Då var det dags att summera underhållningsåret igen. För enkelhets skull slår jag ihop både film och tv-serier till denna topplista. Trots vissa fortsatta förseningar tycker jag överlag att det har det varit ett hyfsat bra år och då har jag ännu ett par av årets förhandsfavoriter kvar att beta av, främst då Damien Chazelles Babylon.

Årets bästa: Everything Everywhere All at Once

En fullkomligt urflippad och totalt oemotståndlig actionkomedi om en åldrad tvätterska som visar sig hålla nyckeln till samtliga existerande universum i sin hand. En spektakulär och originell film, fartfylld, färgsprakande och fantasieggande. Dessutom: korvfingrar!

Årets sämsta: Jurassic World Dominion

En skamlös nostalgiflört utan tillstymmelse till underhållningsvärde. Dominion är en lika förutsägbar som platt och oengagerande CGI-gegga som plågar sina stackars tittare i två och en halv synnerligen långa timmar. En ständigt gestikulerande Chris Pratt leder en skådespelarensamble lika oinspirerad och livlös som ett gammal fossil.

Årets upplevelse: Top Gun Maverick

Tom Cruise må vara smågalen i privatlivet men när det gäller att leverera påkostade och välgjorda actionspektakel är han oslagbar. Top Gun Maverick är inget undantag och bjöd på årets överlägset bästa bioupplevelse. Det spelar ingen roll att actionfinalen är stulen från Star Wars eller att manuset har logiska luckor stora nog att köra ett hangarfartyg genom, Maverick är högoktanig och adrenalinstinn underhållning av högsta nivå från början till slut.

Årets överraskning: House of the Dragon

Förhoppningarna var synnerligen låga efter de sista säsongerna v GoT, en serie som föll ihop som ett korthus när serieskaparna fick slut på böcker att anpassa. Något som var oroande inför HoD då Fire and Blood är en torr och stolpig fiktiv historiebok om Westeros under drakkungarna. Dessutom kändes castingen tveksam, särskilt då det meddelades att kufen Matt Smith skulle spela den hetlevrade playboyen Daemon Targaryen. Tack och lov var mina farhågor helt ogrundade då HoD bjöd på en storstilad återgång till fornstora GoT-dagar. En strålande och välskriven serie med starka karaktärer, de allra flesta klockrent castade.

Årets besvikelse: The Rings of Power

Den självklara ”vinnaren” i den här kategorin är Amazons mastodontsatsning The Rings of Power. Själv skulle jag inte kalla serien en total katastrof, ett par enskilda delar var godtagbara, men som helhet är RoP likväl märkligt svag och ogenomarbetad. Detta särskilt om man beaktar prislappen på fem miljarder. En snygg yta som inte förmår dölja en platt och själlös berättelse, full av ointressanta karaktärer och tveksam casting.

Årets skådespeleri: Paddy Considine (Viserys Targaryen)

I en serie om drakar och fantasy hittar vi årets mest mänskliga karaktär i Viserys Targaryen, briljant spelad av Paddy Considine. På grund av alla tidshopp är Considine en av få konstanter genom hela House of the Dragon och han är i mångt och mycket limmet som håller ihop hela serien. Kung Viserys är svag härskare, hemsökt av sina dåliga beslut och sin önskan att vilja vara alla till lags. En karaktär som annars lätt hade kunnat bli en osympatisk medelmåtta förvandlas av Considine till en plågad, tragisk men ändå ömkansvärd människa. Att årets känslosammaste scen handlar om en gammal gubbe som går till sin stol säger en hel del om Paddy Considines rollprestation.

Vad är årets bästa och sämsta underhållning enligt dig?

En av höjdpunkterna i årets film.

----Spoilers----

Bara ett kort inlägg om det senaste avsnittet av House of the Dragon. Hittade denna meme på reddit och den sammanfattar perfekt hur jag känner kring avsnittet och i synnerhet slutscenen.

Jag har hittills verkligen uppskattat HoD, jag har inte haft några problem med tidshoppen, frånvaron av action eller alla snarlika namn (hittills har vi tre Aegon och två Viserys om jag inte räknar fel?). Men avslutningen av avsnitt nio gav mig PTSD från de senare säsongerna av GoT, uselt manus där saker enbart inträffar för att framkalla maximal chock hos titarna, oavsett hur ologiskt eller långsökt det är. Nu återstår bara ett avsnitt denna säsong, hoppas innerligt att detta var en engångshändelse och att HoD inte snubblar på målsnöret.

Vad tycker ni andra om avsnitt nio? Någon som gillade avslutningen?

Fredagens filmlista är tillbaka. Efter att ha blivit inspirerad av GR:s lista över de tio sämsta kassasuccéerna så beslöt jag mig för att göra min egen lista över raka motsatsen – tio bra filmer som floppade ekonomiskt. Rangordningen är utifrån hur bra jag tycker att de är snarare än hur mycket pengar de förlorade, med reservation för att filmbolagen sällan vill stoltsera med hur mycket pengar de lyckas förlora.

10. The 13th Warrior (1999)

John McTiernan, mannen bakom actionklassiker som Die Hard och Predator, står för regin i denna filmatisering av Michael Chrictons kriminellt förbisedda bok Eaters of the Dead. Poeten Ahmad ibn Fadlan (Antonio Banderas) tvingas i exil från Bagdad och finner sig snart slå följe med en grupp vikingar. Gruppen åläggs att återvända till norden för att skydda ett ensligt kungarike mot ett mystiskt och mytomspunnet hot. The 13th Warrior är långt ifrån perfekt men den förtjänar sannerligen inte sitt dåliga rykte (33% på Rotten Tomatos). Se den för vad den är, en underhållande och atmosfärisk äventyrsaction.

9. Treasure Planet (2002)

Disneys nytolkning av den klassiska ungdomsboken Skattkammarön, nu som steampunkdoftande science fiction. Varken storyn eller karaktärerna bjuder på några överraskningar utan det som gör Treasure Planet sevärd är de fantastiska miljöerna och de påkostade animationerna, där animering i 2D och 3D blandas på ett ypperligt sätt. Filmen var en stor ekonomisk besvikelse för Disney, troligtvis eftersom den riktar sig till ett rätt begränsat segment av publiken, för våldsam för de yngsta medan majoriteten av ungdomarna anser sig vuxit ifrån tecknad film.

8. The Adventures of Baron Munchausen (1988)

En samling surrealistiska och löst sammanhängande episoder bildar denna saga för vuxna, en udda och minnesvärd fantasyfilm i Terry Gilliams särpräglade stil. I en renässansstad belägrad av turkarna är teatern stadsbornas enda distraktion. Föreställningen handlar om den legendariske gamle storskrävlaren Baron Munchausen och hans eskapader, men uppsättningen kompliceras en dag när den riktige Baron Munchausen (John Neville) visar sig sitta i publiken. Skyhögt produktionsvärde gjorde att kostnaderna drog iväg och filmen dunderfloppade, spelade enbart in 8 miljoner dollar mot en budget på närmare 50 miljoner.

7. The Assassination of Jesse James by the Coward Robert Ford (2007)

En modern, revisionistisk Westernfilm, baserad på den verkliga historien om banditen Jesse James och hans mördare Robert Ford. Det är en lågmäld berättelse som tar god tid på sig att bygga upp karaktärerna och deras komplexa inbördes relationer. Mycket av filmens styrka ligger i skådespeleriet, Brad Pitt lyser som den plågade Jesse James och Casey Affleck är ren briljant som den osäkre men ambitiöse Robert Ford. Filmfotot av mästaren Roger Deakins är dessutom förtrollande vackert.

6. Gattaca (1997)

I en nära framtid är har genetisk ingenjörskonst blivit standard och de flesta barn som föds är genetiskt modifierade ”supermänniskor”, biologiskt perfekta varelser på alla sätt och vis. De barn som tillkommer på traditionellt sätt är dömda till ett liv i samhällets bottenskikt, effektivt utestängda från alla högre positioner via fysiskt drakoniska krav som enbart de modifierade människorna kan uppfylla. En av de ”underlägsna” (Ethan Hawk) drömmer om ett bättre liv och stjäl en av ”supermänniskornas” identitet. Välgjord, tänkvärd och med ett viktigt budskap.

5. Days of Heaven (1978)

Den absoluta höjdpunkten av den amerikanska nya vågen är Terrance Mallicks socialrealistiska drama Days of Heaven, en engagerande historia om kärlek, svek, fattigdom och överflöd. En stormrik men dödssjuk markägare (Sam Shepard) förälskar sig i en vacker jordbruksarbetare (Brooke Adams). Vad han inte vet är att hon i hemlighet redan är gift med en annan man (Richard Gere) och de tillsammans gjort upp en plan för hur de ska komma över markägarens förmögenhet. Det som gör Days of Heaven till en oförglömlig filmupplevelse är emellertid det visuella, det är en makalöst vacker film där i princip varje filmruta hade kunnat ramas in och hängas på väggen. Detta räckte tyvärr inte för att locka folk till biostolarna utan det tog istället bortåt 40 år innan filmen täckt sin blygsamma produktionsbudget.

4. Starship Troopers (1999)

Paul Verhoevens storslagna, brutala och synnerligen blodiga sci-fi-action om mänsklighetens krig mot rymdinsekterna erbjuder långt mer än vad som syns vid en första anblick. Bakom den korkade och ostiga ytan döljer sig en smart, humoristisk och synnerligen mörk samhällssatir om militarism och fascism. Satiren tycks däremot de flesta samtida kritiker ha missat och de sågade istället Starship Troopers vid fotknölarna, något som troligen bidrog till dess undermåliga biljettintäkter. Något som är mycket synd då även actionscenerna och specialeffekterna står sig än idag.

3. Hot Rod (2007)

En hysteriskt rolig och flamsig komedi av, och med, många namn känd från SNL. Den tafatte dagdrivaren Rod Kimbal (Andy Samberg) har ett enda mål i livet: att bli en känd stuntman. Tyvärr är ynglingens drömmar betydligt större än hans faktiska förmåga och det förrsta mötet med den tråkiga vuxenvärlden blir därför hårt. När hans tyranniske styvfar blir allvarligt sjuk är det emellertid upp till Rod och hans stunttricks att rädda dagen. Han måste dra på sig lösmustaschen, tanka trampmoppen och själv tjäna in de nödvändiga pengarna till styvpappans operation.

2. Blade Runner 2049 (2016)

På förhand kändes Dennis Villeneuves idé som ett nära på omöjligt uppdrag: att 35 år senare göra en uppföljare till Ridley Scotts kultklassiker Blade Runner. Men Villeneuve visade åter att han är en av vår tids skickligaste regissörer och rodde projektet i land med bravur. Blade Runner 2049 överträffar originalet och är en maffig upplevelse till film, en fängslande och mycket vacker resa genom en dystopisk framtid där gränsen mellan människa och android suddats ut. Biopubliken visade sig däremot vara desto mer svårflörtad. Detta kanske inte är så konstigt då ett nära tre timmar lång moralfilosofisk konststycke trots allt inte faller alla i smaken, och i slutändan gick studion back bortåt en miljard kronor på Blade Runner 2049.

1. Children of Men (2002)

I min rangordning av tidernas bästa filmer knep Children of Men femteplatsen av på listan om 2000-talets höjdpunkter så jag kopierar min minirecension därifrån:

”I en nära framtid kan kvinnor inte längre bli gravida och mänskligheten går sakta mot sin ofrånkomliga undergång. Hopplöshet, religiös fanatism och politisk extremism kantar den dystopiska tillvaro som Alfonso Cuarón skickligt målar upp. Även om Children of Men har såväl välskriven handling, intressanta karaktärer som strålande skådespelarinsatser är det kameraarbetet som lämnar det största intrycket. Fotot är vackert och tagningarna är ofta långa och närgångna, vilket gör actionscenerna ovanligt intensiva.”

Till det passar jag på att tillägga att det är fullkomligt obegripligt att Childern of Men borde platsa på en lista över kassafloppar, att detta mästerverk slutade på ett stort ekonomiskt minus gör mig uppriktigt sagt bedrövad.

Har du själv någon favoritfilm som floppat ekonomiskt?

Då var det fredag igen och dags för veckans lista. Den sjunde och sista i ordningen, känns faktiskt lite trist att bloggserien nu tar slut. 2010-talets filmproduktion var en blandad kompott. Idétorka tycktes råda i drömfabriken i väst, vilket märktes i en aldrig siande ström uppföljare, remakes och spinoffer. Bland de stora Hollywoodproduktionerna dominerade superhjältarna totalt, en genre som tyvärr aldrig lockat mig. Det gjordes tack och lov också riktigt bra film, etablerade namn som Quentin Tarantino och Wes Andersen fortsatte att leverera och fick sällskap av nya lovande talanger som Denis Villeneuve och Damien Chazelle.

10. Lady Bird

Kärlek är uppmärksamhet, det är kärnan i denna välgjorda och vackra uppväxtskildring om en frisinnad tonårstjej (Saoirse Ronan) som inte drar jämt med sin viljestarka mamma. Den övergripande handlingen är inget nytt i sig men Greta Gerwig sköter de avgörande detaljerna med sällsynt fingertoppskänsla. Karaktärerna och dialogen är välskrivna och undviker de flesta av genrens trötta klichéer samtidigt som skådespeleriet genomgående håller hög standard.

9. Bone Tomahawk

Säg: ”Western från 2015 med Kurt Russell i huvudrollen” och de flesta tänker nog på The Hateful Eight. En kanonrulle det också, men jag menar att S. Craig Zahlers debutfilm Bone Tomahawk faktiskt är snäppet vassare. Bone Tomahawk lyckas både vara nyskapande och samtidigt fånga känslan av ett klassiskt westernäventyr, komplett med cowboys, indianer och en dam i nöd. En lyckad och mycket underhållande blandning av buddy-film och ultravåld.

8. Jagten

Jagten är ett danskt drama om en förskolelärare (Mads Mikkelsen) som felaktigt blir utpekad som pedofil. Trots avsaknad av både bevis och fällande dom så vänder sig hela samhället ögonblickligen mot honom och hans liv förvandlas till ett ren mardröm. En mycket välgjord och jobbig film om den illvilliga makten hos rykten och drev, med en fullständigt lysande Mikkelsen i huvudrollen.

7. Shoplifters

Ett japanskt drama om en familj i samhällets utkant som förlitar sig på snatteri för att få vardagsekonomin att gå ihop. Trots fattigdomen och den bitvis mörka socialrealismen som skildras är Shoplifters i grunden en varm, kärleksfull och känslosam film, full av minnesvärda karaktärer, som ställer frågan om vad som egentligen utgör en familj på sin spets. Hirokazu Kore-eda har gjort en rad sevärda filmer på temat familj och Shoplifters är den allra främsta av dem.

6. The Grand Budapest Hotel

Wes Anderson fortsätter att göra film i sin särpräglade stil. Här berättar han en skruvad historia om ett centraleuropeisk hotell under mellankrigstiden, en försvunnen tavla och en viss M. Gustave (Ralph Fiennes). Trots den genomgående humoristiska tonen lyckas Anderson samtidigt leverera en film som är både spännande och vemodig. Sin vana trogen har han dessutom ett lysande öga för udda och minnesvärda bifigurer.

5. Whiplash

Whiplash är en intensiv och laddad film om en talangfull ung musiker (Miles Teller) och en demonisk musiklärare (J. K. Simmons) som är beredd att gå över lik för att skapa jazzvärldens nästa geni. Damien Chazelle står för manus och regi och lyckas på en knaper budget leverera en energisk film fylld av tänkvärda frågor om ur långt kan man driva en människa och vad som är framgångens egentliga pris. Teller är solid i huvudrollen men filmens verkliga stjärna är den synnerligen obehaglige och nyckfulle Simmons.

4. Prisoners

Alla föräldrars värsta mardröm. Efter en familjemiddag försvinner två unga flickor och det enda spåret leder till en förståndshandikappad man som vägrar samarbeta med polisen. När utredningen drar ut på tiden beslutar sig den desperata pappan (Hugh Jackman) för att ta lagen i egna händer. Prisoners blev Denis Villeneuves stora genombrott i Hollywood och är en gastkramande och tät thriller som inte tvekar om att låta sin protagonist röra sig djupt in i den moraliska gråzonen.

3. First Man

Damien Chazelles mästerliga skildring av Neil Armstrongs (Ryan Gossling) liv under åren fram till månlandningen 1969. First Man är både en ingående redogörelse för rymdprogrammets tekniska utmaningar och en djupdykning i dess mänskliga kostnader, där Armstrongs personliga förlust, sorg och saknad skildras på ett mycket vackert sätt. Måhända lite väl detaljrik för många men rent guld för oss som är intresserade av rymden och i synnerhet Apolloprogramet.

2. Mad Max: Fury Road

Precis när actiongenren börjar kännas trött och förutsägbar kommer George Miller farandes med en eldprutande elgitarr och bjuder på ett av tidernas bästa actionspektakel. En högoktanig och bensinosande biljakt med extra allt, visuellt presenterad i en urläcker symfoni i blått och orange, och ackompanjerat av ett hejdundrande soundtrack. Trots det vansinnigt höga tempot i actionscenerna, vilka i princip utgör majoriteten av filmen, är det tack vare mycket skickligt klippningsarbete aldrig svårt att orientera sig och hänga med.

1. The Rise of Skywalker

Det såg länge mörkt ut men i slutändan löste sig allt på bästa sätt. The Rise of Skywalker är en lika storslagen som välskriven film, fylld av älskvärda karaktärer och minnesvärda ögonblick. Och även fast RoS är cinematiskt triumf i sig ligger dess verkliga styrka i synergin med dess två föregångare. Det är först med RoS som de föregående filmerna kommer till sin fulla rätt, det först nu som vi ser hur skickligt och omsorgsfullt alla bitar har placerats ut, för att i denna avslutande del falla på plats på ett makalöst välgjort sätt. Filmen överträffar alla de vildaste förhoppningarna och ger hela den långa Skywalker-sagan ett värdigt och tillfredsställande avslut.

…

Okej. Jag bredde kanske på lite väl mycket där mot slutet, men efter sju topplistor så tycker jag ändå att jag har gjort mig förtjänt av ett litet skämt. Du trodde väl ändå inte att jag på allvar gillar The Rise of Skywalker? Jag sågade den för ett par år sedan och värderar den ännu lägre idag, rent skräp i ordets sanna betydelse.

Så, då var vi klara med RoS och kan återgå till den riktiga listan.

1. Parasite

Bong Joon-Hos mästerverk är en svår film att beskriva. Dels för att superlativen känns otillräckliga för att fånga dess briljans. Dels för att den rör sig över så många olika genrer, allt från komedi till nagelbitande spänning och hjärtskärande mänskligt drama. Den lyckas bolla nästan alla de stora frågorna, de om familj, klass, moral, karaktär och gemenskap, och den gör det på ett otroligt naturligt och oforcerat sätt. Men främst är Parasite kanske svårt att beskriva då filmen blir bättre ju mindre man på förhand känner till om handlingen. Parasite är en film som ska upplevas, inte återges.

Vilken är din favoritfilm från 2010-talet?

Helgen är här och med den veckans filmlista. 2000-talet, eller 00-talet för att vara mer exakt, står på schemat denna gång. Ett decennium som starkt kom att påverkas av terrorattackerna den 11:e september 2001, och dess efterdyningar i form av krig i Mellanöstern och ökande övervakning i västvärlden. Skildringar av dessa ting var återkommande i filmens värld, med en rad mer eller (oftast) mindre minnesvärda filmer om terrorism och poliser på bombjakt.

10. Gladiator

Ridley Scotts storslagna epos om blod och politiska intriger i det antika Rom. Scott tar sig extrema friheter med det historiska stoffet kring den fåfänge och inkompetente kejsar Commodus men det är förlåtligt när slutresultatet är så välgjort och underhållande som Gladiator faktiskt är. Striderna på arenan är välkoreograferade och skickligt filmade och skådespeleriet från Russell Crowe och Joaquin Phoenix är lysande.

9. No Country for Old Men

Efter att en knarkaffär gått snett hamnar en väska med två miljoner dollar på vift i ödemarken i Texas. Pengarna hittas av knegaren Lewlyn Moss (Josh Brolin), som snart finner sig indragen i en dödlig-katt-och-råtta-jakt med den psykopatisk lönnmördaren Anton Chigurh (Javier Bardem). En tät och gastkramade thriller av bröderna Joel och Ethan Cohen som lyfts till nya höjder av Bardems lysande rolltolkning.

8. The Lives of Others

Ett drama om Östtysklands maniska och kvävande övervakningssamhälle. En väl ansedd Stasiagent (Ulrich Müne) får 1984 i uppdrag att övervaka en författare som misstänks vara en politisk dissident. Den enstörige agenten blir snart fascinerad av författaren och involverar sig själv alltmer i hans liv och leverne. Välskrivet och utan en tillstymmelse av det nostalgiska förskönande av Östtyskland som smyger sig in i filmer som Good Bye Lenin! och Sonnenallee.

7. Memories of Murder

Bong Joon-Hos stora genombrott är en nagelbitande och verklighetsbaserad kriminalthriller om en seriemördare som härjar den sydkoreanska landsbygden under 1980-talet. Två omaka poliser tvingas samarbeta för finna mördaren, vilket inte är helt lätt när den ena är logiskt resonerande medan den andra styrs av sin fumliga intuition. Trots att Memories of Murder är Bongs blott andra film visar han sig redan vara en mycket kapabel regissör och manusförfattare, som kan uträtta stordåd med en rätt blygsam budget.

6. The Two Towers

De lärde tvista om vilken av Peter Jacksons tre filmer om härskarringen som är den bästa. För min del är mellanakten den starkaste, särskilt den förlängda versionen. Det är en mörkare och mer allvarsam film, som skickligt blandar mellan smått och stort. Förtroliga scener med den fängslande karaktären Gollum/Smeagol varvas med det storslagna slaget om Helms klyfta. Den grandiosa skalan i stridsscenarena i The Two Towers överskuggar ännu inte det mänskliga (samt hob-, alv- och dvärgliga) dramat, vilket tyvärr lite är fallet i The Return of the King.

5. Children of Men

I en nära framtid kan kvinnor inte längre bli gravida och mänskligheten går sakta mot sin ofrånkomliga undergång. Hopplöshet, religiös fanatism och politisk extremism kantar den dystopiska tillvaro som Alfonso Cuarón skickligt målar upp. Även om Children of Men har såväl välskriven handling, intressanta karaktärer som strålande skådespelarinsatser är det kameraarbetet som lämnar det största intrycket. Fotot är vackert och tagningarna är ofta långa och närgångna, vilket gör actionscenerna ovanligt intensiva.

4. City of God

Brasilianskt kriminaldrama om livet och brottsligheten i den framväxande storstaden Rio De Janeiro, ambitiöst skildrat över tre decennier med start i 1960-talet. Livet i slummen är hårt och oglamoröst, varje ny generation är våldsammare än den förra. Samtidigt finns det plats för vänskap, kärlek och drömmar om en bättre framtid. Styrkan i City of God ligger framförallt i dess magnifika visuella berättande, både filmfoto och klippning får staden Rio att framstå mer som en levande karaktär än som en passiv kuliss.

3. Tropa de Elite

En andlig uppföljare till City of God, berättad från polisen synvinkel. Det är nu 1990-tal och den organiserade brottsligheten i Rio de Janeiro genomsyrar samhället fullständigt. Två nyutexaminerade poliser blir snabbt desillusionerade med den korrupta poliskåren och söker sig istället till den paramilitära specialstyrkan BOPE. Tropa de Elite är en stenhård, intensiv och brutal polisfilm som skildrar kriminaliteten och polisvåldet i Rio de Janeiro på ett realistiskt sätt utan klichéer, lätta svar eller moraliska pekpinnar.

2. Memento

Christopher Nolan är en av vår tids mest hyllade filmskapare, men hans genombrottsfilm Memento överskuggas tyvärr ofta av hans senare kassasuccéer. Detta är synd då Memento är en synnerligen välgjord och minnesvärd film. Efter att ha utsatts för ett allvarligt brott har Leonard (Guy Pearce) förlorat förmågan att skapa nya minnen, allt som ligger mer än ett par minuter bakåt i tiden glömmer han ohjälpligt bort. Detta gör hans jakt på hämnd mycket besvärligt och väldigt intressant att följa, då filmen berättas utifrån hans synvinkel.

1. Oldboy

Sydkoreansk neonoir när den är som allra bäst. Efter en blöt utekväll blir den grälsjuke men i övrigt högst ordinära Oh Dae-su (Choi Min-Sik) kidnappad. När han vaknar finner han sig vara inlåst i ett privat fängelse. Allt som återstår i Dae-sus liv är nu en serie frågor: Vem låste in honom? Varför? Hur ska han fly? Och hur ska han utkräva hämnd? Park Chan-wooks Oldboy är en triumfatorisk uppvisning i innovativt filmskapande och en snudd på perfekt film med ett högintressant underliggande budskap om minne, vetskap och lycka. Det ska däremot tilläggas att Oldboy inte är en film för alla då den är mycket mörk och våldsam, bitvis rent av stötande.

Vilken är din favoritrulle från 00-talet?