Hela min morgon har dedikerats åt endast en sak och det har varit att lyssnat igenom det senaste vaxet från de svenska rockgudarna Opeth betitlad Heritage. Efter ett par genomspelningar och några timmars intensivt lyssnande står det klart att Heritage är ytterligare ett mästerverk från bandet som inte tycks kunna göra något fel utan endast verkar kunna göra det bra annorlunda. För Heritage är sannerligen en ganska så unik upplevelse sett till tidigare verk som bandet spottat ur sig under de senaste åren men bland allt nytt finns här samtidigt den där karaktäristiska överdjävulska braheten (nytt ord?) som Opeth tycks ha i överflöd.

Det första som lär slå en när skivan spunnit ett par varv är att skivan helt saknar growl, alltså ingen dödsmetall så långt örat kan nå. Egentligen är det svårt att ens kalla Heritage för hårdrock då det mer är en ljuvlig blandning av jazz, progressiv rock a la 60- och 70-tal och folkmusik. Det är med andra ord inget råröj och inget riktigt ös som i Heir Apparent eller The Locust Eater från förra skivan Watershed och många kommer troligen känna sig små besvikna att inte få höra världens i särklass bästa growlare rocka loss till smattrande trummor och tunga gitarrer. Men om du likt mig njuter till max av Mikael Åkerfeldts ljuva rena stämma och har ett öppet sinne samt en förkärlek till det udda så bjuder Heritage på en stor buffé att festa på.

Heritage är - enligt mig - bland det bästa som har släpps i musikväg i år och skivan kommer fungera som ett ypperligt soundtrack för den närvarande hösten och den kommande vintern. Det är egentligen inte rättvist att dra ut och lyssna på enskilda spår på Heritage då det är i helheten detta konstverk verkligen briljerar som mest men som en liten smakbit kan ni lyssna på den underbara låten Nepenthe här nedan.

http://www.youtube.com/watch?v=mDGqK3wvx80

Nej, denna blogg ska inte handla om Call of Duty. Eller jo det ska den ju faktiskt på ett sätt men samtidigt ska den ändå inte göra det. Den ska nämligen först och främst handla om musik och det väldigt bra sådan. Sen kan det ju hända att musiken eventuellt handlar om Call of Duty men det är ju en annan femma.

Sitter nämligen just nu och skriver lite arbeten hit och dit och för att dämpa ensamheten, skrivkrampen och fingervärken brukarj ag ha som vana att slå på stereon i ett sökande efter tröst, inspiration och för en minuts lufttrummande istället för tangentknappande. Idag så står siktet inställt på det något underskattade bandet Machinae Supremacy från Luleå som lirar i den fina genren kallat SID Metal. Det är kort och gott typ spelmusik (blipande och popande) blandat med gitarriff och smattrande trumskin. Bandet använder sig även stundtals utav tv-spel som tema för deras låtar och det är där Call of Duty kommer in i bilden med låten med samma namn som denna bloggtitel. Låten är långt ifrån det bästa bandet gjort men den är sannerligen väldigt underhållande.

Har varit lite av ett fan av detta band sedan 2008 och bandet verkar vara snuskigt populära i vissa små kretsar medans totalt okända i för den stora allmänheten. Antar dock att några här på GR har hört dessa tv-spelsmusik hårdrockare innan, annars så kan ni lyssna på några väl utvalda låtar här nedan

Crouching Camper Hidden Sniper

Dark City

Indiscriminate Muder Is Counter-Productive

Player One

Musikvärlden tycks förlora skickliga vokalister för jämnan numera. Dio förlorade förra året sin tunga kamp mot magcancern och det underskattade melodiösa hårdrocksbandet Gotthard från Schweiz förlorade även dom sin sångare Steve Lee förra året i en tragisk motorcykelolycka (en olycka där Lee själv inte ens befann sig på vägen utan stod stilla vid en vägkant). Amy Winehouse gick även hon en alldeles för tidigt död till möttes för någon vecka sedan och i onsdags var det dags igen för en fenomenal sångare att förlora sin schackmatch mot döden. Den 45-åriga progrockaren Andrew "Mac" McDermott miste nämligen sitt liv den 3:e augusti 2011 på grund av svikande njurar.

Mac är för mig en av de absolut bästa sångare som någonsin funnits och jag kommer minnas han mest för sina 9 år som vokalist i ett av världens bästa samt mest underskattade band, nämligen det brittiska progressiva rock- och metal bandet Threshold. Threshold är bland det bästa i musikväg som någonsin smekt mina hörselgångar och "Mac" och hans ypperliga sångröst har fått mig att rysa av välbehag ofantligt många gånger.

Vill väl egentligen bara med den här bloggen få sörja en stor musikprofil som förtjänade mer beröm än vad han fick. Här nedan kan ni själva höra några väl utvalda godbitar från ett av vår tids bästa band med en förbannat bra sångare vid mickstativet.

Flags And Footprints

Hollow

Slipstream

Pilot In The Sky Of Dreams

The Art Of Reason

Under de senaste dagarna har det lirats Bastion så det skvätt, osat och fräst om det hemma hos mig. Och nu efter att jag har klarat mig igenom min första (jepp det kommer bli mer) genomspelning så måste erkänna att Supergiant Games levererat bland det bästa arkadspel som finns att hitta till Xbox 360 idag.

Storyn i Bastion är visserligen inte allt för mycket att hänga i granen men det vägs upp med rejält av den ypperligt coola berättarstilen. Att höra Logan Cunninghams rökiga stämma kraxa fram berättelsen allt eftersom man upplever den är fullkomligt underbart häftigt. Stridssystemet är även det smått briljant. Actionsekvenserna stagnerar nämligen aldrig som i många andra spel och det bland annat tack vare ett ständigt flöde av nya vapen att använda så som dubbla pickadoller, en sylvass machete och en fräsande eldkastare för att nämna ett fåtal. Alla vapen tillför även sedan ett nytt sätt att strida och då man kan bära med sig två krigsredskap hela tiden söker man ständigt efter den ultimata vapenkombinationen. Ska man försöka knäppa sina motståndare på håll med distansgeväret och krossa de som kommer för nära med den kraftfulla musköten? Eller ska man försvaga sina fiender med pistolerna och avsluta deras eländiga liv med den mäktiga hammaren? Det finns mängder med möjlighet att testa sig fram efter en favoritduo och jag uppleva inte en enda tråkig batalj när jag lirar Bastion.

Sedan har vi musiken som är otroligt fängslande. Jag kan faktiskt inte minnas senast jag tänkte så mycket på musiken i ett spel som jag gjorde när jag spelade Bastion. Här bjuds bland annat på härliga melodier från en akustisk gitarr, råröjande från gurans elektriska och rockande broder, ljuvligt medryckande stråksektioner och även ett fåtal underbara sångelement som bidrar till en magisk ljudbild likväl helhetskänsla. Det tar visserligen kanske någon timma innan spelet uppenbarar sin fulla skönhet men när den stunden väl kickar in så lär det bli svårt att släppa handkontrollen.

Innan jag börjar tappa bort mig allt för mycket nu så vill jag väl egentligen bara med det här ordsvamlet säga att Bastion är ett kanonspel som lätt är värd sin prislapp på 1200 Microsoft Points.

Köprekommendation: Mycket stark!

Åh du stora blå monster, om du bara visste hur många olika sätt jag kan förgöra dig på.

Hade den trevliga möjligheten att gå och se Iron Maiden på Ullevi igår och för den inbitne Maiden-fantasten var konserten fullkomligt briljant. En hel del nytt material, blandat med gamla klassiker och en även ett par semimoderna låtar spelades för den 56.000+ stora publiken . För den som enbart var där för hitsen så kanske kvällen inte blev på topp men för den som uppskattar låtar som till exempel Dance of Death och The Talisman var kvällen en riktig höjdare.
Här nedan följer en liten lista med de bästa och sämsta från konserten enligt mig.

Bästa:

•Setlistan

Låtmixen var underbar även om den var vågad från Maidens sida. De fick kämpa i början med att få igång folk med låtar som The Final Frontier och El Dorado men det kändes väldigt fräscht med lite nytt blod och jag gillade hela setlistan skarpt.

•Inget slut i sikte för Järnjungfrun

I mellan två låtar meddelade Bruce Dickinson till publikens stora glädje att alla som spekulerat om att The Final Frontier Tour skulle vara den sista turnén för Maiden har fel. De kommer tillbaka med andra ord vilket givetvis känns underbart och att det spelade som de var 25 trots att de är mellan 50 och 60 år känns även lovande inför framtiden.

•Vi är alla Blodsbröder!

Låten Blood Brothers var sannerligen en av de bästa igår där Maiden och 56.000+ svenskar kommunicera i en underbar harmoni. Det var helt magiskt och även andra låtar som When The Wild Wind Blows, The Trooper, The Talisman, Fear of The Dark, Hallowed Be Thy Name och Dance of Death förtjänar ett litet extra plus.

•Spring hellre fritt än mot kullarna

Running Free är verkligen en bättre avslutningslåt än Run to The Hills och igår kändes det som en absolut perfekt avslutning på en underbar kväll.
Efter att Maiden tackat för sig och alla kände sig lite tomma på insidan hördes även passande nog Eric Idle (Monty Python) från högtalarna sjungandes Always Look On the Brights Side of Life vilket gjorde det lite lättar ett bege sig ifrån Ullevi.

Sämsta.

•Publiken svek emellanåt

Då det var en hel del nya låtar (5st) så kunde stora delar av publiken inte hänga med så som de gjorde 2008 då det verkligen var en hitbetonad konsert. Detta gjorde att låtar som exempel Coming Home, The Talisman och When The Wild Wind Blows inte fick ett sådan varmt bemötande som de förtjänar då det är underbara kompositioner.

•Toapause och öl-påfyllning under When The Wild Wind Blows

Jag hade verkligen lust att slå någon när stora delar av publiken valde att fylla på ölen eller besöka toaletten när When The Wild Wind Blows drog igång. Då låten är bland det bästa Maiden har gjort på år och dag fick jag suget att hoppsparka förbipasserade öl konsumerade farbröder och damer i både magen och ansiktet för deras dåliga omdöme. Låten förtjänar verkligen bättre.

Extra noteringar:

•Den stackars öl och korv-mannen

En man med fyra stora öl och två rykande färska pölsekorvar på samma bricka kommer trallandes nerför trappan för att hitta sin plats när konserten hade börjat. När han kommer ner till ungefär där jag stod så råkar han dock snubbla till och en och en halv öl möter sitt öde på den kalla betongtrappan. Han såg så otroligt ledsen ut där han stod och såg runt på sin stirrande omgivning. Men ingen kan ju vara ledsen för länge på en Maiden konsert så istället för fly de blängande blickarna och hitta sin plats så valde han att parkera i trappan, trycka i sig de både korvarna, glo ilsket tillbaka mot de som blängde och sedan sluka den resterande ölen samtidigt som han diggade med i låtarna.

Klonparen

Framför våra platser satt det två kärlekspar som var identiska till utseendet varandra. Det såg ut som killarna var tvillingar med sina rakade huvud, samma klädstil och samma ålder. tjejerna var även dom nästan identiska med samma blonda September-frisyr. Det något komiska var dock att det inte verkade känna varandra alls utan bara råkade hamna bredvid sin egen spegelbild. Försökte ta en bild på dom men misslyckades då det satt alldeles för nära för att få med alla fyra