta den där varma sommarkvälls-stämningen som ständigt osar av hoppfulla frihetsdrömmar samtidigt som den dryper av själsbetungande vardagsmelankoli.

Senaste singeln "Deep Blue" fortsätter sedan på den inslagna vägen, och även om dängan kanske inte riktigt når upp i samma briljans som i mästerverken "Los Angeles", "Gloria" och "Sunset" så är det precis den där typen av musik som svala juninätter behöver allra mest. Nya fullängdaren Monsters släpps den 10 juli, och om detta är en indikation på vad som väntar så kan en ny favoritplatta vara i görningen.

Lyssna här vettja!

10 år utan Ronnie James Dio

10 år utan Ronnie James Dio

Vissa jubileum är tråkigare än andra att komma ihåg. För idag, den 16 maj 2020, är det tio år sedan världens förmodligen bästa vokalist och frontman gick ur tiden, och att försöka författa hur stor, viktig och briljant Ronnie James Dio egentligen var på endast ett par fjuttiga rader känns snudd på omöjligt. För denna extremt karismatiska herre var på något sätt det närmsta man kan komma en musikalisk gud, och det går inte att förneka att han var en förebild för hela Rock- och Metal-genren med sin smittsamma energi, bländande artisteri och positiva utstrålning.

Den efterlämnade låtskatten är sedan smått absurd om man tänker efter med mästerverk som "Holy Diver", "The Last in Line", "Rainbow In The Dark", "Man On The Silver Mountain" "Stargazer" och "Neon Knights" för att bara nämna ett par. Den absoluta favoriten måste dock fortfarande vara Black Sabbath-dängan "Heaven & Hell" som under livespelningar utvecklades till ett välljudande teater-monster där Dio kontrollerade publiken med ett järngrepp samtidigt som han adderade dramatiska textrader som annars var frånvarande från studioinspelningen. Nä, det fanns, och det finns fortfarande, ingen som Ronnie James Dio, och idag minns vi en legend.

Long live Rock & Roll! .

Lyssna här!

Som ett kärleksbarn mellan Mastodon och Ghost

Som ett kärleksbarn mellan Mastodon och Ghost

This post is tagged as: Svammel, Nattmössesvammel

En av de mest tragiskt förbisedda musikpärlorna från 2017 måste tveklöst vara debuten från Helsingborgs-kvartetten vid namn Chronus. Det självbetitlade albumet från tre år sedan var visserligen inte helt utan sina brister, men samtidigt så var den unika mixen mellan psykedelisk Mastodon-tygd och förförisk Ghost-mystik tillräckligt spännande för att fängsla en som lyssnare genom flertalet genomspelningar.

I fredags släpptes sedan äntligen den efterlängtade uppföljaren Idols, och resultatet är en skiva som är snäppet bättre på nästan samtliga punkter. Jämnheten är, som exempel, markant mycket högre än den var på föregångaren och låtskriveriet håller toppklass rakt igenom. Favoritspåren just nu är förmodligen trion bestående av den medryckande singel "Mountains of Madness", "Heavy is the Crown" (med sin pulserade basslinga och dynamiska trumspel) och semi-balladen "My Heart is Longing for You" som med enkelhet hade kunnat hittats på valfritt Ghost-vax. Diggar du antingen Mastodon, Ghost, eller bara bra hårdrock i största allmänhet så rekommenderas denna plattan med eftertryck.

Lyssna här!

Jag spelar Ori and the Will of the Wisps

Jag spelar Ori and the Will of the Wisps

Eller, jag ska börja spela inom några minuter i alla fall när nerladdningen är klar. Recensionsexemplaret för ett av vårens hetaste spel anlände nämligen nyligen till redaktionen, och efter att ha tjatat på Mäki i månader (och erbjudit sensuell fotmassage till Petter och Jonas i omgångar) så lyckades jag tillslut landa uppdraget i fråga. Jag kommer visserligen inte få säga ett ord om hur spelet är innan det vankas slutomdöme (har lovat bort mitt framtida förstfödda barn och ett 12-pack Jenka-tuggummin till vår finska redaktör om löftet bryts), men ni kan räkna med en recension under förmiddagen på tisdag, den 10 mars.

Är du sugen på mer Ori?

Lite som Pikmin (fast för djävulsdyrkande Lovecraft-älskare)

Lite som Pikmin (fast för djävulsdyrkande Lovecraft-älskare)

This post is tagged as: Svammel

Konceptet med att leka gud i spelvärlden är inget nytt i sig. För vi alla har ju spexat med våra krafter i såväl Black & White som i The Sims, och äldre spelare har säkert låtit sina maktfantasier spegla sig i lir som Utopia, Populous och ActRaiser långt innan dess. Trots detta tycker jag att premissen är något underanvänd i sammanhanget, i alla fall om man ser till möjligheten att verkligen få sprida ond bråd död bland sina undersåtar (vilket givetvis hela poängen med att leka gud överhuvudtaget, eller hur?)

Anledningen till att jag skriver detta är att Herr Mäki dundrade ut en läsvärd artikel som tog upp några guldkorn från Xbox Game Pass-tjänsten, och jag tänkte att jag skulle dela med mig av ett eget tips som den gode finnen inte tog med. Spelet i fråga heter Sea Salt, ett indieäventyr som låter en spela som gudaväsendet Drogon i jakten på en ärkebiskop som vägrade offra sig själv i din ära. I denna kamp tar du sedan hjälp av avgrunds-monster från havsbotten, och alltsammans spelas lite som en simpel Pikmin-klon där färggranna blomsterlökar har bytts ut mot groteska grodmän, och istället för hjälpsamma pikmins som plockar bär och skruvmejslar så springer dina helvetes-ynglingar runt och spettar barn, kvinnor och bybor med sina högafflar.

Good stuff, med andra ord.

Sea Salt tar dessutom verkligen inte lång tid att spela igenom (några ynka timmar som max) och är du sugen att invadera byar med likmaskar, vålnader och dödskrabbor i simpel - men ack så tjusig - pixelgrafik med tillhörande Lovecraft-design så tycker jag att du ska ge äventyret ett försök.