Retroperspektiv: Highlander (1986)

Neondränkt svärdsviftande, en fransk träbock, Sean Connery utklädd till en påfågel och Queen. Hur står sig 80-tals klassikern Highlander idag?

Ett gäng odödliga svärdsmän samlas i New York inför den slutlig uppgörelsen. I mörka gränder och parkeringsgarage kommer de att duellera tills enbart en av dem återstår. Överlevaren får göra anspråk på Priset och avgöra mänsklighetens öde.
Det finns någonting charmerande över enkelheten i Highlanders handling. Moderna filmer dumförklarar ofta sin publik genom att i detalj redogöra för exakt vad som händer och varför, ingenting ska få lämnas oklart även för den mest ouppmärksamme tittare. Så är inte fallet i Highlander. Varför nöjer sig inte de utvalda med sin odödliga existens, varför måste de söka upp och förgöra varandra? Vad är egentligen detta Pris de alla söker? Och varför träffas vår huvudperson under ett träningsmontage upprepade gånger av blixten? Vi behöver inte veta svaren på dessa frågor. Ett gäng snubbar vill hugga huvudet av varandra med svärd, mer information behövs inte. That's it.

Något som gärna hade fått förklaras är däremot castingen i Highlander. Vems idé var det att låta vår skotske högländare spelas av fransosen Chrispoher Lambert? Varför rollbesätta den i allra högsta grad skotske Sean Connery när hans karaktär är en egyptier med ett spanskt namn? Frågorna är många. Det udda valet med en fransman i huvudrollen hade kunnat fungera med en skicklig skådespelare, men Lambert är tyvärr hopplöst träig. Hans minspel är kryptiskt och replikerna väser han fram på en svårbegriplig rotvälska. Som tur är uppvägs Lamberts tillkortakommanden mer än väl av Clancy Brown som the Kurgan, filmen skurk. The Kurgan är precis så urflippad och otäck som en äkta filmskurk bör vara och Brown levererar sina repliker med en underbar inlevelse. Holy ground Highlander!

Russel Mulcahy gör en stabil insats som regissör. Hans bakgrund som musikvideo-regissör gör sig påmind via kameraarbetet, kameravinklarna är ofta intressant och övergångarna mellan scenerna innovativa. Fäktningskoreografin har däremot inte åldrats särskilt väl och även specialeffekterna känns stundtals rätt mossiga. Med sina två timmar är också Highlander onödigt lång, den hade med fördel kunnat trimmats ned mot 90 minuter för att hålla tempot uppe. En av filmens starka sidor som verkligen måste framhållas är soundtracket, filmmusiken av Queen är alldeles underbar.

Allt som allt är Highlander fortfarande underhållande och en härligt lättsam popcornrulle. Väl värd att slökolla på under en regnig fredagskväll.

Betyg: 7/10

There can be only one. Och några uppföljare.