Jag ska vara ärlig med er. Det var många herrans år sen som jag läste tegelstenen Pestens tid. Nångång på högstadiet, tror jag. Med ett tummat exemplar lånat från biblioteket i Gällivare. Mina minnen av Stephen Kings klassiska domedagsskräckis är därför något begränsade och att göra en rättvis bedömning kring hur slaviskt den nya TV-serien följer boken är således en gnutta problematiskt för egen del. Det överlåter jag istället åt folk som har den litterära förlagan betydligt färskare i minnet.

Däremot delar jag gärna med mig av mina tankar kring vad jag tycker efter att ha sett fyra avsnitt av den HBO-aktuella nytolkningen av Kings roman. Som titeln i blogginlägget redan avslöjat kommer det i alla fall inte att bli någon totalsågning. Jag är nämligen glatt överraskad av The Stand än så länge och den känns redan betydligt bättre än den gamla miniserien med Rob Lowe, Gary Sinise och Molly Ringwald. Risken finns väl dock att det blir lite samma sak som i den gamla där det hela inledde starkt och sedan i klassiskt Stephen King-på-TV-eller-filmadaptationsmanér tappade i stort sett allt positivt som byggts upp inledningsvis genom en undermålig avslutning.

Men hittills håller The Stand sig på bra nivåer med snyggt foto, otäck stämning och genomgående fina skådespelarprestationer. Jag gillar hur man hackat upp kronologin och på ett närmast Lost-aktigt sätt kittlar nyfikenheten genom att introducera nya mysterier under seriens gång. Förhoppningsvis besvaras dock dessa mysterier på ett icke-Lost-aktigt sätt längre in i serien istället för att bara introducera nya gåtor hela tiden och sen aldrig bemöda sig att följa upp dessa på ett tillfredsställande sätt. Jag gillar också hur mörk, rå och otäck serien vågar vara. Det finns gott om riktigt äckliga scener som får det att vrida sig i magen ordentligt och alla som är känsliga för blod, slem, snor och andra kroppsvätskor gör nog bäst i att titta på någonting annat - för här sparas det inte på äckelpäcklet.

Det jag gillar mindre är hur extremt lite Alexander Skarsgård haft att göra hittills i rollen som seriens stora elaking och att de religiösa undertonerna i berättelsen precis som i boken (en av få saker som jag kommer ihåg och fortfarande stör mig på) blir väl på näsan mellan varven. Bortsett från dessa invändningar är jag dock nöjd och hoppas bara att allting inte spårar ut fullständigt i de återstående avsnitten.

Ett av senare års största mysterier för egen del är varför 1917 blev så otroligt hyllad när den släpptes. Jag såg Sam Mendes hajpade krigsfilm på bio och kunde för allt i världen inte begripa hur den kunnat strösslats med så enormt mycket lovord från en i stort sett enig kritiker- och publikkår. Sen såg jag den ännu en gång när den släpptes på Blu-ray för att se om jag hade varit i helt andra tankar under första titten och helt enkelt zonat ut under alla fantastiska partier som ju verkade finnas med eftersom i princip hela världen skrek ut att det var den bästa krigsfilmen någonsin (eller åtminstone sen Rädda menige Ryan.

Men inte heller andra gången förändrades min bild av filmen.

Jag tyckte den var ett sövande spektakel precis som jag hade uppfattat den första gången. Fylld av platta karaktärer som jag aldrig fick någon känslomässig koppling till och därför gav blanka fasen i hur det hela skulle sluta för karaktärerna i fråga. Inte ens den där grejen med att försöka tuta i tittarna att filmen filmats i en enda lång tagning gick hem hos mig. Det var ju häftigt och snyggt inledningsvis med den svepande kameran, men också väldigt onödigt och rätt tröttsamt efter ett tag? Speciellt med tanke på att illusionen om en enda lång tagning tvärdog när klippen knappast hade dolts så bra som förhandssnacket gjort gällande. Öppningsscenen i Rädda menige Ryan är fortfarande det starkaste som fångats i en krigsfilm och ingenting i 1917 kom ens i närheten av känslorna som Spielberg och filmfotografen Janusz Kaminski lyckades frambringa med den otäcka öppningen på tidernas bästa krigsfilm. Detta trots att kunggubben Roger Deakins foto i 1917 absolut var tjusigt att titta på.

Jag gillade inte ens skådespelarna särskilt mycket. George MacKay var väl okej, men knappast tillräckligt bra för att bära upp huvudrollen. Birollerna kändes mest som att Mendes ville kasta in ett par kända ansikten som skulle få tittarna att brista ut "Nämen Gertrud! Det är ju Sherlock från Sherlock", "Hallå där Styrbjörn! Det är ju Moriarty från samma TV-serie som Sherlock." och "Ojsan hoppsan Mats lilla mamma! Det är ju han skurken från Sherlock Holmes, men inte från TV-serien Sherlock, utan från filmen Sherlock Holmes.".

För mig hamnar 1917 på en rätt svag femma i betyg. En typisk dussinfilm som trots stora namn både bakom och framför kameran aldrig lyckades gripa tag i mig som tittare och vars gimmick med en enda lång tagning snabbt kändes tröttsam.

Det är en härlig känsla när man ser om en film efter många år och upptäcker att kärleken man hyst för den inte bara är intakt, utan också ökat i styrka med åren. Precis så var det när jag i helgen såg om Sidney Lumets mästerverk The Verdict och gång på gång kom på mig själv med att tänka på hur otroligt skickligt iscensatt, välskriven och välspelad den är under sina två timmar och fem minuter.

Paul Newman, med massvis och åter massvis av fantastiska rollprestationer i bagaget, gjorde aldrig en bättre rolltolkning än den som nedgången advokat med revanschlusta i Lumets magiska rättegångsdrama. Här tar han fram hela registret med en karaktär som lyckas vara både tragisk och osympatisk, men också djupt fascinerande. Här finns inget sockersött och sliskigt sentimentalt där hans karaktär magiskt förvandlas till en bättre person över en natt, utan allting håller sig inom trovärdighetens ramar på ett mycket uppfriskande sätt. Att Newman inte vann en Oscar för denna roll visar än en gång att Oscarsvinster inte alltid speglar sanningen fullt ut.

Men även om nu Newman och övriga skådespelare (framförallt James Mason och Jack Warden) storspelar, så är det ändå manuset som med rätta ska lyftas fram lite extra. David Mamets manus är inte bara fyllt till bredden med ljuvliga karaktärer, utan också kopiösa mängder av knivskarpa replikskiften som är rena guldgruvan för skådespelarensemblen. Scenen där Newman går på knock mot Milo O'Sheas domarkaraktär ger mig gåshud bara av att tänka på den. Det finns så mycket nerv och så mycket laddning i Mamets manus. Helt makalöst. Lägg därtill Lumets regi som så skickligt låter skådespelarna och manuset vara de stora stjärnorna genom att skippa flådiga kameraåkningar till förmån för mestadels statiska bildkompositioner för att verkligen sätta rätt fokus på det viktiga i berättelsen.

The Verdict är ren och skär perfektion. En klockren tia i min bok.

Man ska ju egentligen inte döma hunden efter håren. Jag vet det. Du vet säkert också det. Men när jag tittar på trailern till kommande Netflix-rullen Malcolm & Marie kan jag bara inte låta bli.

Är det här ens på riktigt? Jo, jo, jag vet också att det är korkat att döma en film efter trailern. Det finns mängder och åter mängder av filmer vars trailer antingen sålt in den som världsmästarbäst eller snäppet sämre än Irene Huss bara för att sedan hundraåttiogradersvända när man väl tittar på filmen. Det är alltså fullt möjligt att Malcolm & Marie gör precis likadant. Men jag tvivlar starkt på det.

Trailern smäller på stort med "From Visionary Director Sam Levinson" och det låter ju förstås jättetrevligt. Speciellt om man sedan tidigare kanske tittat på Levinsons hyllade TV-serie Euphoria och således tänker att han ju har ett fint samarbete med just Zendaya sedan tidigare. Jag har dock inte sett Euphoria och allt jag ser och får känslan av i trailern är att titta på en svartvit (och mycket pretentiös) parfymreklam som drunknar i skitnödiga repliker och träbocken John David Washington som ser ut att vara precis lika styltig, stel och onyanserad i sitt icke-skådespeleri som vanligt. Jag tycker den ser helt fruktansvärd ut. Som något från en fantasilös filmstudent som tror att ett bättre betyg är garanterat så länge man apar efter John Cassavetes och Bergman med lite svartvitt svårmod. Usch och fy bubblan. Då älskar jag ändå filmer i samma minimalistiska stuk, som Richard Linklaters finfina Before-trilogi, där det i grund och botten inte handlar om mycket mer än hänget mellan två personer.

Nåja, Zendaya kan säkert rädda delar av Malcolm & Marie med sitt fina skådespeleri, men kommer det att räcka eller kommer alla mina farhågor besannas? Den femte februari får vi svaret.

Här tittar du på trailern

Fjolåret blev ett väldigt konstigt år för alla oss som vant oss vid att bli bortskämda med Marvels samlade filmuniversum och den höga kvalitet som majoriteten av filmerna trots allt levererat. Corona-pandemin gjorde att såväl Black Widow som Eternals sköts upp till 2021 och vips så hade vi för första gången sedan 2008 inte en enda Marvel-film att njuta av i biomörkret.

I år ser det lite ljusare ut.

Biopremiärerna för Black Widow, Eternals, Shang-Chi and the Legend of the Ten Rings samt tredje Spider-Man-rullen med Tom Holland är visserligen fortfarande väldigt oklara och kan såklart ändras än en gång beroende på hur pandemin utvecklar sig under året, men på streamingfronten kommer i alla fall Disney att släcka vår superhjältetörst med TV-serierna WandaVision, Falcon and the Winter Soldier, Loki och animerade What If...?. Jag är väldigt peppad på att se vad Kevin Feige och kompani har kokat ihop för något i dessa TV-serier som alla (utom What If...?) kommer ha kopplingar till de tidigare filmerna och fungera som vidareutveckling av de berättelser som vi följt genom åren. Först ut är WandaVision som ser helt underbart skogstokig ut med ett koncept lika genialt som det är vågat. Scarlet Witch och Vision lever mysigt familjeliv som gifta i idyllisk förortsområde. Eftersom den utspelar sig efter Infinity War och Endgame förstår nog alla som sett dessa filmer att allting kanske inte riktigt är vad det synes vara. Här kommer lite spoilers från dessa filmer, så om du mot all förmodan inte redan sett dem, så kan det vara bra att inte läsa vidare.

Vision dog ju som bekant i Infinity War och därför kan det såklart verka väldigt märkligt att han plötsligt är levande och gift med Scarlet Witch samt ett medföljande familjeliv och myspys med villa, staket och barn som springer omkring runt deras fötter. Har man läst Marvel-serien House of M blir det dock lite klarare vad som möjligtvis är på gång. I den följetongen kretsar mycket kring hur Scarlet Witch har förmågan att genom sina mentala krafter bygga upp alternativa verkligheter (som även andra karaktärer sugs in i) i ett försök att hantera tragiska händelser från hennes liv. Det låter ju inte helt orimligt att man i WandaVision kommer att köra på något liknande tema och frågan är därför om någonting är på riktigt eller bara ett sätt för Scarlet Witch att hantera förlusten av sin älskade genom att projicera upp en verklighet som hon önskar skulle bli deras? Det ska bli riktigt spännande att vad serien har att bjuda på. Jag har medvetet valt att inte titta på några trailers eftersom det känns som en serie som kommer leva mycket på överraskningar, så jag har egentligen bara koll på att man under seriens gång kommer efterapa stilen från gamla amerikanska sitcoms och att händelserna i serien kommer ge efterverkningar i kommande MCU-filmer.

Inte minst i Sam Raimis Doctor Strange in the Multiverse of Madness (med tänkt premiär 2022) där Elizabeth Olsen kommer reprisera sin roll som Scarlet Witch än en gång och säkert öppna upp det multiversum som verkar vara det Marvel valt att bygga sina kommande filmer kring. Ett multiversum med parallella världar som i slutändan garanterat kommer göra att mutanterna (som Marvel i samband Disneys uppköp av 20th Century Fox plötsligt har tillgång till i sin arsenal) äntligen kan bli inkluderade i det samlade filmuniversumet och öppna upp för att X-Men får den kärlek de förtjänar.

Nu raljerar jag hejvilt, men det är väldigt, väldigt svårt att hålla tillbaka peppen när man tänker på hur mycket spännande vi superhjältenördar har att se framemot de kommande åren (även i det som DC står bakom) och att vi om lite drygt tio dagar äntligen får uppleva lite Marvelmagi igen. Jag kan knappt bärga mig.

WandaVision har premiär på Disney+ den 15:e januari..