Svenska
Blog

Mina favoritspel, del III

Del III

The Last of Us
Utgivet: 2013
Format: PS3/PS4

Många spel som släpps har man ritat in i kalendern flera månader i förväg, man vet precis när det ska släppas. Man har till och med kanske förbeställt det och väntar på det i brevlådan så man kan sätta igång direkt, och uppleva det samtidigt som alla andra gör det först. Så var inte riktigt fallet med mig och Last of Us. Jag var redan ett stort fan av spelstudion Naughty Dog, Uncharted-serien hade jag spelat med stor behållning och deras äldre Jak & Daxter och Crash Bandicoot var också spel som stod och tog upp hyllmeter i mitt rum. Men här var jag inte med från början, men det var tur att jag tog till devisen att det är bättre sent än aldrig.

När jag väl tog mig an äventyret så fick jag lära mig att det var en berättelse om överlevnad, om mänsklighet (vare sig den tar sig formen av värme, eller av desperation) och om två personers kamp för att ta sig från öst till väst i ett ödelagt land. Viruset och dess ödeläggelse blev som en kuliss som man fick röra sig genom, där man stötte på andra som var i samma situation som vi. Personer som bara ville överleva i denna nya verklighet. Om dessa människor sedan bemötte oss med värme och inbjudan eller något annat, kunde vi inte riktigt veta eller förutse.

Mycket har redan sagts om det här spelet, att det är Ellie som är den egentliga huvudkaraktären, att hennes öde som infödd i den här nya världsbilden är det som är det starkaste med hela spelet. Och så är det nog också, men samtidigt är det samspelet mellan Joel och Ellie som för mig är det som höjer hela upplevelsen. Allt runtomkring hade, egentligen, kunnat kvitta. Relationen och samspelet mellan de två är det som är det starkaste med hela upplevelsen, att när något händer den andre efter så många dagar och veckor ihop, så är det samma känslor som de har som vi har när vi sitter hemma med en speldosa i handen. Det är en vän och en följeslagare som ligger illa till.

På något sätt kändes händelseförloppet och utvecklingen helt naturlig. Från Crash och Jak, plattformsäventyr som gick mot det mer seriösa och därmed också lite mer mörka ju längre tiden gick, till Nathan Drakes mer matinéliknande äventyr som tog oss med på något som jag i alla fall då aldrig hade varit med om tidigare. Att resan sedan gick vidare till ett postapokalyptiskt nordamerika, en värld i ruiner, och ett äventyr som fokuserade på människor och deras öden snarare än skatter och rikedomar kändes som sagt på något sätt helt naturligt. Också ett kvitto på att spel som medie också tagit steg, aldrig är detta mer tydligt som det är när man skådar den här spelstudions samlade verk.

Last of Us är ett spel jag återkommer till, har spelat igenom flertalet gånger på olika svårighetsgrader för att försöka hitta alla föremål. Det går att klaga på ludonarrativ dissonans, som man alltid kan med den här typen av storskaliga äventyr, men framförallt så slås jag återigen av berättelsen. Och hur det kan stinga till i hjärtat den här gången också. När nyheten kom om att Last of Us skulle bli serie på HBO så var inte min första tanke att det var något riktat till mig, jag har redan fått uppleva den här berättelsen. Min första tanke var att nu får även de som inte är intresserade av spel följa med på Joel och Ellies resa, och det var en väldigt fin tanke.

Mina favoritspel, del III

After all we've been through. Everything that I've done. It can't be for nothing.

HQ

Mina favoritspel, del II

World of Warcraft
Utgivet: 2004
Format: PC

Solen strilar igenom trädkronorna, efter en hård dags arbete med att hålla koll på banditerna i området har jag slagit mig ner på värdshuset i Goldshire. Mycket bättre än snöstormen som vi fick bege oss ut i när vi startade vårt äventyr i Dun Morogh. Jag och min Hunter, tillsammans med vår trofaste kamrat i form av en snötiger har kommit en bra bit på vårt äventyr. Efter många år har vi nu fått återse samma miljöer igen, som de såg ut när vi var på äventyr i den här världen för tio år sedan. Samma bäckar, samma berg, samma djupa skogar och monster som väntar på oss.

Jag var aldrig riktigt med på hypen kring World of Warcraft när det först släpptes. Mina föräldrar tyckte att spelet var både för dyrt och för tidskonsumerande, så jag fick aldrig chansen att uppleva det själv. Istället så hade min granne och bästa kompis spelet, där vi turades om att spela. Jag fick kämpa omkring med min låglevlade karaktär, medan han var ute och kände på äventyret på riktigt. Jag satt där bredvid och trånade efter spelet, som kändes som allt jag hade velat ha av ett spel. Den stora vida världen, min egen karaktär och mitt egna äventyr.

När det utannonserades att spelet skulle komma tillbaka i samma tappning som originalet så var jag direkt fast, ringade in dagen i kalendern och väntade. När det väl släpptes så var jag med, den här gången var jag med på resan. Jag och min jägare och vår snötiger har nu varit runt världen, sett två kontinenter och vandrat från de snöiga bergen till den djupaste djungeln, vidsträckta öknar och mörka skogar där faran lurar bakom varje träd. Att ens börja rangordna områden är för mig helt omöjligt, det finns så många vackra platser och härliga berättelser att få vara en del av så det är svårt att räkna. Att jag sedan utöver detta är sucker för rollspel, fantasy och älskar det spelmekaniska är bara en bonus.

Att jag sedan inte spelar spelet precis som det ska spelas, det gör mig ingenting egentligen. Jag får bestämma själv vad jag vill göra, vill jag ta en avstickare bara för att undersöka en ny region så kan jag det. Om jag sedan blir omringad av fiender på denna platsen och får tillbringa hela kvällen med att ta mig därifrån, då får jag stå mitt kast. Men även om jag inte har tiden till att spela spelet hela tiden, så kan jag ändå slå på soundtracket till Elwynn Forest och minnas tillbaka hur härligt det är att vandra omkring i skogen och ta mig an nästa uppdrag. Ute på vårt äventyr.

Mina favoritspel, del II

Keep yer feet on the ground!

HQ

Mina favoritspel, del I

Det var inte igår, som en brukar få höra. Inte igår som jag satte mig ner och skrev ett inlägg i den här spalten. Det har blivit en hel del genom åren, men nu är de raderade allihop. Vet att jag gjort det en gång förut, när jag ville ha en clean slate och börja på ny kula. Lite samma läge nu. Kanske har jag funnit mig själv med ett behov av att berätta vad jag tycker om saker jag konsumerar, kanske har jag funnit mig själv med lite tid över ibland. Kombinationen av dessa gjorde i alla fall att jag ryckte ut sidorna ur den här boken och började skriva på nytt.

Som en dinosaurie i sammanhanget, det var ändå 13 år sedan nu jag blev medlem här, så tänkte jag att återkomsten kunde påbörjas av en summering av det som varit. En summering över vad som varit mina favoritspel genom tiderna. 20 stycken spel som presenteras utan någon som helst inbördes ordning. Spel som fastnat lite extra hos mig personligen, som då kommer RADAS upp ett efter ett här i bloggen.

Om det blir en comeback som kantas av guld och gröna skogar, fantastiska inlägg som kommer ett efter ett eller om det blir som när Björn Borg kom tillbaka och skulle spela med träracket igen även fast alla andra hade börjat spela med mer moderna racket och han (vad jag TROR) förlorade i massor, det låter jag vara osagt tills vidare. Förmodligen kommer det vara flera spel som inte gemene man håller med mig om, men det är det som är det fina med åsikter. Till godo, håll.

_____________________________________________________________________


Pokémon Silver
Utgivet: 2001
Format: GameBoy

Om det är något som definierar det här spelet för mig så är det bilresor, sittandes i baksätet med min lila/genomskinliga GameBoy som förhoppningsvis var fylld med laddade batterier. Pokémon var redan ett stort intresse för mig som ung, allt ifrån korten till att gå upp tidigt på morgonen och titta på serien. Och det var det andra spelet som verkligen fastnade för mig, som utspelade sig efter händelserna i det första. Det äventyret vi fick åka med på tog oss till två olika kontinenter, där vi skulle försöka uppnå samma saker som Ash fick göra.

Ett tecken på att ett spel har fastnat och är något som man verkligen uppskattar är om man ibland får en känsla för att man vill återbesöka det. I fallet Pokémon Silver så laddade jag förra året ner spelet till min iPhone och spelade det igen. Allting kom tillbaka till mig, minnena från baksätet i bilen en varm sommardag. Frustrationen när man för femtioelfte gången förlorade mot samma gymledare, eller glädjen när man lyckades fånga den där Pokémonen som man hade letat efter i flera dagar. Musiken när man var i en duell eller när man kom till en ny stad, hur det var att gå in i ett Poké Center och hur glad man blev när man fick levla upp sina Pokémons och ha dem med sig på resan.

Inga andra spel i serien som kom efter Silver lyckades nå upp i samma nivå, även om många timmar tillbringades med dem också. Men att efter att ha klarat av Pokémon-ligan få resa till Palette-staden igen, i en ny fin kostym, var väldigt häftigt och att sedan få utforska samma miljöer igen var även det väldigt fint. När jag spelade om spelet så slogs jag av hur varmt, mysigt och framförallt beroendeframkallande som spelet fortfarande är. Att få ge mig västerut från New Bark Town (som verkligen inte satte sig på samma sätt som Palette gjorde) tillsammans med min nya låglevlade starter är något som fortfarande ger mig samma känsla av äventyr och nyfikenhet.

Säkerligen kommer jag om några år igen få samma lust att återbesöka Johto och Kanto, vandra genom samma skogar och utmana samma tränare igen. Förmodligen kommer jag att älska det lika mycket den gången som jag gjort alla andra gånger. Ett bevis så gott som något att detta spelet är en självklar del i en sådan här lista.

Mina favoritspel, del I

Gotta catch 'em all!