Jag har precis sett eftertexterna rulla i Halo Infinite, och så här i svallvågorna känner jag mig riktigt nöjd och belåten med det 343 Industries svarvat fram. Att det där extra utvecklingsåret gjorde gott känns än mer uppenbart så här i efterhand, och att Halo Infinite är studions bästa titel råder det inga tvivel oavsett om vi snackar kampanjen eller multiplayer-komponenten. 

Halo Infinite är dock inte ett mästerverk i min bok. Jag respekterar givetvis både Mäkis och Petters åsikter, och de argumenterar väl för sin sak i vår läsvärda recension (klicka här), men för mig räcker det inte riktigt hela vägen fram. Storymässigt gör man visserligen ett hästjobb med att plocka upp de spretiga trådarna som Halo 5: Guardians lämnade efter sig, och man lyckas därtill nå upp till mycket av den känslomässiga vikten som fanns närvarande i Halo 4 (något som verkligen inte är fy skam då fyran förmodligen är den mest emotionella delen i sagan tillsammans med Halo: Reach).

 The Banished känns dock som en rätt slätstruken antagonist att hänga upp sitt fokus på, och även om de fungerade väl i Halo Wars 2 så tycker jag den röda rymdarmén faller kort i jämförelse med det fanatiska motståndet vi har vant oss vid från The Covenant eller det skrämmande hotet som The Flood stod för. Cortana-berättelsen är förvisso fortfarande huvudspåret såklart, men även här känns det inte lika laddat som i nämnda Halo 4, och även om berättelsen mättar ens Halo-begär så känns det inte som det drar historien tillräckligt mycket framåt för att jag ska vara helt tillfreds. 

Spelmässigt är däremot Halo Infinite magnifikt, och att bara sprida död och förstörelse runt Zeta Halo är underhållande till tusen. Visst, det förekommer en del frekventa pop-ins, och det hade verkligen inte skadat med mer variation i miljöerna, men överlag så tycker jag man skapar en bra balans med att varva lekfull frihet och välregisserade story-sekvenser utan att det blir överdrivet tjatigt eller repetitivt.

Betygmässigt skulle jag slutligen landa på en stark åtta eller svagare nia, och att detta är ett av årets bästa äventyr är något  jag skriver under på med glädje. Halo Infinite osar nämligen av spelglädje, lekfullhet och stämning, och även om det i min värld inte är en klockren fullpoängare så är det svårt att hitta ett spel som har underhållit mer under året 2021.   

Jag har skrivit om mina årliga favoritalbum här på Gamereactor sedan 2011 (missade visserligen 2013 av någon anledning), och nu är det dags för en ny lista baserat på de tolv senaste månaderna. Generellt så har 2021 innehållit många bra vax från etablerade band som The Night Flight Orchestra, Iron Maiden, Mastodon, W.E.T. och Diablo Swing Orchestra, och det har därtill funnits en del positiva uppstickare i form av Nestor, Art of Illusion och Warrior Path. Inga av dessa nådde dock hela vägen till min topp fem, utan det gångna året har mest kretsat kring två nya bekantskaper, två briljanta uppföljare och en ytterst oväntad guldvinnare.

 Traditionsenligt har jag sedan gjort min lista i Paint (vägrar lära mig något annat), och likt föregående år så kan det finnas både stavfel och andra små misstag utspridda här och var. Jag har även samlat länkar med smakprov från varje skivan längst ner i detta inlägg, och ni får väldigt gärna lämna era egna tips i kommentarsfältet då det alltid uppskattas. Men nog snackat, här är mina fem favoritskivor från 2021:

Houston - Hero

Unto Others - When Will Gods Work Be Done

Seventh Crystal - So Beautiful

Royal Blood - Mad Visions

Wolf & Raven - Paloma Pilots

Microsofts Game Pass-tjänst är och förblir ett superbt alternativ för de som tycker om att upptäcka nya spel utan att behöva lägga hela månadslönen för att testa sig fram. Senaste toppliret jag har ramlat över kallas Townscaper, och jag hade faktiskt ingen kännedom om spelet innan det stirrade mot mig i fliken för nyligen tillagda titlar från prenumerationstjänsten i fråga. Att kalla Townscaper ett spel är visserligen en sanning med modifikationer, detta då det egentligen mer fyller kriterierna för en leksak än ett regelrätt spel. Det finns nämligen inga mål i denna lilla indiepärla utan det enda du gör är att bygga hus i en pittoresk liten sagovärld som ser ut att vara tagen från någon obskyr H. C. Andersen-bok.

Kontrollen är däremot intuitiv till tusen då du egentligen bara bestämmer vart du vill ha en byggnad, hur högt du vill ha det och vilken färg som gäller, och sen sköter koden resten för att se till att det gifter sig väl med varandra. På förhand kan man sedan tro att detta inte ska vara något att hänga i granen, men jag fann mig själv under gårdagen sitta över två timmar och bara forma min lilla stad till perfektion, och det finns verkligen något beroendeframkallande i att få låta sin kreativitet flöda i en rätt begränsad men ändå öppen spelplan.

Townscaper ingår som redan nämnt i Xbox Game Pass (både till konsol och PC), men det ska även finnas tillgängligt till telefoner, Steam och Nintendo Switch, och även om du förmodligen inte kommer sitta med detta lilla “äventyr” i allt för stor utsträckning så lovar jag att tiden du lägger ner kommer kännas avslappnande och extremt fridfull.

*Ett extra plus tillkommer då spelet verkar vara utvecklat av en svensk. Minuspoäng förekommer dock också då dennes LinkeId-profil skvallrar om att det rör sig om en skåning.

Iron Maiden är, och kommer alltid vara, musikgudar i mina ögon/öron och utan järnjungfruns vägvisande och galloperande tongångar under ungdomen vet jag inte hur jag hade varit som person idag. Under natten släppte de talangfulla britterna sitt 17:e studioalbum, och jag har sedan åttatiden i morse lyssnat mer eller mindre nonstop. Omdömet? Positivt. Väldigt positivit tilll och med. Visst, jag vet att mina åsikter kommer utvecklas med de kommande genomlyssningarna, men jag tänkte ändå försöka ge ett par tidiga intryck om de tio nya spåren, so here goes nothing: 

Senjutsu

Känns som en låt som verkligen har potential att växa med tiden. Bombastisk, men med tämligen subtila melodier att haka upp uppmärksamheten på. Ett trevligt öppningsspår som sätter tonen på ett bra sätt.

Stratego

Albumets andra singel och den klart bästa av de två. Var lite skeptiskt till en början, men refrängen växer för varje gång jag hör den, och adderar man dessutom de svepande syntslingorna  som Gers och Harris bakat in i ljudmixen så är det bara att ge två stora tummar upp. 

Writing On The Wall

Det är absolut inget fel på Writing On The Wall, men det är inte mycket som är rätt heller. Det känns lite trött, slött och identitetslöst, och Maiden har tyvärr det här ofoget emellanåt låta som en coverband på sig själva. 

Lost In A Lost World

Här snackar vi väldigt mycket Maiden-tongångar samtidigt som det inte alls låter som Maiden. De inledande minuterna låter som något ur en rymdopera från Ayreon, men allt eskalerar sedan till medryckande gitarrmelodier och en Brave New World-doftade refräng som vägrar lämna skallen. En favorit, helt klart.

Days Of Future Past

På tal om favoriter, Days of Future Past kan nog vara skivans rivigaste spår. Det var ett tag sedan som järnjungfrun lät så här hungriga och låten sticker verkligen ut med sina knappa fyra minuter speltid i kontrast mot alla mastodont-kreationer som finns på bägge sidor av denna mellanakt. Förstår sedan verkligen inte hur man kunde strunta i att använda denna som singel, men jag hoppas istället att vi får höra denna pärla live när det vankas spelning på Ullevi nästa sommar. 

The Time Machine

Förmodligen det mest intressanta spåret på Senjustu.Vi snackar om mängder av taktbyten, spännande gitarrljud och en Bruce som testar sina gränser till max. Svårt att sätta fingret på hur låten kommer växa med tiden, men känslan är att detta kan bli en klassiker.

Darkest Hour

Wow, detta är bra, riktigt bra. Det känns som om man har kokat ner essensen av A Matter of Life And Death-vaxet till en enda låt, och resultatet är inget annat än magnifikt. För man jobbar med extremt små medel genom denna sjuminutersdänga, men man kontrollerar samtidigt ljudbilden på ett sådant imponerande sätt att man inte kan göra annat än applådera åt slutprodukten. Grym låt från början till slut.  

Death Of The Celts

Jag borde tycka om detta, och kanske kommer missnöjet som ett svar på föregående låtens briljans, men Death of The Celts är ingen höjdare så här långt.Som sagt: ingen dålig låt i sig, men inget att skriva hem om heller. Jag behöver inte en sämre version av The Clansman, sorry.

The Parchment

Jag tycker om denna låten, men jag glömmer samtidigt bort hur den går hela tiden. Vet inte vad det beror på, men den försvinner liksom ur medvetandet i skuggan av de andra kreationerna. Är som sagt en bra dänga, men förmågan att sticka ut finns inte där i dagsläget. .

Hell On Earth

Tillsammans med Days of Future Past och Darkest Hour så är Hell On Earth skivans höjdpunkt. Vi snackar om elva minuter som flyger förbi hur snabbt som helst i ett tumult av underbara gitarrer, en grym refräng och en Bruce Dickinson som dominerar från första till sista ton. Det här är Iron Maiden när de är som allra bäst. 

Har du hunnit lyssna på Senjutsu, och vad tycker du i sådana fall?

Jag spelade aldrig ettan, så egentligen visste jag inte vad som väntade när jag installerade Chivalry II på min Xbox Series X. Kollegan, och historietoken, Patrik "putte" Severin tipsade dock om att det rörde sig om ett underhållande medeltidslir, och så här tio timmar senare och efter otaliga svärdshugg och spjutanfall, kan jag inte annat än hålla med. För Chivalry II är löjligt kul att fördriva tiden med. 

Att slänga sin virtuella  riddarkropp in i ett slag med 63 andra skrikande (ja det finns ett dedikerat skrik-kommando) spelare underhåller nämligen på precis rätt sätt, och att inta slott och försvara guldtillgångar kittlar spelberoendet till nya nivåer. Det hela känns lite grann som om Dice skulle fått för sig att göra Battlefield med svärd och pilpågar istället för automatvapen och stridsvagnar, och det uppkommer ständigt nya kaotiska moment där spelarnas kreativitet tillåts växa sig stark. 

Mitt bästa ögonblick än så länge var förmodligen när jag lyckades parera bort två inkommande svärdshugg, skada den ena anfallaren innan jag eliminerade den andra. Den första motståndaren försökte sedan lägga benen på ryggen och fly till säkerhet, men hindrades av min enorma stridsyxa som slungades in i dennes rygg samtidigt som de sprang för sitt digitala liv. Där och då kände man sig stark och mäktigt. Jag kände mig skicklig och svårslagen och redo att ta mig an hela slagfältet på egen hand. - och i nästa stund blev jag dödad av en skrikande galning som sprang runt med en sprattlande fisk i ena näven. Detta är galenskapen som väntar i Chivalry II, och om du tycker om hektiska multiplayer-spel i allmänhet och har en fallenhet för medeltida bataljer i synnerhet så är Chivalry II något du inte vill missa.