Blekinge, Blekinge fosterland. Du vackra ljuva, du Sveriges trädgård.

Det fina med att bo på rivieran är att medan ni andra brottas med 70 cm snö så kan vi plocka ut våra sportbilar och rip that shit up, boiiiiii!

För det är så det är. Vi bor i Sverige, ett förbannat stort land för att ligga i Europa. Välter vi Sverige på ända så hamnar vi i Italien. Japp. Så stort är det. Det betyder att det är en ruskig skillnad på norr och söder i mars månad. R-u-s-k-i-g skillnad. För oss som gillar bilar ej lämpade för vintern så är det en välsignelse att bo i södern.

Så igår plockade jag ut henne. Det var dags. Ikväll körde jag till hembyn där vi har våra båtar och matade fiskmåsarna. Jag hatar att slänga mat med tanke på att folk svälter ihjäl ute i världen så mat som inte är för stark ger jag till måsarna och minkarna. Det är min claim to godhetspoäng.

Välkommen våren!

Soundtrack i bilen:

Simple Minds

Tears For Fears

The Prodigy

Dean Martin

Daft Punk

The Beach Soundtrack

Deftones

Van Halen

Ja, faktiskt en av dom bästa filmerna jag har sett överhuvudtaget. These Final Hours från 2013.

Hur hade du gjort? Hur hade jag gjort?

En meteor har slagit ner på jorden och en eldstorm sveper över hela planeten i en rasande fart, bränner och dödar allt i sin väg. Europa är borta, Nordamerika och Sydamerika, Afrika är väck, Asien brinner upp. Bara Australien återstår och det är 12 timmar tills eldstormen är framme. Dom sista 12 timmarna.

Vad hade du gjort?

För James är det självklart. Han lämnar sin gravida flickvän för att ta sig till sin kompis som har världens fest, The Party To End All Parties. Dom ska partaja sig in i evigheten. Men som vanligt blir det inte så enkelt. På vägen träffar han en liten tjej och plötsligt är dom på väg på en roadtrip genom apokalypsen där dom kommer att träffa desperata människor, tragik, misär men också medmänsklighet.

Hur hade du gjort?

These Final Hours är bland det bästa jag sett, alla kategorier och en sån där rulle som snurrar hemma åtminstone en gång om året. Det finns en nerv och känsla i den som jag aldrig sett nån annanstans.

Se den.

Jahapp. Då har man sett Den Där skräckisen då. The Descent är en sån film som mina skräckfanatiska vänner har tjatat om i åratal. Jag själv är lite so so när det kommer till skräck på film, jag tycker inte att det är dåligt på nåt vis men jag ser hellre en schysst actiondänga eller popcornrulle. Det är sällan jag blir rädd av skräckfilm, aldrig snarare och jag tycker då att det är mycket värre med katastroffilmer då många av dom kan hända på riktigt.

Men The Descent var riktigt schysst. Jadå. Ett tjejgäng som gillar extremsport ska utforska ett okänt grottsystem och ni kommer inte att tro det här men inget går som planerat.

En brud har PTSD efter att förlorat både gubbe och tös i en tragisk bilolycka. Vad hon inte vet är att en av "kompisarna" brukade nuppa med hennes gubbe och sånt är ju sällan poppis. En annan är som en sinnesslö fjortis och ska tvunget riskera livet och hela upplevelsen för dom andra genom att ständigt kasta sig huvudstupa in i farligheter.

Som om inte detta vore nog så är grottsystemet redan upptaget och det av ett gäng som påminner om den lokala kärringtruppen under rean på Black Friday. Nu ska blodet flyta som vildvittrorna säger.

The Descent är ett riktigt schysst tidsfördriv under en random tisdagskväll. Det finns tydligen en tvåa också men där är det spridda skurar bland betygen.

Upptäck!

Igår klarade jag Far Cry 6 efter 62 timmars spel. Anledningen till att det tagit sån tid, jag började i oktober, är att jag spelar Mass Effect Legendary, Skyrim och Far Cry 6 back to back to back. Jag är sån. Nu ska det bli Mass Effect Legendary, Skyrim, Zombi och Res Evil Village back to back to back to back. Jag är sån.

Men nog om det. Far Cry 6 var riktigt roligt och jag placerar det som nummer 4 på min Far Cry-lista efter Far Cry 5, Far Cry 3 och Far Cry 2. Skurken, Antón, var ovanligt blek (läs: realistisk) för att vara Far Cry men annars var allt på topp. Action, snyggt som attan, sköna sidokaraktärer osv.

Men. Jag får en chock när jag läser on the line om Far Cry 6 och även andra spel. Det är för lite variation, det är alldeles för likt dom andra, det är alldeles för olikt dom andra, det är för långt, för kort osv osv osv in absurdum.

Blir folk aldrig nöjda? Vad begär dom? Jag vill INTE att Far Cry ska bli det minsta olikt dom andra förutom miljömässigt. Far Cry 3 var perfekt när det kom och så ska spelen fortsätta, bara nya skurkar och nya miljöer.

Vem fan vill att AC/DC ska släppa en reggaeplatta? Exakt. Vi vill veta vad vi får för det är det vi vill ha. Vi vill ha världens skönaste riff i världens skönaste rocklåtar som bara tvingar en att veva med näven i luften och vråla med.

Jag har aldrig varit med om att en förändring har varit positiv. Så fort en politiker eller en chef på ditt jobb säger att "nu är det dags för lite förändringar" så ska du direkt utgå från att det kommer att försämras. Folks besatthet av att laga saker som fungerar på ett lysande vis kommer att bli vårt fördärv.

Sluta gnäll över precis allting. Köp Far Cry. Köp Elder Scrolls. Köp Mass Effect. Köp för att du älskar spelen för vad dom är, underbara riff och näven i luften.

Pukor och trumpeter! Igår var det dags! Jag, sonen och 40 fjortisbrudar parkerade oss i vår lokala, nyrenoverade och underbara bio för att äntligen få se den ständigt försenade Uncharted.

Det är ett härligt och mustigt popcorn/matinéäventyr av den gamla skolan, ett sånt där man bara slänger igång hemma för några timmars underhållning och verklighetsflykt.

Jag var livrädd för att jag skulle avsky Tom Holland som Nathan, speciellt efter den magiska kortfilmen med Nathan Fillion som kom 2018. Den ser du här; https://youtu.be/v5CZQpqF_74

Fillion är liksom mannen som Naughty Dog har byggt hela Nathan Drake på, både utseende och utstrålning.

Men icke! Efter en stund funderar man inte på det längre utan hjärnan har köpt att Tom ÄR Nathan. Mark Wahlberg är en yngre version av Victor "Goddamn" Sullivan och visst saknar man mustaschen men charmen är där.

Storymässigt är det inget att orda om. Grabbsen letar efter en jätteskatt som sjöfararen Magellan ska ha gömt och letandet tar dom runt världen som i den bästa av Bond. Chloe dyker upp och hjälper och stjälper, det är en Antonio Banderas i en härlig skurkroll och det är action, action, action.

Av en film baserad på en spelserie som Uncharted begär jag inga djupa, psykologiska analyser eller dramatiska kammarspel. Jag vill ha snygg action, exotiska miljöer, skatter, humor och värme. Jag vill ha Indiana Jones och Errol Flynn.

Där levererar filmen och den är ett gjutet köp på 4K UHD till hemmabion!

7.5 mustiga Magellanskepp av 10