Svenska
Utan dig

Utan dig

Skrivet av Galdir den 14 januari 2008 kl 17:59

Älskling, utan dig är jag ingenting. Ty, du förgyller min vardag till den milda grad att jag inte kan leva utan dig. Att vara ifrån dig är som att föra in tusen nålar i mitt hjärta, det gör ont... Därför vill jag alltid vara vid din sida.

Det bästa jag vet är att vakna upp jämte dig, ta in ett djupt andetag och konstatera att jag är din lyckligaste mannen på världen. Det är du som gör mig lycklig, för när jag tittar djupt in i dina mörka och vackra ögon så försvinner alla mina bekymmer.

Jag letar i mörkret, jag letar efter din kärlek. För att det är det enda jag behöver för att tillfredställa alla mina behov, eftersom det är det jag alltid viljat ha.

Älskling, jag har konstaterat att jag inte kan leva utan dig. Jag vill inte tänka på hur det skulle kännas att vara ensam, igen. Nu när jag vet vad livet har att erbjuda. För hur skulle mitt liv se ut om jag vore utan dig?

HQ
Animé - Basilisk

Animé - Basilisk

Skrivet av Galdir den 2 december 2007 kl 22:47

"My beloved, please die..."

Två älskare, två klaner. Så mycket blint hat, så mycket död. Till vilken nytta?

Basilisk handlar om två ninjaklaner, Kouga och Iga, de har århundraden av hat och krig bakom sig. Kriget stoppas genom att båda klanerna börjar lyda samma ledare. På det viset bildas en anti-krigspakt mellan dem, men även om det är fred på ytan så finns hatet och rivaliteten kvar på insidan.

Denna pakt bryts dock tillsist. Varför? Jo, Shogun, ledaren har dött. Han har två sonsoner, men vem ska bli ledaren av dem? Det är upp till klanerna att avgöra, varje klan representerar en av arvingarna. Den klanen som vinner kommer att få tusen år av lycka och framgång och den de representerar kommer bli Japans kejsare. Medan den klanen som förlorar kommer att uppleva död och olycka.

10 ninjor på varje sida, dem bästa från varje klan - mot varandra i en dödsstrid. Bara en klan kan stå vinnande mot slutet. Vem kommer det vara?

Den röda tråden i serien är kärleken mellan de två klanledarna, Oboro och Gennosuke. De vill ha fred mellan klanerna, det är många som håller med, men såklart så finns det de som föredrar krig och kommer att motverka deras försök till fred. Kommer deras kärlek att vara starkare än det uråldriga hatet?

En bidragande faktor till deras försök till att skapa fred är faktumet att ingen av klanerna vet varför pakten har blivit upphävd. De tycks slåss för ingenting.

Det är också värt att nämna att animén är baserad på riktiga händelser. Dessa byar har funnits, dessa personer har funnits, likaså kriget mellan dem.

Det jag annars tycker om angående Basilisk, förutom all härlig action och storyn, är möjligheten att själv avgöra vem som är ond eller god. För båda klanerna slåss för samma sak, för deras överlevnad.

Så vems sida kommer du stå på? Iga eller Kouga?

HQ

Känslor, en egenskap jag inte besitter?

Skrivet av Galdir den 1 oktober 2007 kl 00:29

Jag är så jävla känslokall.

Vad fan är felet med mig?

Att det ska vara så svårt att stötta en kompis som har gjort ett fel eller två. Att det ska vara så svårt att hjälpa personen. För det är ju det de brukar göra för mig, hjälpa mig. Men det är aldrig tvärtom, varför?

Jag är fruktansvärt egoistisk, bryr mig oftast inte om andras känslor, tänker bara på mig själv. Jag är så jävla handikappad att jag inte ens kan hjälpa de personerna som behöver stödet. Jag vill säga orden, men de kommer inte fram. Kanske för att jag inte vet hur? Oberoende om det är över internet eller i verkligen. De kommer bara inte fram.

Jag tycker om en tös. Varför ska det vara så svårt att börja alltid konversationen? Vare sig det är på MSN eller över SMS? Är det någon jävla "stolhet" jag har? Eller är det bara någon sorts trygg säkerhet, att om hon börjar konversationen så måste det betyda att hon gillar mig, eller iaf är intresserad av mig. Tänk om hon känner likadant? Varför ska det då vara så jävla svårt för mig att börja en konversation?

Klart jag vet att tjejer gillar känslosamma typer. Inte sådana som jag. Jag måste ändra mig, för henne, jag måste visa hur jag är som person. För det finns en barndomsvän som påstår att jag är känslosam. Kanske tar det bara lång tid för mig att öppnas upp? Men hur lång jävla tid? 10 år, 15?

Jag har ju inte så lång tid att vänta, eller snarare så är det de andra som inte har tid att vänta på mig.

Och en sista sak innan jag går och lägger mig; Fyllegrejjer.

Jag hatar dem. Jävla alkohol. Folk gör så dumma saker, saker de aldrig skulle ha gjort i nyktert tillstånd. Pga alkohol är jag aldrig säker om tjejen är seriös dagen efter och det hatar jag. Eller, hell, jag vet inte ens om jag vill något djupare nästa dag.

Så vad ska jag tro om de orden du säger till mig? Är det du eller alkoholen som talar? För jag vet inte hur länge jag är redo att vänta på dig. Det enda jag igentligen vill göra är att hålla om dig, och låta dig veta att det kommer bli du och jag för alltid. För jag är så trött på att vara ensam.

Så trött.

Meningslös lördag och en berättelse

Skrivet av Galdir den 15 september 2007 kl 19:10

Ibland får man prioritera. Det är fest inne i stan, många av mina kompisar ska dit och ha det kul. Utan jag, jag ska sitta och ruttna hemma i en liten by utanför stan. På grund av en lack morsa och skolarbeten. Och det finns inget jag hatar mer.

Så jag skrev min lilla svenska berättelse och tänkte lägga upp den här. För er stackars själar som inte festar idag heller.

Enjoy! Om ni hittar några typos eller grammatiska fel, så säg gärna till.

-----------------------------------------------------

"Vad har jag gjort? Vad har jag gjort?", hela jag skakar, skakar av rädsla. Rädsla blandad med förtvivlan och desperation. Tanken slår mig igen, "Vad har jag gjort?". Jag tappar statyn, den faller mot det hårda trägolvet med en stor duns. Jag tittar på den, "vem kunde tro att det skulle bli såhär?". Statyn som glänste så vackert med en silvrig glans, nu är den bara röd. Färgad av blod, hennes blod. "Varför var du tvungen att komma in just då, varför?", jag tittar på hennes livlösa kropp. "Se hur det gick, du skulle inte ha kommit hem. Ingen av oss ville att det skulle bli så, ingen."

Jag tittar på mina händer, de är djävulens redskap. Jag inbillar mig själv att det var hennes egna fel. Men djupt i mitt hjärta vet jag. Skulle inte jag försökt råna lägenheten, skulle inget av det här ha hänt. Jag tittar på mina händer återigen. "Mördare, mördare", viskar jag lågt. Jag tittar runt i rummet, det är tomt, allt känns tomt. Jag vet inte om det beror på för att jag nyss har dödat en människa, eller om rummet helt enkelt är, tomt. Väggarna är gråa, precis som i ett bårhus. Hon kommer att befinna sig där snart, och allt är mitt fel. Mitt fel, jag bestämde mig för att avsluta hennes liv. Jag dödade henne.

"Men vad hade jag för något val egentligen? Jag blev så överraskad när hon kom in, jag gjorde det jag trodde var bäst för stunden. Men var det verkligen så? Jag kunde ha flytt, då skulle hon ha levt fortfarande och jag skulle inte ha befunnit mig i den här situationen". Jag tar ett djupt andetag och sätter mig jämte henne. Stänger hennes vackra blåa ögon och för bort håret från pannan.

"Vad ska jag ta mig till, vad ska jag göra? Ska jag fly eller ska jag stanna kvar här?". Innan jag ens hinner tänka klart, hör jag ett ljud som jag har hört så många gånger förut. Polisbilar, och de är precis utanför. Jag slänger mig på dörren, stänger den med en högljudd smäll och låser den. "Är det här slutet? Är det här slutet på mitt liv?", jag skymtar fönstret i ögonvrån. "Jag vill inte att det ska sluta så här...", stammar jag fram tyst och osäkert. Jag går fram till fönstret och öppnar det, en kylig vindpust tar sig in i rummet och mitt långa hår flyger bakåt. Jag hör hur folk springer uppför trappan utanför dörren. "Nu eller aldrig", säger jag med en djup stämma. Jag kravlar mig upp på fönsterkarmen och tittar ner, det var högre än vad jag trodde. "Är det här verkligen vad jag ville ha? Ska mitt liv sluta såhär? Finns det ingen annan utväg?". Plötsligt slås dörren in, jag sneglar bakåt och poliser stormar in. Jag tittar ner igen, nu eller aldrig. Jag tar sats, böjer på benen och hoppar fram. Adrenalinet rusar, jag känner mig fri. Fri för första gången i mitt liv, vilken känsla!

Känslan får ett abrupt slut, en kall hand tar tag i min nacke och jag känner hur flera andra händer tar tag i mina kläder och drar mig tillbaka in i lägenheten. De slänger sig över mig, det gör ont. En av de skriker i mitt ansikte, "du är arresterad för mord". Jag stirrar i hans ansikte, jag vill så gärna skrika ut att det inte var meningen. Det var ju inte så det skulle bli. Poliserna drar mig ut ur lägenheten, sekunder blir till minuter, minuter blir till timmar. Allt tar så lång tid, det känns som en evighet. Under denna evighet stirrar jag på henne, hon ser så fridfull ut. "Förlåt, det var inte så det skulle bli. Det vet du".

Dörren stängs framför mina ögon. En dörr stängs till en lägenhet där två liv släcktes på bara en kväll. Hennes liv släcktes i ett ögonblick, medan mitt kommer att släckas långsamt och plågsamt i en fängelsecell. "Vad har jag gjort?"

Pimpad rullstol

Pimpad rullstol

Skrivet av Galdir den 21 augusti 2007 kl 21:22

Ännu en skoldag, ytterligare ett tillfälle att göra idiotiska påhitt. Ungefär så här fungerar de flesta i min vänskapskrets, och till en del, även jag. Kanske därför vi har det så roligt i skolan?

Nåja, åter till berättelsen. För några veckor sedan snodde mina två kompisar en rullstol från ett länssjukhus. Helt jävla omotiverad... Till en början var jag arg som fan, för liksom, vem fan snor en rullstol? Fast, jag är inte förvånad. Det skulle ni inte heller vara om ni kännde dem.

Eftersom de här killarna är de största tekniknördarna jag känner, så var de såklart tvungna att designa om den lite.

Pippgul färg och en musikanläggning, sedan några fula "Älska mer"-stickers drogs också på. Det är typ ett krav.

Så vad gör man med en pimpad rullstol, då? Jo, man tar med den, såklart, till skolan! Sedan drog vi ut på en runda med den.

Och det var nog det mest pinsamaste jag någonsin gjort... Eller pinsamt och pinsamt, kanske man ska inte kalla det. Fast kul som fan var det, verkligen svårt att hålla sig för skratt. :D

Tänk er den här synen: Du går på stan, du börjar höra den högljudda musiken. Du vänder dig om, och din blick möts av fyra killar som eskorterar en femte kille, i en gul rullstol! Som det dessutom kommer jävligt hög musik från. Ja, folk garvade och pekade på oss...

Fast ännu är den riktigt inte klar. Ölhållare ska på den iaf!