Call of Duty Zombies går ut på tre saker: massakrera odöda nazister, hålla sig vid liv och lösa ett mysterium. Det sistnämnda refereras oftast till som ett "easter egg". Genom att utforska spelkartan och följa subtila ledtrådar kan man skönja en story och ta sig vidare i densamma.

Att spela tillsammans med andra är ibland ett måste i Call of Duty Zombies. Jag vill till exempel minnas att alla fyra spelare måste aktivera något exakt samtidigt på banan Shangri-La från 2010, för att starta en solförmörkelse. Det kräver förstås kommunikation; att lira med slumpmässiga lobbymatchningar utan headset leder ingalunda till nåt easter egg i Call of Duty Zombies.

Hur bra på tv-spel man än är (och jag är inte ett dugg bra, egentligen, inte jämfört med andra) så finns det ingen spelare i hela världen som kan koncentrera sig på utforskning och pussellösning samtidigt som man stapplar baklänges och tömmer ett muskedunder på bly in i en svärm av rabiata SS-soldater från andra sidan graven.

Lösningen? Att spara en så kallad crawler!

Just det. Det har alltid varit kryphålet för att få något vettigt uträttat i Zombies. Så fort en våg av fiender slutar börjar nästa. Ju högre nummer på fiendevågen, desto fler fiender. Klassiskt. Och redan efter ett par, tre vågor, eller rundor om man så vill, börjar nassarna kuta som jehun snarare än kasa sig fram som sinnesslöa sengångare. Så att skona bara en eller två zombies för att fördröja nästa våg är inte tillfyllest som lösning om man vill ha en stunds lugn och ro, för man lyckas aldrig tillryggalägga något nämnvärt avstånd mellan sig själv och en ruttnande Herman Göring på det viset. Det man istället måste göra är att koka en handgranat och kasta den på den fascistiske gengångarens knän. Med bortstprängda fossingar kan det hädanefter bara crawlas för nassen, och spelaren kan i lugn och ro (nåja, relativ lugn och ro) uppgradera sin bössa i Pack a Punch-maskinen eller försöka lista ut vad som är nästa etapp för att avancera i spelets story. Medan en eller två av spelarna retas med den så kallade crawlern, håller crawlern upptagen, kan man själv ägna sig åt utforskning. Traditionellt har det även fungerat att spara en crawler när man spelar solo.

Men nu går det bara att göra så om man spelar tillsammans med andra! I nya Call of Duty: Cold War Zombies självdör din krypande crawler-zombie så fort du vänder ryggen till, för att sekunden senare respawna i en fönsterglugg åt det håll du är på väg, eller gräva sig upp ur marken framför fötterna på dig, nån helt annanstans, med benen du sprängde bort i behåll igen. Sålunda går det alltså inte att spela nya Zombies ensam, inte om du vill få lugn och ro att följa ledtrådar, köpa ett vapen från mystiska lådan, släcka törsten vid perk-läskmaskinen eller förkovra dig i hur den numera lite mer avancerade Pack a Punch-maskinen är beskaffad. För hur skulle man kunna göra det när minst en zombienazist står bakom en och sliter upp ens ryggtavla?

Varför???

Varför har dom gjort det så???

Några av mina roligaste spelstunder genom åren har jag haft med just Call of Duty Zombies, tillsammans med andra spelare, från Sverige, England och USA. Men när man blir lite äldre kan man kanske inte ta för givet att man alltid har folk att spela med på samma sätt som förut, och i takt med att spelutbudet ökar och ökar blir det också mindre sannolikt att alla man känner sitter och spelar samma spel samtidigt som en själv...

Jag gillar Zombies, även detta nya som jag spelar på Series X, men jag HATAR att Treyarch har gjort det omöjligt att komma nånvart ensam, att man inte kan spara en crawler som på den gamla goda tiden, att man inte kan halvera en reanimerad nazist och få nåt vettigt gjort i lugn och ro.

Även om man spelar solo.

Att byta från manuellt växlad bil till en automatväxlad kan i början kännas ovant. Det vet alla som någonsin gjort det. Om man inte glömmer bort sin vänsterfot finns risken att man utför ett ofrivilligt test av sina säkerhetsbälten i hundra knyck. Men tänk dig att byta från en bil med uppsättningen koppling, broms och gas i omkastad ordning, till exempel med gasen längst till vänster och bromsen längst till höger. Då hade det nog varit säkrast att ha en drulleförsäkring som innefattar whiplash-skador.

Den här problematiken existerar i gaming-världen. Av någon outgrundlig anledning ska det inte gå att växla mellan flera olika spelkonsoler utan att utsättas för bryderi av just det här slaget. Xbox, Playstation, Nintendo Switch... Alla har en X-knapp, på båda handkontrollerna till Xbox och PS är den dessutom blå, och på alla tre sitter knappen på olika ställen. Från Dual Shock-kontrollen till Playstation sett har knappen roterat ett snäpp medurs på Xbox-kontrollen, och ytterligare ett snäpp om man plockar upp en gamepad till Nintendos konsol.

Min hjärna, som aldrig lär förläna mig nåt nobelpris i kemi men som det i övrigt inte är några större mentala fel på vad jag är medveten om, är inte snabb nog att ställa om sig när jag spelat på en konsol i hundratals timmar och sen byter till en annan (vilket jag kanske måste, om jag vill spela konsolexklusiva titlar) och ett blått X dyker upp på skärmen som betyder att jag måste ladda om pickadollen, kasta tillbaka en handgranat eller ducka för att slippa bli kluven från hjässan till fotabjället av en yxa. Jag trycker ALLTID fel.

Hur kan man behandla gamers på det här viset? Hur kan man behandla MÄNNISKOR på det här viset?

Vem gagnar detta VANSINNE?

När jag skrev min första blogg på Gamereactor hade jag bara en regel: inget gnäll.
För snart tio år sen slutade jag jobba inom tidningsbranschen, där jag då och då recenserade olika saker. Oftast biofilmer. Efter ett tag kände jag mig inte bekväm med det längre, helt enkelt. När jag sågade nåt blev folk kränkta, när jag hyllade nåt blev jag idiotförklarad. Och mittfåran vill man aldrig uppehålla sig i som recensent för då går det inte att skriva recensioner som är roliga att läsa. Medelmåttiga populärkulturella fenomen behöver ingen recension överhuvudtaget; det finns inget nyhetsvärde i att något är som förväntat och som vanligt.
Men jag måste bryta mot min bloggregel, måste tillåta mig att låta som den bakåtsträvande farbror jag kanske är i det här sammanhanget...
För några år sen sa en kompis, "Blev det aldrig nåt med det där Virtual Reality? Det där när man har glasögon och spelar spel och det känns som att man är inne i själva spelet? Hur kan det inte ha blivit en större grej under alla dessa år? Har det inte hänt nåt med VR sen Gräsklipparmannen?"
När min kompis tog upp detta var det som om han pratat om trollen, för dom dök upp i farstun strax därefter. Sen kom nämligen konsolvarianter med stöd för just VR, sen kom Oculus Rift, SteamVR, nya VR-utgåvor av redan släppta spel, titlar specialutvecklade för VR...
Själv har jag aldrig provat. Inte för att jag är en vrång och reaktionär gubbe som vägrar, eller en tjurig envis unge som vill ha pannkakor men inte ungnspannkaka. Jag har helt enkelt aldrig sett en VR-utrusnting i verkliga livet, åtminstone inte uppackad ur kartong. Ingen jag känner som spelar dataspel eller tv-spel har heller någonsin provat virtual reality. Och har dom provat på O'Learys, mellan bowlingen och kycklingvingarna, så räknas det inte.
Om det nu är oklädsamt att kverulera som en annan kinkblås, kan man kanske åtminstone tillåta sig att argumentera lite... I jag vet inte hur många år väntade fans av Half-Life-serien på ett nytt spel. De delar i spelserien vi hade spelat dittills hade liksom slutat mitt i. Det kändes som att det var mer på gång! Även om en berättelse inte slutar med att hjälten hänger från en klippa, med fingrar som sakta glider mot kanten, kan vissa slut förpliktiga till en fortsättning. David Lynch lovade att återvända till Twin Peaks efter 25 år, eller karaktärerna i serien lovade att vi skulle återse dem efter ett kvarts sekel, och så blev det. Han höll sitt löfte.
Det gjorde även Valve. Vi fick mer Half-Life, till slut. Det tog inte ens 25 år. Vad vi fick var dessutom ett riktigt bra spel, vad jag har förstått. Gamereactor skrev en positiv recension och delade ut ett högt betyg.
Synd bara att det är ett spel som ingen enda människa kan spela.
Jag vet, jag vet. Det är bara att gå och köpa grejerna som behövs. Det finns många som spelar VR, även om jag inte råkar känna några så högteknologiska lirare. Det är dessutom en lyx och ingen mänsklig rättighet att spela spel. Jag vet, jag vet.
Men Microsoft tänker inte ens utrusta nästa generation med VR-stöd, väl? Vad kommer den konsolen att kosta vid lansering, Xbox Series X? 7000? Mer? Och ändå kommer den inte att vara utrustad för att det ska gå att spela vissa spel som släpps till konsolen kort efter att den lanserats, som exempelvis Firmament från Cyan Worlds, skaparna av Myst. Åtminstone inte i VR, som utvecklarna optimerar spelet för.
Även om jag fick VR-grejer i julstrumpan skulle nog jag, personligen, föredra att spela på traditionellt vis. Jag kan förstås inte veta detta helt säkert, eftersom jag inte provat VR, på samma sätt som jag inte kan veta om jag skulle gilla ayahuasca eller inte, men jag tycker om att slöa när jag spelar, jag tycker om att sitta still, att öva på min manspread. Om jag hade sällskap i vardagsrummet, av sambo eller svärföräldrar eller en kompis eller Jehovas vittnen, skulle jag vara ännu mindre sugen på att härja och veva och vifta och skapa stress för alla närvarande.
Jag vill spela Half-Life Alyx med vanlig gamepad och jag vill spela Firmament när det kommer utan att röra annat än tummarna.
HÖR jag hur gubbigt gnällig jag låter? Ja, det gör jag verkligen! Men världen är inte redo för VR om en av nästa generations största konsoltillverkare inte ens tänker satsa på stöd för det. Då känns det hela bara missriktat och nödtvunget...
Inte ens gräsklipparmannen är särskilt förtjust.

Ända sen Metroid Prime 4 utlovades under E3 2017 har jag väntat, längtat, trängtat... Det finns knappt synonymer så det räcker till, inte om varje enskilt ord representerar ett år av vad jag gått igenom.
Och jag är inte ensam. Min kusin sprang till Gamestop på Kupolen Köpcentrum i Borlänge och förhandsbokade Metroid Prime 4 dagen efter utannonseringen! Sen dess har inte bara spelet hånat oss med sin ickeexistens; butikskedjan i fråga har gått i konkurs! Och det var långt före Corona. Närmare Spanska sjukan, känns det som...
Jag vet vad som hände, jag vet att Nintendo lät skrota spelet för att andrahandsutvecklarna inte levererade, att de kröp till korset och "påpolletterade" gamla hederliga Retro Studios igen, för att göra Samus Aran rättvisa. Man kan inte annat än både irritera sig på och respektera Nintendo för det. Kvalitet är viktigare än att skona fansen från frustration, men även om Samus aldrig åldras lever hennes fans inte för evigt...
På E3 2018 visade 505 Games, eller om det var själva utvecklaren Typhoon Studios, upp spelet Journey to the Savage Planet. Det var under samma E3-mässa som Todd Howard från Bethesda var cool för kanske sista gången och visade upp The Elder Scrolls 6, till mäktiga trummor, sju år efter föregångaren Skyrim och säkert sju år innan vi får återvända till Tamriel, i ett singleplayerspel som inte är en tiggarapp i en mobiltelefon. Jag nämner Todd och Elder Scrolls som en pendang till det jag tänker komma till. Som en antites. En diametral motsats.
Här om veckan släpptes nämligen spelet Journey to the Savage Planet till flera plattformar, knappt tre år efter utannonseringen. Jag hade inte släppt tanken på spelet sen det visades upp på E3, och när det dök upp blev jag glatt överraskad!
Vad jag hade förväntat mig var ett småcharmigt, gemytligt indiespel. Att Journey to the Savage Planet lanserades så snabbt, det vill säga med ljusets hastighet jämfört med Metroid Prime 4 och Elder Scrolls 6, bidrog till min förvåning när Journey också visade sig vara ett fullstort, ambitiöst, påkostat och mycket välgjort äventyrsspel med så stora likheter med Metroid Prime-trilogin att ren tillfällighet är uteslutet. Istället för flygande maneter har spelet flygande bläckfiskar. Grapple beam, space jumps, scanning... Det skulle utan tvekan gå att byta ut designen mot Metroid-design och Journey hade rätt och slätt varit Metroid!
Är Typhoon Studios epigoner och härmapor? Ja, det är klart att dom är! Men vad gör det? Eller ska man kanske säga, vad gör det om tusen år, när Nintendo är redo att släppa sitt eget spel? Typhoon Studios spel är riktigt festligt, och även om Nintendo eller kanske snarare Retro Studios är genierna bakom det original som kopian snor friskt från, har Journey to the Savage Planet ett ENORMT övertag gentemot ett spel som exempelvis Metroid Prime 4...
Nämligen att det existerar.

Se på bilden här intill - och bli nostalgisk! Special Ops från Call of Duty: Modern Warfare 2. Det var tider det! Gamereactors recensent skriver om nya Modern Warfare att, citat, "Spec Ops känns nu perfekt", men det måste ju vara nån form av missförstånd? Är det nån här mer än jag som tycker att Spec Ops-läget i nya CoD är så erbarmligt dåligt att det är i farozonen för att vara rentav kriminellt dåligt? Eller förresten, det är inte ens dåligt, utan det är obegripligt, det är ospelbart... På fullt allvar tror jag att under mina nästan 30 år som gamer är Special Ops-uppdragen i Call of Duty: Modern Warfare 2019 (i alla fall de fem uppdrag som släppts hittills) det absolut värsta elände jag varit med om.