Då var det fredag igen, vilket naturligtvis inte är så konstigt i sig. Jag höll nästan på att skriva att det inte är så speciellt egentligen, men varje fredag är ju speciell eftersom det (oftast i alla fall) betyder att det är helg. För egen del blir detta den första helgen efter min examen, då jag lämnade in min sista tenta på söndagskvällen och fick ett betyg redan i måndags. Idag har jag ansökt om examen samt firat denne med lite tårta och champagne. Något som känns kul, skönt samt konstigt, eftersom studerandet varit hela mitt liv under de senaste 5,5 åren.

Men nog om det, för nu är det dags att lyssna på lite spelmusik! Eftersom jag firat min färdiga lärarutbildning tänkte jag fortsätta lite på det temat även i spelmusikform, och jag misstänker att det är få som blir förvånade när jag säger att det är dags för lite Ace Combat-musik igen. Den serien har mycket bra musik när det gäller i princip allt, men något som jag tycker oftast är särskilt utmärkande är de triumferande spellåtarna som signalerar ett avklarat spel.

Sådant var fallet i både Ace Combat 5 och Assault Horizon, som jag lyft tidigare för flera år sedan, och sådant är även fallet med låten "Dark Blue" från Ace Combat 7. Titeln anspelar på de höga skyarnas färg när en har flugit så långt upp i atmosfären som det går med ett militärflygplan, och precis som den mörkblå skyns till synes oändlighet, gömmer sig många möjligheter. Detta tema är något som denna spellåt kombinerar med det mer hyllande slaget som spelaren ska känna när kampanjen är avklarad. Resultatet är en mycket triumferande låt som får en att tänka tillbaka på allt som en har fått ställas inför under spelets gång, och samtidigt att tänka på vilka möjligheter som befinner sig framför en. Detta är definitivt en låt som helt oironiskt kan sammanfattas med den numera ökända termen "a sense of pride and accomplishment".

Dark Blue (Keiki Kobayashi)

Spelmusikfredag-spellista

Då var det fredag igen, vilket känns skönt även om det för min del kommer att spenderas en del tid på plugg under helgen. Dock är det min sista hemtenta någonsin, vilket ändå känns lite speciellt. Eller lite och lite, det kommer ju att markera slutet på min lärarutbildning, vilket ju är minst sagt speciellt.

Men nog om det, nu är det dags för lite spelmusik, och idag känner jag åtminstone för en riktigt upphöjande spellåt som gör en glad. När det kommer till sådan typ av spelmusik, förs mina tankar till förra årets indiesuccé från ingenstans, nämligen Fall Guys. Förmodligen eftersom jag har plockat upp spelet igen under den senaste tiden och haft kul med alla knasigheter som förekommer när bönfigurerna springer fram längs hinderbanorna.

Spelets huvudtema, "Everybody Falls", lyckas verkligen med att fånga in både den kaotiska stämningen och en härlig känsla som gör en glad när en lyssnar på låten. Det finns dessutom en härligt peppande känsla som gör att en ändå känner för att försöka igen, även när en blivit nobbad på en vinst efter femtioelfte gången. Det är ingen stor sak, men jag tycker även att det är intressant hur kompositörerna Jukio Kallio och Daniel Hagström varje säsong har bjudit på en ny variant av temalåten som inkorporerar musikaliska element som passar med varje säsongs säregna teman.

Everybody Falls (Fall Guys Theme) (Jukio Kallio & Daniel Hagström)

Everybody Falls (To the Middle Ages) (Jukio Kallio & Daniel Hagström)

Merry Falling, Everybody! (Jukio Kallio & Daniel Hagström)

Spelmusikfredag-spellista

När jag såg trailern till Deep Blue Sea 2 i början av 2018 var det med blandade känslor. Å ena sidan vart jag smärre exalterad över att den rysligt underhållande Deep Blue Sea äntligen skulle få en uppföljare, men å andra sidan såg tvåan ut att bli... sådär. CGI:n såg högst tveksam ut i trailern, och av premissen verkade det helt enkelt vara en efterapning av originalet med en exakt likadan handling.

Sedan såg jag uppföljaren drygt ett år senare, och precis alla mina förbehållningar visade sig stämma. Rent spontant vill jag jämföra den med The Force Awakens, som ju även den efterapade A New Hope lite väl för mycket. Skillnaden där är dock att The Force Awakens är i alla fall en bra film med mycket charm och underhållning, i alla fall tills den sista akten som efterapar A New Hope så pass mycket att jag tröttnat under de gånger som jag sett om filmen.

Deep Blue Sea 2 har dock varken charm eller en större underhållning (utom i korta doser som bäst), och känns som en trött efterapning av det mästerliga originalet. De ynkligt få försöken till att förnya är dessutom rätt ointressanta och inte särskilt spännande. Effekterna var någonstans mellan halvbra och halvdåligt så att säga, jag ska erkänna att ett flertal scener faktiskt bjöd på bättre specialeffekter än vad jag förväntade mig (vilket dock kanske inte säger så mycket). Effekterna är åtminstone så pass bra att filmen inte går att misstas för en valfri SyFy-produktion, men de är heller inte tillräckligt bra för att låtsas vara en kompetent gjord film.

Medioker är nog det ord som jag skulle säga bäst sammanfattar Deep Blue Sea 2, och definitivt en besvikelse utifrån det ostiga mästerverket som den första filmen är. Därför borde det inte komma som någon överraskning att jag vart skeptisk när jag såg att det skulle komma ytterligare en uppföljare. På den ljusa sidan såg det i alla fall inte ut att bli ytterligare en upprepning av originalet, så om inget annat skulle den tredje filmen åtminstone kunna bjuda på någonting nytt.

Kanske var det denna upplevda känsla av någonting nytt, eller så kanske det var mina låga förväntningar, men Deep Blue Sea 3 hade jag faktiskt kul med. Den lever fortfarande inte upp till originalet, men den höll sig betydligt bättre än tvåan. Tanken på genmodifierade tjurhajar som är ute i det vilda känns mer spännande än att återigen försöka ta sig ut från en undervattensbas, och känns som ett försök till vad början på originalfilmen hintar om.

Jag drar mig från att kalla trean för en bra film, men roligt hade jag med den i alla fall. Betydligt roligare än med tvåan. Specialeffekterna var... marginellt bättre, och framförallt mer jämna jämfört med tvåan. Skådespeleriet sålde föga förvånande inte mig, men det fanns ändå ett visst uns av självmedvetenhet som jag fann underhållande och som lyfte enstaka partier.

Deep Blue Sea 3 är därmed ett betydligt lyft från den mediokra Deep Blue Sea 2, samtidigt lever ingen av dem upp till originalet som fortfarande står sig som en av de mer underhållande hajfilmerna. Så även om jag hade rätt kul med trean, så är båda uppföljarna till Deep Blue Sea minst sagt en blandad komplott, och när det kommer till kritan så rekommenderar jag fortfarande den första filmen varmt om en vill ha en rysligt underhållande hajfilm. Uppföljarna kan skippas med gott samvete, om en inte är alltför nyfiken på dessa.

Då var ännu en fredag kommen, vilket betyder att det återigen är dags för att ställa fram tacos på matbordet, förbereda för fredagsmyset och likt vibe-katten att digga till lite spelmusik. För digga tycker jag absolut att en ska göra till veckans spellåt. Jag tänkte inte fortsätta på spåret med prisbelönad spelmusik från 2020, men jag vill i alla fall lyfta lite musik från ett soundtrack som jag är ganska säker på hör till ett av fjolårets bästa.

Jag pratar nämligen om soundtracket till Doom Eternal, ett spel som jag såg mycket framemot men som jag inte har skaffat ännu. Det innebär även att jag varit lite försiktig med att välja ut en spellåt från dess soundtrack, eftersom jag på sätt och vis inte vill bli spoilad på att få höra Mick Gordons tunga bas i bakgrunden till allt demonslaktande. Därför känns kanske veckans valda spellåt lite väl typisk för just Doom Eternal, men vad gör det när låten är ruskigt bra.

"The Only Thing They Fear Is You" är en mycket tung spellåt, och jag skulle vilja gå så långt som att kalla det för ett mästerverk. Den här låten har precis allt som jag kan önska från en Doom-låt komponerad av Mick Gordon. Den är mycket tung redan från dess första sekunder, för att strax efter att mynna ut i en ännu tyngre rytm som går genom hela kroppen. Okej, nu tar jag faktiskt i lite grand, men det känns verkligen som vad denna låt är ute efter att uppnå, och det gör den med bravur.

Låten imponerar även med att trots sin längd på nästan 7 minuter, känns den aldrig repetitiv utan lyckas även med konsten att hela tiden bjuda på någonting nytt. Inte för att jag är förvånad egentligen, eftersom det förra Doom-soundtracket även det är mästerligt, men det tåls fortfarande att lyftas. Bara denna låt är oerhört bra, och jag längtar redan tills jag kan avnjuta resten av soundtracket medan jag gör demonsylt med min dubbelpipiga hagelbössa.

The Only Thing They Fear Is You (Mick Gordon)

Spelmusikfredag-spellista

Gott nytt år!

I vanliga fall brukar jag vid nyår skriva ett eget inlägg där jag sammanfattar året för min del och önskar er alla ett gott nytt år. Nu blev det inte riktigt så den här gången, Jag började förvisso skriva på en text under gårdagen, men jag vart inte klar med den och när jag öppnade det ofärdiga dokumentet tidigare idag så kunde jag inte förmå mig att vare sig fortsätta eller börja om från början. Det kanske var lika bra ändå, då jag hade svårt att verkligen summera år 2020 på ett vettigt sätt. Det jag kan säga dock är att jag är glad över att skitåret 2020 är över, och även om saker inte kommer bli automatiskt bra bara för att det är 2021 känns det ändå som att det håller på att vända.

Istället för en form av årskrönika får jag istället ringa in det nya året med Spelmusikfredag, och likt med juldagen så är det svårt för min del att komma på passande spelmusik till nyårsdagen. Av någon anledning dras jag till soundtracket från Elder Scrolls- och Witcher-spelen, men då sistnämnda fick representera julen så drar jag istället vidare till Tamriel.

Även fast det inte känns klockrent med Skyrim-musik till nyårsdagen, så känner jag ändå att låten "Dawn" ändå känns passande på något sätt. När jag lyssnar på den så får jag nämligen känslan av att ha lämnat någonting stort bakom mig (i det här fallet 2020) och får bevittna gryningen på någonting nytt (som 2021). Kanske är det för att spellåten faktiskt anspelar lite på det temat, fast i ett betydligt mer lokalt tema med gryningen som kommer med en ny dag som välkomnar en till att utforska den vida världen. För även efter den mörkaste natten, så kommer alltid gryningen.

Dawn (Jeremy Soule)

Spelmusikfredag-spellista