499 usd för värsting versionen sades det. En kostnad som i valutaomvandling till den svenska kronan landar på strax under 4500kr. Så simpelt har det dock aldrig varit som elektronikkonsument i Sverige, där dollarn oftare än inte får motsvara en tiokrona istället vid den slutgiltiga prissättningen. Nu börjar dock förhandsbokningarna av nästa generation vakna till liv hos de svenska återförsäljarna, och önskar du exempelvis ha en PS5:a med skivläsare så kommer det kosta dig 6000kr, med spelförhandsbokningar med en prissättning upp till 849kr per spel. Standardutgåvor. 799kr för nyversionen av det snart 12 år gamla spelet Demons Souls. Kan man inte sälja mig en Sony konsol vid lanseringsdatumet har man misslyckats. Jag avvaktar, och är villig att göra det länge om det här visar sig vara standarden vi har att vänta oss framöver.

https://cdon.se/spel/playstation-5/?utm_source=newsletter&utm_medium=game_newsletter&utm_campaign=2038_game_ps5

Passionen verkligen osar igenom varje nytt projekt som Pix N Love publicerar. Faktum är att jag vill kalla dom för speljournalistikens orkönta konungar, tyvärr ofta begränsade till texter på franska. Sist läste jag en signerad biografi om Yoshitaka Amano, som jag älskade, och nu är det dags för Nobuo Uematsu att få sin egna biografi från dom. Även den signerad, och även den äntligen här!! :)

Inget storsläpp kvarstår. Vad som väntar härnäst är en ny konsolgeneration, som jag av tradition planerar att plocka upp dag 1. Kosta vad det kosta vill. För mig har delade meningar rådigt gällande den här konsolgenerationen. Jag är lika nöjd som missnöjd. Bristfällig originalitet från AAA-titlarna och lata uppdateringar av äldre spel. Det kommer jag minnas den här konsolgenerationen för, men jag kommer också minnas den för att ha introducerat mig till mitt nya favoritspel, någonsin. Något jag inte ens var öppen för kunde hända i det här medelålders kapitlet av mitt liv, där spelintresset i det stora hela börjar sina. Det här är mina 20 favoriter från tidsspannet av den här konsolgenerationen.

10. Dragon Ball FighterZ:
Lättillgängligt, men där skillnaderna mellan ett proffs och nybörjare trots detta är enorm. Dragon Ball har som spelserie alltid haft bra, men aldrig otroliga delar. Det är något som Arc äntligen rättat till, i det bästa spelet att någonsin bära Dragon Ball namnet. Också det bästa spelet Arc som utvecklare någonsin gjort.

9. Stardew Valley:
Lugn som inget annat. En stund för hjärnan att gå på autopilot i hur du ska ta hand om din farm. Temat dag för dag bestämmer du. Kravlöst. Otroliga timmar har jag spenderat i stardew valley och ångrar absolut ingenting. Faktum är att min totaltid i spelet än idag tickar.

8. God of War:
Från att ha haft otaliga delar i serien som spelat det säkert, följt en och samma tråd med målet att göra det större och snyggare utan egentligen så mycket annat, så tar Sony Santa Monica en dunderchansning som levererade över mina förväntningar. Plötsligt handlar God of War om förstaklassigt berättande med genuin karaktärsutveckling om en tidigare platt men superarg krigsgud. Varje nytt tillskott är uppskattat, perspektivbytet förvånansvärt träffsäkert och specifikt en scen så minnesvärd att det står sig som en av generationens mest definierande stunder.

7. Doom:
ID Software har äntligen hittat tillbaka till vad det var som gjorde Doom till Doom och moderniserat det till något som bara kan klassifieras som en av tidernas mest lyckade reeboots. Jag fick precis vad jag ville i denna del: högtempo våld som uppmuntrar mig att spela aggressivt. En uppskattad omväxling från den passiva covershooter genren som så länge haft monopoltag om FPS-genren.

6. Nioh:
Gång på gång ger jag mig in i soulsborne genren i jakt på den magi så många tycks se i den. Besviken och frustrerad nästintill varje gång. Det finns skapliga delar, men med en gemensam faktor av att för mig kännas svårt på ett frustrerande nästan trial and error vis. Så är fallet inte med Nioh, som ger mig mer rättvisa verktyg att lyckas utan att på papper vara ett lättare spel i grunden. Det har jag ett djupt stridssystem att tacka för, som jag inte kan lämna bakom mig riktigt än.

5. Yakuza 0:
Bättre än beståndsdelarna av allt som gör serien till vad det är, trimmat till perfektion med ett berättande som för mediumet tar det till nya höjder. Toppen av serien är också den bästa delen för nykomlingar att introducera sig till den.

4. Resident Evil 2: Remake:
Resident Evil ur ett tredjepersons perspektiv kändes som borttappat, kanske för gott, med varje ny del i serien allt längre ifrån vad som en gång gjorde serien till vad den var. Detta var en sorg för mig då det perspektivet var hela seriens identitet för mig. Resident Evil 2 Remake introducerade allt det jag saknat, länge, med en slutprodukt så finpolerad att det överträffade allt jag på förhand trodde att det kunde bli. En läxa lärd mellan alla de olika identiteterna serien burit mellan åren, som jag självsäkert vågar hävda kommer lämna alla spelare, fans av serien, nöjda.

3. Final Fantasy VII: Remake:
Ett spel med nästintill orealistiska förväntningar på sig, som i slutändan omdefinierar allt vad en Remake kan vara. Jag var spelets strängaste spelare, och tappade gång på gång hakan över hur ofta det träffade fullkomligt rätt, expanderade och förvånade mig i en spelserie jag trodde jag visste allt om. Äntligen är Final Fantasy som spelserie tillbaka, och den kommande andra delen kan mycket väl stå sig som mitt mest efterlängtade spel någonsin.

2. The Legend of Zelda: Breath of the Wild:
En av mina mest opopulära spelrelaterade åsikter är att Zelda som spelserie aldrig gjort sig lika bra i 3D som 2D. Där alla mina favoritdelar dominerats av de portabla, platta Capcom utvecklade delarna som jag självsäkert aldrig trodde skulle kunna rubbas från tronen. Framförallt inte av en del i 3D, och framförallt inte i en del som utspelar sig i en öppen värld. En genre jag nästintill alltid tycker känns för opolerad och ofokuserad. I hur jag motbevisats av Breath of the Wild lägger jag mig platt, för det här är upptäckarglädje utan gränser. Ett openworld spel som aldrig känns tomt på innehåll, där varje ny överraskning ruvar precis bakom hörnet och som gång på gång vågar lita på att du som spelare är smart nog att ta dig framåt utan handhållning. Känns lösningen på ett problem logiskt så fungerar det, och vägen framåt känns just som din alldeles egna väg.

1. Dragon Quest XI: Echoes of an Elusive Age:
Vad skulle hända om ett 90-tals JRPG fick resurserna och utvecklarverktygen från idag bakom sig? En all-out produkt som lärt sig av genrens alla misstag, i det mest finpolerade äventyret jag någonsin spelat. Fullproppat av innehåll med ett järngrepp så hårt om den nostalgiska pulsen att det rörde mig och tog mig tillbaka till några av de bästa stunderna från min barndom. Har jag gjort allt som går att göra så lägger jag alltid ett spel bakom mig och går vidare, men med Dragon Quest XI är detta inte möjligt. Förbi platinum trophyn, förbi att ha åstadkommit 100% vid 2 olika tillfällen, förbi att ha spelat färdigt spelen till alla format det någonsin släppts till med ett 2D perspektiv kvar att avnjuta som nästintill transformerar det till en helt ny upplevelse. Echoes of an Elusive Age är verkligen precis vad det här är. En träffsäker titel som återintroducerade mig till min spelglädje som spelare, som jag trott gått förlorad med åren som vuxen.

Inget storsläpp kvarstår. Vad som väntar härnäst är en ny konsolgeneration, som jag av tradition planerar att plocka upp dag 1. Kosta vad det kosta vill. För mig har delade meningar rådigt gällande den här konsolgenerationen. Jag är lika nöjd som missnöjd. Bristfällig originalitet från AAA-titlarna och lata uppdateringar av äldre spel. Det kommer jag minnas den här konsolgenerationen för, men jag kommer också minnas den för att ha introducerat mig till mitt nya favoritspel, någonsin. Något jag inte ens var öppen för kunde hända i det här medelålders kapitlet av mitt liv, där spelintresset i det stora hela börjar sina. Det här är mina 20 favoriter från tidsspannet av den här konsolgenerationen.

20. Marvels Spider-Man: På papper har spelmekaniken kring denna hjälte alltid framstått som något som borde vara underhållande, men gång på gång har detta misslyckats. Tills dess att Insomniac tog över IP:N och proppade det fullt med otroliga bosstrider, något av generationens bästa animationer och den kanske bästa tolkningen av karaktären i ett spel någonsin. Det var ett spel inte utan sina dalar, men topparna vi fick se var för mig direkt generations definierande.

19. Tales of Berseria:: Ett spel jag misstänker kommer gå förlorad i mångas sammanfattningar av den här konsolgenerationen, men för mig var Tales of Berseria det första otroliga JRPG spelet till PS4. Jag spenderade kopiösa timmar i det, och kan med stor självsäkerhet dubba det till Tales seriens bästa del.

18. Gris: Ett av mina frontexempel för att motbevisa de som menar att spel inte kan vara konst. Det var simpelt men gripande. Stämningsfullt, vackert. Jag blev störtförälskad i designen och spelets soundtrack. Jag blev rörd. Gång på gång.

17. Gone Home: Ett tokatmosfäriskt spel vars hela stämning bygger på hur ditt medvetna fyller i de tomrum i berättelsen du inte kan förstå. Vad här hänt? Stämningen, tanken, skrämde mig. Fastän det var allt annat än spelets centrala uppgift. Det blev vad jag gjorde det till, tills dess att jag slutligen förstod, och älskade det ännu mer för det.

16. Night in the Woods: Humana charmigt designade djur i en mörk värld fylld av Stephen King vibbar. En mörk värld som jag många gånger saknar.

15. Xenoblade Chronicles 2:
Seriens bästa design hittills, dock inte det bästa stridssystemet. Ett spel opolerat i sina stunder men som rättar till alla problem jag hade med X och hittar tillbaka till magin jag avgudade i originalet. Något jag länge trodde gått förlorat hos utvecklaren Monolith Soft.

14. Rocket League:
När mitt spelintresse sinat och nått en botten jag inte var säker på skulle gå att återuppliva var det detta spel som fick mig att uppgradera konsol, och som hela tiden fick mig att vilja spela en match till. Rocket League är verkligen ett koncept som är precis lika kul som det låter.

13. XCOM 2:
Jag misslyckades. Jag fick det dåliga slutet och är ändå så otroligt nöjd med vad jag fick. Spelmekaniken enbart skapade för mig några av generationens mest minnesvärda stunder.

12. Astro Bot: Rescue Mission:
En rejäl platforms revolution där jag på förhand aldrig kunde gissa att min nya favoritmetod att avnjuta genren skulle komma genom ett VR-headset. När jag for under vatten höll jag undermedvetet andan, och interraktionen VR-världen tillförde mellan mig och bossarna är något för mig det bästa genren någonsin sett.

11. Persona 5: Royal: Så vansinnigt långt och välpolerat att det är svårt att inte minnas det när det kommer till att sammanfatta denna konsolgeneration. Cirka 105 timmar, om jag inte missminner mig. Det här är karaktärer du kommer komma nära, och I Royal eliminerades flertalet problem som jag hade i originalet, som med eller utan dessa förbättringar hade platsat högt på listan.

95 av 100 säger kritikerna. 37 av 100 säger 43 000 dygnande speedrunners uppenbart ivriga att recensera. Den här sortens människa kommer jag aldrig förstå mig på. Mitt typ av spel är det sammantaget inte. Ett mästerverk i berättande med en bra, men inte fantastisk, spelmekanik som inte kan backa upp meriterna för en fullpott i min betygsättning. En bra bit ifrån. Tillämpbart i både första och andra spelet i min bok. 3.7/10? Förblindade i allt vad spelrelaterad kvalité innebär eller barnsligt agenda-pushande? Jag är ganska säker.