Generationens topp 20 bästa spel, del 1 av 2.

Inget storsläpp kvarstår. Vad som väntar härnäst är en ny konsolgeneration, som jag av tradition planerar att plocka upp dag 1. Kosta vad det kosta vill. För mig har delade meningar rådigt gällande den här konsolgenerationen. Jag är lika nöjd som missnöjd. Bristfällig originalitet från AAA-titlarna och lata uppdateringar av äldre spel. Det kommer jag minnas den här konsolgenerationen för, men jag kommer också minnas den för att ha introducerat mig till mitt nya favoritspel, någonsin. Något jag inte ens var öppen för kunde hända i det här medelålders kapitlet av mitt liv, där spelintresset i det stora hela börjar sina. Det här är mina 20 favoriter från tidsspannet av den här konsolgenerationen.

20. Marvels Spider-Man: På papper har spelmekaniken kring denna hjälte alltid framstått som något som borde vara underhållande, men gång på gång har detta misslyckats. Tills dess att Insomniac tog över IP:N och proppade det fullt med otroliga bosstrider, något av generationens bästa animationer och den kanske bästa tolkningen av karaktären i ett spel någonsin. Det var ett spel inte utan sina dalar, men topparna vi fick se var för mig direkt generations definierande.

19. Tales of Berseria:: Ett spel jag misstänker kommer gå förlorad i mångas sammanfattningar av den här konsolgenerationen, men för mig var Tales of Berseria det första otroliga JRPG spelet till PS4. Jag spenderade kopiösa timmar i det, och kan med stor självsäkerhet dubba det till Tales seriens bästa del.

18. Gris: Ett av mina frontexempel för att motbevisa de som menar att spel inte kan vara konst. Det var simpelt men gripande. Stämningsfullt, vackert. Jag blev störtförälskad i designen och spelets soundtrack. Jag blev rörd. Gång på gång.

17. Gone Home: Ett tokatmosfäriskt spel vars hela stämning bygger på hur ditt medvetna fyller i de tomrum i berättelsen du inte kan förstå. Vad här hänt? Stämningen, tanken, skrämde mig. Fastän det var allt annat än spelets centrala uppgift. Det blev vad jag gjorde det till, tills dess att jag slutligen förstod, och älskade det ännu mer för det.

16. Night in the Woods: Humana charmigt designade djur i en mörk värld fylld av Stephen King vibbar. En mörk värld som jag många gånger saknar.

15. Xenoblade Chronicles 2:
Seriens bästa design hittills, dock inte det bästa stridssystemet. Ett spel opolerat i sina stunder men som rättar till alla problem jag hade med X och hittar tillbaka till magin jag avgudade i originalet. Något jag länge trodde gått förlorat hos utvecklaren Monolith Soft.

14. Rocket League:
När mitt spelintresse sinat och nått en botten jag inte var säker på skulle gå att återuppliva var det detta spel som fick mig att uppgradera konsol, och som hela tiden fick mig att vilja spela en match till. Rocket League är verkligen ett koncept som är precis lika kul som det låter.

13. XCOM 2:
Jag misslyckades. Jag fick det dåliga slutet och är ändå så otroligt nöjd med vad jag fick. Spelmekaniken enbart skapade för mig några av generationens mest minnesvärda stunder.

12. Astro Bot: Rescue Mission:
En rejäl platforms revolution där jag på förhand aldrig kunde gissa att min nya favoritmetod att avnjuta genren skulle komma genom ett VR-headset. När jag for under vatten höll jag undermedvetet andan, och interraktionen VR-världen tillförde mellan mig och bossarna är något för mig det bästa genren någonsin sett.

11. Persona 5: Royal: Så vansinnigt långt och välpolerat att det är svårt att inte minnas det när det kommer till att sammanfatta denna konsolgeneration. Cirka 105 timmar, om jag inte missminner mig. Det här är karaktärer du kommer komma nära, och I Royal eliminerades flertalet problem som jag hade i originalet, som med eller utan dessa förbättringar hade platsat högt på listan.