Då är det alltså den andra dagen på det nya året 2020, men också den andra dagen på ett nytt decennium. Det innebär alltså att det blir en lite sen ny års-hälsning från min sida, då nyårsaftonen nästan helt spenderades med familjen och nyårsdagen spenderades i vanlig ordning med att vara trött, känna misär och slänga en pizza i ansiktet. Ingen Ivanhoe dock för min del, men däremot en hel del Days Gone.

Precis som med år 2018 så känner jag att det är svårt att sammanfatta 2019. Det har naturligtvis varit både toppar och dalar, men det är ingenting som sticker ut något nämnvärt. Det har väl egentligen bara rullat på, vilket gett mig insikten om varför jag har så svårt att sammanfatta året som gått. Jag upplever nämligen att saker och ting har stått stilla, och jag känner att det inte blivit någon förändring sedan denna tidpunkt i början av 2019, eller för den delen under 2018. Förvisso är det naturligt i och med att jag ändå pluggar på högskolan, det är ju ändå studierna som mer eller mindre varit mitt liv sedan jag började på lärarutbildningen hösten 2015. Samtidigt kan jag inte skaka av mig känslan av att jag bara står och stampar på samma ställe, och när jag skummade igenom mitt nyårsinlägg från början av 2019 såg jag klart och tydligt att jag har misslyckats med att uppnå alla de mål som jag hade satt upp för 2019.

Men med ett nytt år kommer ju ändå nya tag, så det är ingen idé att hänga läpp för det. Istället har jag gått in i det nya året med andemeningen att göra ett nytt försök, och jag tycker ändå att jag redan nu gjort en hyfsad start. Det som grämt mig mest under åren, och som skapat en hel del stress, är min gigantiska backlog av ospelade spel. Flera år har jag tänkt ska bli ett ordentligt startskott på att arbeta mig genom denna hög av spel, men nu ska jag verkligen satsa på att göra år 2020 till året då jag gör en kraftig insats på detta projekt.

Jag nämnde tidigare att jag spenderade nyårsdagen med att spela mycket Days Gone, som jag påbörjade någon gång i början av december, och förhoppningsvis blir jag klar med spelet innan julledigheten tar slut. För då kan jag även hoppa vidare till nästa spel, vilket spel det nu blir återstår att se. Days Gone är förövrigt ett trevligt spel, om kanske inte ett kanonspel. Det är ju ändå ett open world-spel med överlevnadstema och massvis med zombies att skjuta, och det är ingenting som sticker ut. Men jag tycker ändå att det är ett trevligt och överlag genomarbetat spel (trots en del framedrops), som jag kommer att fortsätta på slå fort jag skrivit klart det här inlägget.

Jag tänkte dock under den närmaste tiden sätta ihop en lista på de spel och eventuellt filmer som jag tycker har varit bäst från 2019, vilket jag ser framemot då jag inte satt ihop någon sådan lista efter 2016, av den enkla anledningen att jag inte spelat tillräckligt mycket nya spel för att göra en sådan lista. Jag funderar även på att eventuellt göra en sådan lista för 2010-talets bästa spel (betydligt mer osäker på 2010-talets bästa filmer, men det är inte en omöjlighet), men jag har inte bestämt mig ännu. Men personliga spelfavoriter från 2019 kommer det definitivt att bli, även om det knappast är någon lågoddsare på vad jag anser vara det bästa spelet från 2019...

Men med det sagt, så vill jag önska er läsare (om än i efterskott) ett Gott Nytt År och en God Fortsättning!

Days Gone är kanske inte ett spel som sticker ut från spelåret 2019 eller Sonys exklusiviteter de senaste åren, men det är definitivt ett trevligt spel som har sina stunder.

Då var det fredag igen, även om det för min del åtminstone inte är lika speciellt som i vanliga fall med tanke på att jag har julhelg. Men det betyder ändå att det är dags för att lyssna på härlig spelmusik, oavsett hur ledig jag är.

Jag har de senaste veckorna fokuserat på spelsoundtracks som blivit nominerade och vunnit pris för kategorin bästa spelmusik i The Game Awards, och planen var att fortsätta på det spåret i tre veckor till för att sedan eventuellt gå över till någon annan prisutdelning för bästa spelmusik. Jag känner dock nu att det blev lite för mycket med att ta med även nomineringar, och jag tänkte således avbryta denna lilla följetong i förväg. Det blir dock ett spelsoundtrack som vann ett pris idag i alla fall, även om det inte var planerat.

Tanken var hursomhelst att avsluta denna mini-följetong med en låt från Ace Combat 7-soundtracket, främst eftersom det enligt mig är årets absolut bästa spelsoundtrack. Det finns en hel del låtar i det soundtracket, och varenda en av dem håller en riktigt hög nivå, samtidigt som det finns ett flertal som ärligt talat även är bland det bästa som jag hört när det kommer till spelmusik.

Men sedan fanns det en annan anledning till att det skulle avslutas med en Ace Combat 7-låt, helt enkelt eftersom det soundtracket (och egentligen spelet i sig) nästan helt har ignorerats nu när det ska delas ut priser och summeras det bästa från spelåret. Nu bryr jag mig visserligen ganska lite om vilka spel som får eller inte får priser, och jag är naturligtvis varken förvånad eller besviken över att Ace Combat 7 inte dyker upp bland de flesta nomineringarna. Det är helt enkelt inte ett stort AAA-spel som får mycket uppmärksamhet, men ändå kunde jag inte hjälpa att bli besviken när spelet inte ens var nominerat till bästa spelmusik i The Game Awards.

Men ändå reagerade jag i denna situation, just eftersom Ace Combat 7 tveklöst inte bara har det bästa spelsoundtracket det här året, utan även några av de bästa spellåtarna som någonsin har komponerats. Jag såg dock häromdagen att spelet hade fått ett pris från CEDEC för bästa ljud i ett spel, vilket motiverades av både spelets realistiska ljudeffekter och musiken. Helt klart välförtjänt.

Men nu vart det en lite väl lång utläggning om prisutdelningar, nomineringar och Ace Combat 7-soundtracket, så då är det dags att faktiskt gå in på veckans spellåt. En av mina absoluta favoriter ur soundtracket är tveklöst "Faceless Soldier", som jag har lyssnat på oerhört mycket med jämna mellanrum. Mycket av det beror på den alldeles fantastiska uppbyggnaden som låten har, och jag minns att första gången som jag hörde musikstycket spelas så visste jag att det skulle leda till en riktigt bra melodi. När låten väl sätter igång så sparar den inte på krutet i ett fantastiskt crescendo, innan både tempo och tonläge raskt dras ned igen. Trots det är denna del av låten nästan den bästa delen av låten, för även om den generellt är lugnare än uppbyggnaden så lyckas den fantastiskt förmedla känslan av att vara i sammansvetsad grupp, om än för stunden.

Faceless Soldier (Keiki Kobayashi)

Spelmusikfredag-spellista

Inga spoilers förekommer i denna text!

Då har jag äntligen sett The Rise of Skywalker, den film som jag sett mest framemot det här året och som avslutar både den nya Star Wars-trilogin samt Skywalker-sagan i stort. Som det går att läsa i rubriken är jag ändå överlag nöjd med det avslut som denna film bjöd på, även om det ska sägas att det är med en del förbehåll.

I början av filmen vart jag faktiskt lite orolig för resten av filmen, för när The Rise of Skywalker startar så är det med dunder och brak, utan några tecken på att sakta ned en aning och låta tittaren smälta alla intryck. Det går helt enkelt för fort under filmens början, men lyckligtvis saktade den under framförallt den andra halvan av filmen och kunde bjuda på några partier som inte var konstant högt tempo. Jag får dock trots det ändå känslan av att filmen borde ha varit längre. The Rise of Skywalker må vara den längsta Star Wars-filmen på nästan 2 ½-timme, men med tanke på att den skall avsluta den nya trilogin och Skywalker-sagan på samma gång hade det kanske varit fördelaktigt att snegla på speltiden för Avengers: Endgame.

Manuset var lite av en blandad komplott, jag hade inga större problem med det i sin helhet, men det fanns definitivt delar som stack ut på ett negativt sätt. Vissa repliker höll nämligen en oerhört låg nivå och kändes nästan som fanfiction-nivå, och jag tror att till och med George Lucas (en fantastisk visionär, men manus och dialog är dessvärre inte hans starka sida) hade nog kunnat skrivit dem bättre. Liknande problem hade jag med vissa karaktärer, där nya karaktärer introducerades men inte fick tillräckligt mycket med skärmtid för att utvecklas på ett tillfredsställande sätt, och även sidokaraktärer från tidigare filmer skrevs praktiskt taget ut ur filmen.

Det höga tempot och delar ur manuset är det som jag skulle klassa som filmens absolut svagaste punkt, men där jag tyckte filmens lyckades betydligt bättre var genom dess kraftiga spektakel. Hela filmen kan nog faktiskt beskrivas som ett enda stort spektakel, som jag personligen njöt till stora delar av. Framförallt var slutstriden riktigt mäktig, och även om den kanske inte når upp till Endgame's nivå så var det definitivt en av de mest minnesvärda sekvenserna från filmen och potentiellt en av de mäktigare striderna i Star Wars överlag.

Jag tyckte även att filmen överlag bjöd på ett bra avslut för den nya trilogin och Skywalker-sagan. Rey och Kylo tyckte jag fick hyfsade avslut, även om andra karaktärer från den nya trilogin fick inte riktigt lika tillfredsställande slut som jag hade hoppats på. Däremot tyckte jag nog att de gamla karaktärerna från originaltrilogin nästan fick de bättre avsluten, och det kändes definitivt som ett värdigt avslut för originaltrilogins arv.

Kort sammantaget är filmen lite av en blandad komplott, där de delar som fungerade minst bra sticker ut nästan lika mycket de bästa delarna ur filmen. Jämfört med de tidigare filmerna så skulle jag nog placera denna på ungefär samma nivå som The Force Awakens, men den var inte lika stark som The Last Jedi. Den tillhör inte toppskiktet med A New Hope och Empire Strikes Back, men inte heller bottenskiktet med A Phantom Menace och Attack of the Clone. Så någonstans i mittenskiktet av alla Star Wars-filmerna.

Det tar mig dock till något som jag blev orolig för redan efter The Last Jedi, trots att jag gillade den starkt så vart jag fundersam till om det verkligen fanns någon bakomliggande plan för den berättelse som den nya trilogin skulle berätta, och bevisligen fanns det inte överhuvudtaget. Även om jag älskar The Last Jedi och de oväntade och vågade riktningar som filmen tog, så följde den inte upp det som J.J. Abrams hade lagt grunden. Samma sak går att se här, då J.J. Abrams verkar ignorerat det som Rian Johnson lade fram i The Last Jedi till förmån för att tvinga in berättelsen på det spår som han förmodligen föreställde sig genom The Force Awakens.

Detta gör (kanske paradoxalt nog) att även om jag tycker de individuella filmerna i den nya trilogin håller bättre kvalité än filmerna i prequel-trilogin, så är den nya trilogin sett till sin helhet inte speciellt väl sammanhållen. Så som trilogi tycker jag ändå att prequel-trilogin fungerar bättre som trilogi, även om de individuella filmerna inte är lika starka.

I slutändan tycker jag ändå att de positiva förtjänsterna väger upp betydligt mer än vad filmens svagheter drar ned, och när jag klev ut från biografen kände jag mig ändå nöjd med The Rise of Skywalker, både som film och som avslut. Förvisso kanske inte den avslutning som jag hade förväntat mig, men definitivt en avslutning som jag känner mig nöjd med.

Internet må emellanåt vara en plats med mycket hat och ilska mot vissa personer, filmer eller spel, som så varit med Star Wars då debattklimatet kring de nya filmerna sedan The Last Jedi varit deprimerande hårt och ständigt närvarande. Det har dock inte hindrat mig från att ändå uppskatta Star Wars både genom de nya filmerna och till sin helhet, och snart ska det äntligen bli dags för mig att bevittna finalen för Skywalker-sagan.

Jag känner mig ändå lagom uppvärmd inför filmen, då jag under den senaste tiden helt enkelt har kollat på alla tidigare filmerna. Något som har varit kul dels eftersom Episod IX ändå är finalen på både den nya trilogin och Skywalker-sagan, och dels eftersom det faktiskt gått flera år sedan jag såg de flesta av de äldre filmerna från både original- och prequel-trilogin. Även om originaltrilogin är klassiker och prequel-trilogin... inte är klassiker, så gillar jag ändå på någon nivå alla filmerna. Rent spontant skulle jag nog placera filmerna i denna ordning:

1. Empire Strikes Back
2. A New Hope
3. Rogue One
4. The Last Jedi
5. Return of the Jedi
6. Solo
7. The Force Awakens
8. Revenge of the Sith
9. The Phantom Menace
10. Attack of the Clones

Även om jag känner mig någorlunda nöjd med denna placering i nuläget, så skulle jag inte bli förvånad om några av filmerna byter ordning i framtiden, och dessutom är denna lista utan The Rise of Skywalker. Som nämnt gillar jag också alla Star Wars-filmer på något plan, så det var svårt för mig att placera de allra flesta filmerna faktiskt.

Då är det ju bara The Rise of Skywalker kvar, och när den första trailern dök upp steg peppen direkt, till skillnad från både The Force Awakens och The Last Jedi där peppen mest bubblade fram till någon trailer precis innan release. Men med det minst sagt blandade mottagande som filmen har fått, har jag varit lite mer försiktig med förväntningarna. Jag ser fortfarande framemot filmen naturligtvis och jag hoppas på att jag kommer tycka om filmen, samtidigt känner en del av mig nervositet inför denna film. Som ett stort Star Wars-fan vill jag naturligtvis tycka om alla filmer, och det skulle vara trist om jag blev besviken på The Rise of Skywalker.

Men! Star Wars vara eller icke-vara hänger inte på en enda film. Det var många som skulle dödförklara Star Wars efter The Last Jedi och dess absurt långlivade ramaskri, och även om jag sympatisera med dem som inte gillade den filmen, så har jag svårt för denna dödförklaring av Star Wars som helhet. Nu kanske det handlar om olika perspektiv och utgångspunkter, att för dessa människor är det kanske endast filmerna som utgör Star Wars för dem. För mig, som för ett par år sedan bestämde mig för att hoppa in i det expanderade universum som även utgörs av böcker, serietidningar, spel, animerade serier och numer live action-serier, är filmerna bara en del av allt som utgör Star Wars. Förvisso den större delen av universumet, eftersom det helt enkelt är fler som enbart tittar på filmerna och de är ju ändå stora händelser, men ändock delar i någonting större.

För det kan faktiskt ge en tröst det där, för även om jag inte skulle gilla någonting med The Rise of Skywalker, så skulle det ändå inte döda Star Wars för mig eftersom det finns så mycket mer än bara filmerna. Framöver så har jag att se framemot både The Mandalorian och den kommande säsongen av The Clone Wars, och jag ser mycket framemot båda. Det kommer säkerligen att fortsätta släppas nya böcker och serier i sådan takt att jag aldrig kommer att hinna ikapp med allt, förhoppningsvis skärper EA sig med spelen (Jedi: Fallen Order är ett gott tecken på detta), och det ska bli spännande hur de framtida Disney+-serierna kring Star Wars kommer att bli. Kort sagt, det finns mycket att se framemot som inte har med filmerna att göra, kanske till och med lite för mycket...

Men nu har jag lyckats med konststycket att bara mala på om saker som kanske inte nödvändigtvis har med just The Rise of Skywalker att göra. Men det känns ändå skönt att bara skriva av sig ibland, och just idag lite kring förväntningarna på filmen och hur jag ser på Star Wars i övrigt. Speciellt när det i skrivande stund är knappt en timme tills jag ska iväg till bion. Oavsett hur filmen kommer att vara, så kommer jag att gå in med ett öppet sinne och likt kraften hålla förväntningarna i en balans.

Jamen då var det dags igen! Någon snö här i Stockholmstrakterna vart det visserligen inte (tack för den globala uppvärmningen), men jul har det blivit i alla fall. Dagen till ära har jag naturligtvis byt min profilbild till min uråldriga och lågbudget-julprofilbild. Egentligen vore det kanske läge att uppdatera till någonting nytt, men jag är både helt värdelös på bildredigering och alldeles för lat för att lära mig. Dessutom så tycker jag ändå det finns en något mysig känsla av tradition att varje år byta till samma lågbudget avatar, och just traditioner brukar komma upp på tal beträffande julen.

Julklappar har öppnats, gröt har ätits och en allmän mysighetsfaktorer har infunnit sig. Börjar faktiskt misstänka mer och mer att julen kanske är min favorithögtid, vilket är lite lustigt då jag med åldern trodde jag skulle uppskatta julen mindre när det inte blev lika viktigt med presenterna. Istället har jag väl mer och mer börjat uppskatta andra aspekter med julen, och det är ändå mysigt att fira jul med familjen.

Julen brukar väl även vara ett tillfälle att titta tillbaks på på det gångna året, och i det här fallet det gångna decenniet, och när jag tittar tillbaks på mitt 2019 så... vet jag faktiskt inte hur jag ska sammanfatta det. Det har varit både toppar och dalar, men i övrigt så vet jag faktiskt inte om det är någonting som sticker ut med 2019. Jag får väl lov att fundera på saken lite till, då jag ändå i vanliga fall inte brukar sammanfatta året vid jul. Om inget annat lär jag fundera på vilka spel och filmer från det här året, och kanske till och med det senaste decenniet, som utmärkt sig.

Det jag egentligen ville göra innan jag började sväva iväg om uråldriga julprofilbilder och det gångna året, var att önska er kära läsare en riktigt god jul! Jag hoppas på att ni har det trevligt denna julafton med era nära och kära, och att ni inte bråkar alltför mycket i kommentarsfälten eller på sociala medier. Det finns för mycket negativitet på internet, och förhoppningsvis kanske julen kan få några troll att bli lite snällare i alla fall. Inte för att jag tror att de som läser detta är troll, jag har ändå en överlag positiv människosyn och vill i alla fall tro att vi alla avser att göra varandra gott.

Ha en God Jul!