Egentligen vet man aldrig vad man vill ha i ett spel man väntar på förrän spelet kommer, för det man helst av allt vill bli är positivt överraskad av något man inte kunnat förutse. Det är lättare att räkna upp vad man INTE vill ha i ett länge efterlängtat spel, men då låter man också lite gnällig.

Metroid från 1986, tillsammans med Castlevania, gav upphov till namnet på en genre, Metroidvania. Trettio år senare vill vi fortfarande ha sådana spel (Shadow Complex, Shovel Knight och Monster Boy är tre ganska moderna exempel). Metroid blev dock något annat än ett Metroidvania-spel i och med att Retro Studios 2002 utvecklade Metroid Prime som en first person shooter istället, och det gjorde de helt rätt i.

Nu har det gått så pass lång tid, tolv år, sedan Metroid Prime 3: Corruption gavs ut till Nintendo Wii att jag inte riktigt förstår varför Nintendo prompt behöver göra det kommande Switch-spelet till ännu ett Metroid-spel i Prime-serien. Och vad jag minst av allt vill ha när Metroid Prime 4 äntligen anländer är en direkt fortsättning på trilogin.

En "ny take" på spelserien är vad jag istället önskar! Hellre ser jag att man återgår till spelets rötter och låter Samus bana sig väg genom hålor och gångar i Brinstar, på jakt efter Ridley och Kraid eller något. Rymdpiraterna från Metroid Prime hoppas jag innerligt att de lyser med sin frånvaro då jag föredrar mer primitiva fiender som gigantiska köttätande blommor eller brännmaneter som trotsar all gravitation och sätter sig på min hjässa som en hatt av gelé för att mumsa på min livskraft. Jag vill för allt i kosmos inte behöva scanna växter, varelser och föremål varenda gång jag kommer in i ett rum. Det var något som "broke the pace" i Prime-spelen, helt i onödan. Inte heller sörjer jag om man begränsar plattformshoppande till ett minimum och satsar desto mer på genomtänkta och atmosfäriska miljöer med en perfekt mix av action och pussellösning. Musiken i Metroid brukar vara stämningsrik till tusen och ingen blir gladare än jag om man återanvänder melodier från det allra första spelet (på samma sätt som man gjorde i Prime, där t.ex. musiken i Tallon Overworld är en variant av Brinstar-temat).

Säga vad man vill om Samus Aran men hon är särdeles slarvig med sina tillhörigheter! I varje spel får vi samla på oss varenda uppgradering till hennes gula dräkt med de imposanta axelvaddarna, så att hon kan rulla ihop sig till en boll, fälla ner röntgenvisiret eller svinga sig med grapple hook, men bara för att i nästa spel behöva leta reda på grejerna på nytt... Det är en stor del av behållningen med Metroid-spelen, att avancera genom spelet i takt med att Samus får nya förmågor, men jag ser ändå fram emot att bli överraskad av helt nya sådana, av nya vapen och nya dräktaccessoarer.

Rymdfarkosten från Prime 3 får gärna återvända men jag slipper gärna talande NPC:s. Och OM skeppet dyker upp igen vill jag inte behöva manövrera det själv. Fordonspassager känns nästan alltid som ett avbrott i det man håller på med.

Fler hemligheter! Fler saker som går att upptäcka även om man inte är tvungen! Fler mystiska och svårupptäckta platser att utforska! Fler utmanande bossar!

Och fler metroids!

Det har gått snart tio år sedan tv-serien Lost nådde sitt slut. Ända sedan dess, och redan medan serien pågick, dök det upp Lost-referenser både här och där, inte minst i tv-spel. Jag började spela det ganska nya Wonder Boy: The Dragon's Trap här om dagen och fick till min stora, nästan barnsliga förtjusning se att spelvärlden, liksom jag, aldrig tycks glömma äventyren som Jack och de andra upplevde på den gäckande, svårupptäckta tropiska ön någonstans i Stilla havet (den detaljrika rekonstruktionen av hela ön i Farcry 5 Arcade är bland det mest imponerande jag någonsin sett). Den här gången är det The Four Toed Statue som ståtar i sin stympade prakt i tunnlarna under den charmiga lilla byn i Wonder Boy-spelets början.

Lost-referenser finns i massor av spel, bland andra Half Life 2, Fallout: New Vegas, Diablo III, Just Cause 2, Cal Ripken's Real Baseball och Singularity. Skärmdumpar från Lost-referenserna i dessa spel ser man här intill: The Hatch, The Frozen Donkey Wheel, The Black Rock, The Numbers och Oceanic Airline-reklam.

Varken jag eller spelvärlden har glömt Lost, med andra ord, och jag tänker definitivt fortsätta hålla utkik efter rökmonster och Dharma-bunkrar!