Äntligen sett Spider-Man: Far From Home

Var äntligen och såg Spider-Man: Far From Home tidigare under veckan, vilket tog sin lilla tid av den enkla anledningen att den släpptes nära inpå min semester. Men nu har jag sett den, för trots att jag egentligen börjar känna mig färdig med Marvels filmuniversum så har Spider-Man alltid varit en stor favorit när det kommer till superhjältar.

Föga förvånande har det gjorts en del jämförelser mellan Far From Home och föregångaren Homecoming, och om jag måste välja en som är åtminstone snäppet bättre så skulle jag nog välja Homecoming. Men ärligt talat måste jag säga att det är svårt att välja, dels eftersom Far From Home fortfarande är en riktigt bra rulle och dels eftersom båda filmerna är ganska olika.

Även om båda filmerna naturligtvis handlar om Spider-Man och innehåller de element av karaktären som förväntas, skulle jag säga att Homecoming känns mer "Spider-Man" i den mening att det är ett större fokus på Peters försök att kombinera plugget med rollen som superhjälte, och till råga på det hålla sin identitet hemlig. Naturligtvis finns aspekter av detta med även i Far From Home, men jag tycker att de problemen som Peter ställdes inför löstes ganska lätt och lämnades någorlunda konsekvensfria till skillnad från Homecoming, där bland annat Peters skolgång påverkades negativt.

En annan skillnad mellan de båda filmerna är själva skalan på berättelsen, i Homecoming jämnades New York inte ned till marken och Vulture hade inga storskaliga planer på att ta över världen. I Far From Home är insatserna högre och det är betydligt fler scener där delar av kända europeiska städer förstörs. I jämförelse känns Far From Home mer som en mini-Avengers, så att säga.

Det här kan låta som att det är något negativt från min sida, men det är egentligen mest konstateranden om olika skillnader. För generellt tycker jag att allt detta görs på ett bra sätt. Dessutom har Far From Home något som Homecoming saknar, och det är en form av emotionell drivkraft och känsla, vilket visserligen var väntat eftersom filmen utspelar sig i efterdyningarna av Endgame.

Skådespelarinsatserna var riktigt bra, vilket i och för sig var väntat. Tom Holland då han är den överlägset bästa skådespelaren som axlat både Peter Parker och Spider-Man. Även Jake Gyllenhaal levererade inte helt oväntat en stark prestation som Mysterio, och utan att gå in på detaljer så gillade jag hur den karaktären hanterades. Zendaya tyckte jag också gjorde en riktigt bra roll som MJ, och det märktes på bioduken att hon och Tom Holland har en mycket bra personkemi emellan då båda deras karaktärers interaktioner med varandra är oerhört övertygande. Dessutom vill jag slå ett stort slag för de övriga skådespelarna som spelade Peters klasskamrater och lärare som bidrog starkt till framförallt humorn i filmen, och ärligt talat kan detta vara bland de bästa birollerna som jag sett i åtminstone en MCU-film.

Där filmen brister är väl kanske främst i att jag uppfattade filmen generellt som nämnt hyfsat konsekvensfri (med ett stort undantag förvisso), vilket är ett problem som jag haft med flera Marvel-filmer. Dessutom finns det ett flertal stunder där CGI:n inte övertygade, och trots att Michael Giacchino komponerade musiken tyckte jag den var oerhört anonym. Detta är ytterligare något som varit en svaghet med flera Marvel-filmer, men efter Endgame som faktiskt fick till riktigt bra filmmusik så hade jag hoppats på att kommande Marvel-rullar även skulle bjuda på mer minnesvärd musik, vilket inte är fallet med Far From Home.

Trots dessa brister tyckte jag ändå att Far From Home var en riktigt bra film överlag, och även om jag kanske sållar mig till skaran som gillade Homecoming något mer, så var jag ändå riktigt nöjd med Far From Home när jag klev ut från biosalongen. Kan väl säga så här, hade jag kunnat se filmen tidigare så hade den definitivt hamnat i min lista över det som hittills varit bäst från 2019.