Det finns en sak som stör mig mer än nåt annat. Allt annat. Mina föräldrar startade aldrig Microsoft eller Apple. Det betyder att jag måste arbeta istället för att glida runt med kotlettfrilla, champagne i vasken och en 20-årig blond bimbo på varje arm. Det är förjävligt på ren svenska. Orättvist.

Som nu.

Jag kunde inte hålla mig igår utan tog min all american sportscar till Kristianstad och köpte Resident Evil 4 Remake. Sen tjöt jag av glädje hela vägen hem så jag överröstade V8:an. Väl hemma så drog jag igång det och spelade så svetten rann till första gången man möter gårdfarihandlaren. Där fick jag stoppa och spara.

Varför?

För att idag jobbar jag 24 timmar. Ett dygn. Ett jävla dygn när jag bara vill sitta hemma och lära mig spanska. Och allt för att inte päronen hade vett nog att starta Microsoft eller Apple!

Caramba!

Igår såg vi färdigt första säsongen av The Last Of Us. Eftersom jag älskar spelen ohälsosamt mycket så var jag orolig när jag fick reda på att det skulle filmas. Spel till film har som vi vet inget vidare track record. Men jävlar i havet. Naughty Dog är världens bästa speltillverkare och tillsammans med Nintendo dom två enda bolagen som man alltid vet levererar kvalitet. Alltid. Bara att förhandsboka.

Så även nu. Naughty Dog har visat att det går alldeles lysande att filmatisera spel om du bara lägger lite själ och hjärta i produkten. Lika känslosamt som spelet blir det aldrig men det är för att du deltar på ett helt annat vis med en handkontroll. Du investerar mer av dig själv. Det är det som är det finaste med mediet Spel.

Jag är grymt imponerad och nu ser vi fram mot säsong 2. Vi fanboys vet vad som väntar och till er andra kan jag bara säga; håll i er.

Om Moby

Vi skulle titta på Red Hot Chili Peppers i Globen, två vänner och jag. Till förband hade dom Flaming Lips och Moby. Moby var först ut. Där och då var Moby känd för ett antal ravetechno-hits men vad få visste var att han började i ett hardcorepunkband och var ett musikaliskt geni och multiinstrumentalist. Jag visste det inte och definitivt inte hårdrockarna och punkarna som stod runt mig och genast började vråla "GO HOME YOU FUCKING TECHNO-FA××ET!!!" Både långhåringar och tuppkammar är som bekant hyfsat autistiska när det kommer till sin musiksmak och kan lätt bryta ihop om nån annan genre drar igång.

Moby sket fullständigt i hånen och skriken och bara för att jävlas så startade han spelningen med Everytime You Touch Me som då var en stor hit på dansgolven. Det blev ett jävla tryck direkt och även hårdrockarpunkarna började motvilligt stampa takten.

Sen var det kört. Moby hängde på sig elgitarren och drog igång på riktigt och visade oss hur en förstklassig spelning ska se ut. Han hoppade mellan instrumenten, spelade ömsom punk, ömsom metal och ömsom techno och när han var färdig så bara stod vi där med munnarna öppna i några sekunder innan 15000 pers vrålade och klappade händerna.

Det hände nåt magiskt den kvällen. Moby kom ut som hatad och gick därifrån som älskad. Sen dess har han varit en av mina personliga favoriter och idag är det han och Trent Reznor som har en riktig chans att plocka upp manteln efter Prince.

En vansinnigt begåvad musiker och artist.

Commando

Kärlek/Drama 1985

John Matrix är en ensamstående pappa som lever ensam med sin älskade dotter Jenny i ett vackert hus uppe i dom natursköna bergen i USA. Hela deras relation utstrålar kärlek, respekt och könsnormativ kritik då John lär Jenny att hugga ved och andra typiskt förlegade manssysslor.

Patriarkatet, i form av cis-mannen Bennett och hans hejdukar kommer på oanmält besök och förstör den fina relationen genom att kidnappa Jenny och tvinga John att hjälpa dom med lömska, våldsbenägna uppgifter.

Resten av filmen är en kamp mellan modernt könlöst familjetänk och klassiska manliga attribut där Arnold Schwarzenegger verkligen lyser i rollen som älskande, trygg och modern singelpappa i kamp mot det patriarkala förtrycket. Man riktigt ser kritiken mot alla dessa förlegade könsroller i ögonen på honom och han blir därmed en symbol för moderna värderingar.

En vacker, älskvärd och viktig film.

Det första som slår dig när du kommer in är doften. Den är inte helt behaglig. Lite sötsurt rutten sådär. Det andra som slår dig är hur mycket folk det faktiskt är därinne. Har alla blivit galna?

Visst det är en lördag i Malmö så dom flesta är lediga men ändå. Vad pågår? När du löst din biljett, som även funkar som spypåse ( på riktigt alltså) så traskar du in i själva lokalen och möts av vidrigheter från hela världen.

Två långbord är uppställda och där trängs allsköns alternativa rätter som man kan läsa om och lukta på. Det är små grodor som mals ner till cocktails i blenders och blir universalmedicin i Sydamerika, det är japanska blåsfiskrätter som kan vara livsfarliga, roadkills, världens mest illaluktande frukt, vidriga ostar, getögon, maskar och skalbaggar.

I en del av muséet så kan man provsmaka delar av samlingen och jag kan naturligtvis inte låta bli. Det skulle se illa ut. Jag äter därför maskar (se bilden) som smakar lite salt, världens mest illaluktande frukt som smakar mango och inte illa alls samt rostade skalbaggar med chili. Helt okej.

Det roliga är att ett inte litet antal av besökarna är ruskigt seriösa. Dom läser noga och diskuterar som om dom planerade att starta restauranger. Jag ser det ju bara som en kuriositet så det är sjukt kul att lyssna på dom. Som att recensera Commando ur vinkeln att det är ett tungt drama om en fars kärlek till sin dotter.

Inträdet kostade mig 169 kr och dom har även en butik där man kan köpa med sig olika delikatesser. Jag fick med mig maskar och skalbaggar så nu ska det bli överraskningssnacks för alla vänner vid nästa filmtitt!

Har ni vägarna förbi Disgusting Food Museum i Malmö så rekommenderar jag verkligen en annorlunda upplevelse.