Webhallen är numera 20 år fyllda, med en hel del oslagbara erbjudanden som inte bara gynnar den som är intresserad av titlarna rabatterade ifråga, utan även de som blickar framåt till nya kommande spelsläpp. Personligen har jag nyttjat båda vinklarna. Fyndade Red Dead Redemption 2 för 299, hittills älskat. Ett spel som inte längre känns som rockstars patenterade formula i re-skin utan snarare sprudlar av egen identitet med såpass mycket självförtroende i sin spelvärld att det vågar vara långsamt och filmiskt. Troligtvis hade jag även slagit till på deras deal idag med kingdom hearts 3 för 299 om det inte vore för att jag redan köpt, sålt vidare spelet och insett att jag värderar spelet strax under dasspapper i rang.

Det som gynnat mig mest däremot har varit att köpa Persona 3 & 5 danstitlarna för 249, bytt in dessa för 500kr styck på gamestop mot en förhandsbokning och då dessutom fått en valfri POP figur på köpet och kombinerat detta erbjudande med 30% extra inbyte som de erbjuder under ett par dagar till. Dragon Quest Builders 2 & Dragon Quest XI: definitive edition är numera fullkomligt betalda och klara, och efter lite enkel mattematik fick jag genom dessa kombinerande erbjudanden titlarna tillsammans för priset av 1, och då dessutom 2 pop-figurer att ge till sonen till övers. Jag är toknöjd, och fastän mycket börjar se utplockat ut så finns det fortfarande enstaka fynd att ta vara på. Kika, fynda och utnyttja. Tänk dock på att gamestop uppdaterar sina erbjudanden idag och att jag inte är villig att gå i ord för att mina föreslagna inköp fortfarande kommer gälla från och med imorgon!

Jag saknar sug efter nytt Mario Maker, med pissljummen förväntan till Links Awakening remaken vars design inte tilltalade mig alls. Ändå var jag oerhört nöjd med vad som visades upp på Nintendos februari Direct med Astral Chain som jag kunde ha svurit såg ut som Monolith Soft utvecklat och Oninaki som på riktigt ser ut att bli TOKYO RPG FACTORY's nästa engagerade titel efter en rejält oinspirerande upprepning i Lost Sphear.

Med risk att låta tjatig däremot, bäst av allt för mig? Ett releasedatum för Dragon Quest Builders 2 som jag har hysterisk hype för och en utannonsering av mer Dragon Quest XI till hösten. Då jag precis i detta nu är närmare slutet av mitt Dragon Quest maraton där jag sedan Dragon Quest XI avklarades till PS4 tagit mig igenom snart alla seriens delar. Huvudsakliga som spin-offs där jag just nu spelar igenom delarna som inte finns översatta till engelska. Dragon Quest XI till 3ds såg såpass bra ut att jag för att kunna avnjuta de unika funktionerna, 2D i huvudsak, till fullo tvingas spela igenom det sida vid sida av ett new game till PS4:an för översättning. Det är tidskrävande, och därför kunde inte nattens utannonsering komma mer lämpligt.

Att få se 3DS versionens galet imponerande 2D läge komma till Switch med riktigt soundtrack och nya storyelement är absolut ett uppfärskat köpargument för egen del, men jag förväntar mig även se 3DS versionens funktion att besöka tidigare Dragon Quest världar inkluderas innan allt är sagt och gjort. Att jag känner ett sån här hype för ett spel jag 100%, tog platina i för bara omkring ett halvår sedan talar verkligen för hur speciellt detta spel är för mig. Det känns inte rimligt att så här mycket se fram emot att ta sig igenom ett spel på nytt, över 100 timmar långt såhär kort efter att ha klarat det för första gången. Men med ett ännu obekräftat datum för Doom Eternal som jag är oerhört sugen på så blir det denna nyversion jag ställer in mitt hypesikte till fullo på. Builders 2 och XI definitive, förhandsbokning här kommer jag :D

Fallout 4, Dead Cells, Super Mario 3D World är alla spel i modernare tid som jag i min vildaste fantasi absolut inte kunnat hålla med om vad gäller toppbetyg. Åsikter är såklart subjektiva, men jag kan inte undgå att känna att effekten från ett maxat betyg inte riktigt längre finns där. Att på tok för stora brister kan ses förbi när en fullpott delas ut där definitionen av ett mästerverk, vad som på snudd ska motsvara ett perfekt felfritt spel, inte tagits hänsyn till. Jag tror inte jag sett ett tydligare exempel än någonsin på detta än vad jag gjort nu under mina första 10 timmar i Kingdom Hearts 3. Ett avslut som jag väntat länge på, hämtade upp dag 1 men i förtid kommer avsluta och slänga upp på Tradera. Det existerar inte, på något plan i någon enstaka minut att detta är ett perfekt spel och jag kan inte förmå mig att förstå hur det kan existera någon där ute som faktiskt tycker det.

Med japanska rollspel och hack n slash genren som absoluta favoriter med erfarenhet som sträcker sig till trippla decimaler så vet jag vad jag har att jämföra mot. Med Kingdom Hearts 1, 2 & Birth by Sleep i bagaget så har jag inom viss mån tyckt om Kingdom Hearts som serie. Jag skulle sammanfatta dom som bra spel där jag håller Birth by Sleep som bäst (8 av 10), Kingdom hearts 2 lägst (6 av 10) där bristerna alltid varit uppenbara men förlåtits pga äldre hårdvara med begränsningar från mitt håll. Men efter hysterisk lång utvecklingstid, 2 konsolgenerationer ifrån så är jag inte villig att blunda när samma problem dyker upp igen med nästan nonchalant avståndstagande från bristerna.

Kingdom Hearts som serie är en oerhört STEL, enformig halvdan mix av ett rollspel och hack n slash äventyr som du med lätthet kan ta dig igenom med en lock on mekanik och hysteri hamrande av X knapp. Striderna saknar helt variation och miljöerna däremellan må vara atmosfäriska men också linjära. När jag diskuterar detta får jag ofta till svar att detta inte är en serie du spelar för spelmekaniken, men vad finns det i så fall mer att hämta? En story som skulle behöva föreläsas om på universitetsnivå för att tillfullo begripa sig på, med dialoger som oftare resulterar i onödigt cringe än något som helst tillförande. När nu dessutom Final Fantasy influenserna hålls till ett absolut minimum där Kingdom Hearts 3 likväl hade kunnat kallas för Kingdom Hearts: Pixar så tappas ett enormt element av vad jag faktiskt gillade med serien. Mekaniken är inklistrad från ett tidigt PS2 äventyr och atmosfären som kapad i 2, helt omfokuserad till något långt tråkigare.

Helt ovillig att utvecklas och åldras med sin publik som väntat länge på denna uppföljare. Jag är besviken och kommer lättsamt vända blad men provoceras över att spelpressarna hyllar detta som en tidlös klassiker höga på nostalgi och blinda för allt annat. För jag kan leva med faktumet att det finns folk som tycker om, kanske älskar Kingdom Hearts 3 som äventyr, men jag kan inte begripa klyftan som tycks finnas mellan mitt på snudd till avsky och de som delar ut toppbetyg. Det här är ett äventyr, serie, med återkommande brister som jag omöjligen kunde acceptera att se upprepade i 40 timmar till efter så långt väntande. Kanske totalvänder kvalitén efter de 10 timmarna jag genomlidit, men jag har inte ett uns av nyfikenhet för att eventuellt ta mig dit. Jag gjorde det och kunde acceptera den rekordlångsamma starten i Kingdom Hearts 2, som faktiskt senare blev bättre. Men i ett 14 år äldre spel som trampar i samma fotspår. Var det inte ett mästerverk då så är det absolut inte ett mästerverk idag.

Alltid tyckt om men aldrig tidigare älskat. Sedan Dragon Quest XI: Echoes of an Elusive Age har detta kommit att ändra på sig snabbt, och jag har sedan dess befunnit mig i ett konstant maraton av seriens alla delar. Där jag tidigare hade del 5 och 8 i bagaget har jag nu alla numrerade delar avklarade tillsammans med Rocket Slime, Dragon Quest Heroes: The World Tree's Woe and the Blight Below, Dragon Quest: Monsters 2, Dragon Quest: Builders & Dragon Quest: Joker 2. Nu är det dags att beta av de delar som aldrig nådde väst, där några finns att patcha till engelska, vissa inte där jag dock har en ganska klar plan på hur jag ska kringgå denna språkbarriär. Hypen är hysterisk, och när jag väl är klar planerar jag att rangordna mina favoriter :D

Den perfekta tajmingen för rematch. Längre avbrott där ena parten avstängts för prestationshöjande preparat, där allt då dessutom talar för att detta heller aldrig fullkomligt upphört, och där den andra svenska motsvarigheten istället kommer tillbaka från ett kontra prestationssänkande uppehåll orsakat av återkommande rygg och axelskador. Detta kommer inte handla om Jones dopinganklagelser då jag kortfattat tycker att det hör till ett av de mest korrupta skrälldragen i sportens korta historia. Det här kommer istället handla om vad som kommer att hända när Alexander tävlar mot Jon Jones för andra gången, i vad jag tror blir Alexanders sista titelchans vid förlust, och vem som kommer dra det längsta strået när teknik mäts mot teknik. Det här kommer att hända.

Om vi först analyserar vad som gjorde Alexander framgångsfull i deras första möte så var det en snabb, rörlig Alexander som utmanade Jon Jones i fundamentala grunder i boxning. Tidigare hade Jon Jones alltid lyckats slå sina motståndare genom att oväntat kliva rakt in i deras största styrkor och helt orädd dominera, men kring Alexander fanns det ovanligt stor nonchalans. Iklädd mot buren en t-shirt tryckt med "not quite human", där han tidigare beskrivit Alexander som en liknande men klart sämre fighter än honom själv på precis alla plan. Väl i buren fick vi i 3 raka ronder bevittna en riktig rysare där jag hade Alexander som vinnare i alla dessa ronder, med en Jon Jones som bevisligen inte gjort sin läxa i att skära av buren och som fick fokusera såpass mycket på knogarna som flög varierat mot både kropp och huvud att han släppte tankarna helt på nedtagningar. Där en svensk kickboxare blev den första att ta ned honom där ingen annan tidigare lyckats och där jag hoppas i uppföljaren få se Alexander blanda in detta mer.

För är du den första att få ned en obesegrad dominant mästare, undersök då vad han har att ge från denna oprövade position innan du ger upp den, och bestämmer du dig för att ge upp position se då åtminstone till att motståndet får spendera energi på vägen upp.Då Jon Jones själv varit tydlig i att Jiujitsu är den disciplin han känner minst för och dessutom varit närmast förlust i en match där han kopplades i en rätt förutsägbar armbar så tycker jag absolut att Alexander inte ska vara rädd för att ta Jon Jones till rygg och behålla positionen. Framförallt inte då jag är nästan övertygad om att Jon Jones offensiv kommer bygga på att placera Alexander i denna ofördelaktiga positionen själv.

För hoppas du på ett stående krig likt den förra matchen så tror jag du kommer lämnas besviken. Alexander är bäst i precis hela divisionen när det gäller att kontrollera mitten vad gäller stående offensiv, men det är också nästan uteslutande där han plockar sina bästa nedtagningar. Sämre har vi sett honom vara i kortare distanser, i clinch där det tenderar sig att låsa sig något för honom. Där han absolut är farlig och kan träffa rätt men saknar samma flyt han har när han får kontrollera distans. Just av denna anledning så tror jag vi kommer få se en Jon Jones som kommer försöka slåss lite likt det han gjorde mot Glover. Med smartare ringkontroll kväva Alexander på utrymme. På utsidan sparka, närmare söka sig till armbågar och leta nedtagningar när Alexanders rygg väl nuddat bur. För när all Jon Jones tidigare framgångar mot Alexander byggde på sparkar och armbågar varför då tävla i boxningstekniker och när han aldrig fick utmana Alexander i sina egna största styrkor, ground and pound och clinch, varför inte söka sig till dessa positioner till varje pris?

För väl inne i Jon Jones största styrkor så är han en av de tuffaste motståndarna Alexander kan möta. Många talar om att Alexander är en mardröm stilmässigt för Jones, och detta har visat sig i klart jämnare odds än sist vad gäller spelsajternas förhandstippningar. Men när vi på riktigt bara sett 1 av 3 discipliner från den tidigare matchen, där det känns rätt uppenbart att på förhand ha Jones som favorit i de hittills oprövade områdena varför skulle vi då få se samma match som sist när det i så fall skulle spela rakt in i Alexanders bästa, kanske enda riktiga chans till vinst?

För ska Alexander vinna det här returmötet så är det genom att vara en uppskruvad variant av fightern han var sist. Öka volymen och dessutom ta vara bättre på fördelaktiga positioner än vad han gjorde sist. Alexander talar för avslut, men detta känns extremt osannolikt i min bok. Mer sannolikt ser jag i så fall vara att Jon Jones i senare ronder slår ut Alexander från guard i ground and pound efter att först ha skakat om honom. För Alexander idag är lättare att träffa än Alexander från förr. Alliance baserade Alexander var en smart lätt tungvikts variant av Dominick Cruz där den Sverige baserade Allstars Alexander istället är en mer stationär kickboxare. Det ena campet såg hur man får ut Alexanders största styrkor, det andra insisterar på att göra honom till något han inte är och jag skulle inte alls bli förvånad om vi likt så många tidigare matcher hör en fullt svensktalande Andreas Michael ropa ut kommandon på engelska istället och väl i rondvilan primalskrika sig hes utan någon som helst konstruktiv feedback att ge. Faktum är att jag förväntar mig se det.

Jag hoppas se en sänkt fullt blågulslagen fuskare i Jon Jones förlora, men fastän det finns klart spelvärde i Alexander på nästan 4 gånger pengarna så skriver jag dessa analyser inte efter odds eller speltips utan vem jag i slutändan tror kommer vinna, och där är min slutgiltig tippning: Jon Jones, vinnare genom TKO (Ground and pound) rond 5 i en bra match på helt andra meriter än den förra där vi kommer få se mer från vad båda har att ge i de hittills oprövade områdena, på initiativ av Jon Jones, där det än så länge inte känts och klämts tillräckligt.