Svenska
Blog

Mina favoritspel, del III

Del III

The Last of Us
Utgivet: 2013
Format: PS3/PS4

Många spel som släpps har man ritat in i kalendern flera månader i förväg, man vet precis när det ska släppas. Man har till och med kanske förbeställt det och väntar på det i brevlådan så man kan sätta igång direkt, och uppleva det samtidigt som alla andra gör det först. Så var inte riktigt fallet med mig och Last of Us. Jag var redan ett stort fan av spelstudion Naughty Dog, Uncharted-serien hade jag spelat med stor behållning och deras äldre Jak & Daxter och Crash Bandicoot var också spel som stod och tog upp hyllmeter i mitt rum. Men här var jag inte med från början, men det var tur att jag tog till devisen att det är bättre sent än aldrig.

När jag väl tog mig an äventyret så fick jag lära mig att det var en berättelse om överlevnad, om mänsklighet (vare sig den tar sig formen av värme, eller av desperation) och om två personers kamp för att ta sig från öst till väst i ett ödelagt land. Viruset och dess ödeläggelse blev som en kuliss som man fick röra sig genom, där man stötte på andra som var i samma situation som vi. Personer som bara ville överleva i denna nya verklighet. Om dessa människor sedan bemötte oss med värme och inbjudan eller något annat, kunde vi inte riktigt veta eller förutse.

Mycket har redan sagts om det här spelet, att det är Ellie som är den egentliga huvudkaraktären, att hennes öde som infödd i den här nya världsbilden är det som är det starkaste med hela spelet. Och så är det nog också, men samtidigt är det samspelet mellan Joel och Ellie som för mig är det som höjer hela upplevelsen. Allt runtomkring hade, egentligen, kunnat kvitta. Relationen och samspelet mellan de två är det som är det starkaste med hela upplevelsen, att när något händer den andre efter så många dagar och veckor ihop, så är det samma känslor som de har som vi har när vi sitter hemma med en speldosa i handen. Det är en vän och en följeslagare som ligger illa till.

På något sätt kändes händelseförloppet och utvecklingen helt naturlig. Från Crash och Jak, plattformsäventyr som gick mot det mer seriösa och därmed också lite mer mörka ju längre tiden gick, till Nathan Drakes mer matinéliknande äventyr som tog oss med på något som jag i alla fall då aldrig hade varit med om tidigare. Att resan sedan gick vidare till ett postapokalyptiskt nordamerika, en värld i ruiner, och ett äventyr som fokuserade på människor och deras öden snarare än skatter och rikedomar kändes som sagt på något sätt helt naturligt. Också ett kvitto på att spel som medie också tagit steg, aldrig är detta mer tydligt som det är när man skådar den här spelstudions samlade verk.

Last of Us är ett spel jag återkommer till, har spelat igenom flertalet gånger på olika svårighetsgrader för att försöka hitta alla föremål. Det går att klaga på ludonarrativ dissonans, som man alltid kan med den här typen av storskaliga äventyr, men framförallt så slås jag återigen av berättelsen. Och hur det kan stinga till i hjärtat den här gången också. När nyheten kom om att Last of Us skulle bli serie på HBO så var inte min första tanke att det var något riktat till mig, jag har redan fått uppleva den här berättelsen. Min första tanke var att nu får även de som inte är intresserade av spel följa med på Joel och Ellies resa, och det var en väldigt fin tanke.

Mina favoritspel, del III

After all we've been through. Everything that I've done. It can't be for nothing.

HQ