Det är inte alltid lätt att enas om saker och ting. Beatles eller Stones? Foppa eller Sudden? Kalles kaviar eller Svennes? Svåra val, såklart. Men att danskarna är bäst i norden när det kommer till att leverera högkvalitativa filmer och TV-serier kan vi väl ändå vara eniga om?

Och Thomas Vinterbergs senaste film, En runda till, är knappast något undantag från det påståendet. Oscarn för bästa icke-engelskspråkiga film som den knep häromveckan var så sjukt välförtjänt och även om jag inte tycker att den riktigt (men nära) når upp till samma skyhöga nivåer av briljans som Jakten, så är det fortfarande en uppvisning i filmskapande av den högre skolan. Berättelsen om ett gäng gymnasielärare som bestämmer sig för att testa en norsk forskares tes om att människor föds med en halv promille för lite i blodet och således fungerar bättre när lämplig mängd alkohol skjutsas in i blodomloppet är en lika delar tragisk som fascinerande historia. Att följa dessa herrar i medelåldern som alla tappat gnistan i livet en aning och hur deras tillvaro förändras när de helt sonika ser till att vara lite, lite berusade under stora delar av dygnet (även på arbetstid) är känsloladdat till tusen och team Vinterberg/Lindholm tar med oss tittare på en resa som bjuder på både mörker och ljus om vartannat.

Mads Mikkelsen storspelar, precis som övriga i ensemblen, och även om filmen verkligen inte skönmålar någonting med alkoholens inverkningar på såväl den egna kroppen som människorna i ens omgivning - så lyckas ändå En runda till få till en hel del mörkt humoristiska inslag under dessa spritdrypande fyllesvängar som gränsar till den där tragikomiska stämningen som genomsyrar Killinggängets mästerverk Torsk på Tallinn. Här finns ett flertal stunder som får en att kikna av skratt bara för att sekunder senare bytas ut mot en klump i magen. Allt är så himla skickligt iscensatt att det bara är att buga och bocka för uppvisningen. Det kanske kommer vara lite för mörkt för vissa, men själv älskade jag den något kopiöst från första till sista stund.

En runda till är ett mästerverk som du, om du inte redan hunnit göra det, definitivt borde ta en titt på.

Filmbolagen har under de senaste veckorna börjat det långa och svåra uppdraget med att försöka locka tillbaka besökarna till biograferna nu när vaccineringarna förhoppningsvis kommer göra att samhällena runt om i världen öppnas upp allt mer och mer.

Vin Diesel gjorde en härligt sentimental variant häromveckan där han försökte påminna tittarna om vad han själv och alla andra som inte kunnat gå på bio under det senaste året har gått miste om. Känslan av gemenskap. Att sitta ned i en mörk biosalong med ett gäng främlingar och uppleva glädje, sorg, spänning, skrämsel och gapskratt tillsammans. Men också filmupplevelser på stor duk med stort ljud. En mäktig upplevelse som fortsätter att trollbinda oss alla år efter år. Jag har saknat det som tusan och nog blev man minsann ännu mer sugen (om det överhuvudtaget var möjligt att bli mer taggad på ännu en installation i en ruskigt underhållande filmserie) att sätta tänderna i Fast 9 efter Diesels fina lilla brandtal för biograferna.

Idag gjorde Marvel samma sak. Släppte en tre minuter och tio sekunder lång kombinerad gåshudsframkallande hyllning till biografer, deras kommande filmer (vi får blanda annat titlarna till Black Panther 2 och Captain Marvel 2) och en allmän påminnelse om hur magiska ögonblick som man kan få uppleva i en biosalong. Jag skojar inte när jag säger att jag blev både tårögd och full med gåshud under titten på den här sjukt välproducerade filmsnutten. Och jodå. Jag vet. Ibland lämnar såväl ljud som bild en hel del att önska när man går på bio. De skenande priserna är ett enda stort skämt. Och någon gång har man förstås oturen att hamna i en salong fylld av hemska typer som inte bryr sig ett skvatt om sina medmänniskor och under filmens gång använder telefoner med extremt stark ljusstyrka på skärmarna, lyssnar musik (!), skrikpratar med varandra och beter sig på sätt som överhuvudtaget får en att tappa tron på mänskligheten. Allt är alltså inte alltid guld när det kommer till bioupplevelser.

Men det som både Fast 9-klippet och Marvel-varianten fångar upp är precis det som jag själv gått och saknat ända sedan den här vidriga pandemin bröt ut under förra året. Känslan av att få dela upplevelsen med andra. Det är någonting väldigt speciellt med att se en film för första gången tillsammans med en sprängfylld salong av människor som man säkerligen till största delen inte har mycket gemensamt med, men som man i just den stunden har en film att uppleva tillsammans. Några av mina häftigaste bioögonblick har varit just sådana stunder. Som till exempel ett av klippen i Marvel-varianten (jag får gåshud bara jag tänker på det) där ett nästan larvigt välfyllt hjältegalleri med Captain America i täten sluter upp tillsammans för att tillsammans slå tillbaka mot en rekorderlig ruskprick och salongen närmast skrek ut sin glädje. Eller då hela biosalongen bröt ut i öronbedövande jubel under stora delar av The Expendables (en kungrulle som alltid kommer ha en speciellt plats i mitt hjärta). Eller varför inte skrattkavalkaderna under den första The Hangover där jag själv skrattade så mycket att mina tårar fontänsprutade ut högerögats endagslins på biogolvet och där det kändes som att skratten bara fortsatte och fortsatte från första till sista stund, typ. Eller hur en hel biosalong satt knäpptysta och redo att börja storgråta när det verkade som om leksakerna i Toy Story 3 var på väg mot en säker död i en förbränningsugn.

Det är såna ögonblick som jag saknar och verkligen längtar efter att få uppleva igen.

Magi.

Ända sedan Chris Pratt tränade bort mysfettet i samband med rollen som Star-Lord i Guardians of the Galaxy har Hollywood kämpat hårt för att göra honom till en ny huvudrollsinnehavare med möjlighet att både flexa magmuskler och få folk att skratta. Det har väl inte direkt gått jättebra hittills för Pratt när han tagit sig an andra roller än den som Star-Lord (en roll han föddes till att spela). Han var usel i Jurassic World-filmerna, plågsamt träig i sömnpillret Passengers och inget att hänga i julgranen i totalt menlösa remaken av The Magnificent Seven.

Kommande sci-firullen The Tomorrow War som landar på Amazon Prime den 2:a juli ser inte heller något vidare ut. Visst, nu får vi bara en pytteliten glimt av filmen i fråga under den fyrtionio (varav själva titten på filmen är ungefär tjugofem) sekunder långa teaser-trailern som kablades ut häromdagen, men nog måste man väl ändå ha kunnat koka ihop någonting bättre än det här om tanken var att skruva upp förväntningarna hos folk och fä? Superklyschiga repliker, Pratt som ser precis lika skitnödig ut som han gjort i de fruktansvärda Jurassic World-filmerna och sedvanliga HÖGA ljud som tvunget ska vara med på ett hörn i var och varannan trailer ända sedan Inception så briljant implementerade det i sina trailers för typ elva år sedan.

Jag inväntar såklart en längre trailer och filmen i sig innan jag tar fram en eventuell storsåg här i bloggen och Pratt ska såklart få chansen att åtminstone säga några repliker innan jag dömer ut honom som rakt igenom förstoppad även i denna, men efter den här lilla teasern är det i alla fall bergsäkert att jag inte räknar ned dagarna tills The Tomorrow War har premiär.

Här kollar du in trailern

Det verkar onekligen som att många, inte minst här på Gamereactor, är rejält missnöjda med Marvels senaste Disney+-satsning The Falcon and the Winter Soldier. Petter gick till och med så långt att han kallade den för den hittills sämsta TV-serie som han sett i år.

Själv gillade jag den.

En högst okomplicerad liten actionrökare med tillräckligt mycket underhållande actionsekvenser, sköna buddymoment mellan Sam/Bucky (deras kemi är otrolig) och fina små referenser till Marvel-universumet för att jag skulle ha det riktigt trevligt tillsammans med de sex avsnitten som vi bjöds på. Jag gillade också skådespeleriet där såväl Anthony Mackie som Sebastian Stan fick kötta ned sig lite mer än tidigare i sina respektive karaktärer och visa upp sidor som tidigare fått ställas åt sidan till förmån för andra (och större) karaktärer i behov av speltid. Och Kurt Russells avkomma Wyatt Russell briljerade stort som John Walker. Hoppas definitivt att vi får se mer av honom i framtida produktioner och att han även fortsättningsvis får balansera mellan psykopat och hjälte.

Visst, allt var såklart inte bra. Det fanns ingen intressant skurk någonstans i berättelsen, karaktären Power Broker slarvades bort totalt (serieförlagan är ju en av Marvels mest skogstokiga skapelser och det kändes surt att bli utan den) och nog hade man väl kunnat använda baron Zemo till lite mer än att bara låta grymma Daniel Brühl svänga sina lurviga på ett dansgolv, bjuda på marmeladkonfektyr och komma med djuplodande analyser kring såväl herrmode som sjuttiotalets soulmusik. Fast å andra sidan är Daniel Brühl så jävla bra att jag ändå njöt helhjärtat av att se honom äga varje scen som han medverkade i - och när jag tänker efter hade jag gärna sett en hel TV-serie där vi får följa Zemo på en jorden runt-resa där han delar med sig av sin enorma kunskapsbank. Snälla Disney, ge grönt ljus till den på momangen.

Och tvärtemot vad Petter skriver om i sin blogg, så tycker jag att Black Lives Matter-tematiken integrerades på ett fint sätt i berättelsen. Bitarna med den bortglömda historien om mörkhyade supersoldater hörde till seriens mest känsloladdade ögonblick. Och scenen där en polis reagerar obefogat aggressivt över att Sam och Bucky står och grälar på öppen gata kändes som en stark återspegling över hur vardagen säkerligen kan se ut för många mörkhyade i framförallt USA. Att inte ens en Avenger klarar sig undan fördomar kanske kan fungera som en tankenöt hos några superhjältefantaster som råkar vara lite väl inskränkta i sin människosyn. Eller åtminstone som en fin liten lärdom till unga människor som ser serien. Däremot tycker jag väl att det i framförallt sista avsnittet blev lite väl mycket gammal tecknad åttiotalsserie där moralkakor serveras på ett allt annat än subtilt sätt. Det där talet framför kamerorna, hur fint än budskapet i sig var (och Mackie storspelade under leveransen av det), kändes en gnutta för nära när figurerna (som Man-At-Arms och He-Man) i slutet av avsnitten av Masters of the Universe brukade berätta varför droger aldrig är bra och varför det är viktigt att inte frysa ut någon i sitt kompisgäng.

Summan av kardemumman är ändå att jag gillade The Falcon and the Winter Soldier rejält. En underhållande, välspelad och bitvis gripande liten miniserie som absolut hade mått bättre av att låta hjältarna ha en vettig skurk att slåss mot, men som på det stora hela fortsätter visa att Marvel inte tappat gnistan efter Endgame.

Nu längtar jag efter Loki.

Att kombinationen SVT och Skåne levererat stort på dramafronten under det senaste året går liksom inte att blunda för. Åtminstone inte efter det att fjolårets bästa TV-serie hette Jakten på en mördare med en i stort sett helskånsk ensemble och att årets hittills bästa svenska dramaserie heter Tunna blå linjen där vi följer ett gäng poliser som arbetar för Malmöpolisen.

Under tio entimmeslånga avsnitt får vi en inblick i hur livet kan se ut för uniformerad polis och det är både fascinerande, skrämmande och spännande att ta del av den tuffa verkligheten som målas upp under säsongens gång. Nu är jag varken skåning eller polis, men det känns verkligen som att serieskaparen Cilla Jackert och kompani kokat ihop en berättelse som känns realistisk och ändå speglar mycket av hur samhället ser ut (komplett med rasism, ljushuvuden som ska filma allt möjligt opassande, missbruk samt våldsamheter till höger och vänster). Allt kryddat med lite kärlekstrassel i polisernas privatliv, spänning när diverse brott ska utredas, karaktärer som börjar tvivla på sig själva och annat som ska ge avsnitten en mer dramatisk udd. Det är en härlig blandning mellan en välproducerad såpopera och klassiska snutserien Spanarna på Hill Street (som uppenbart varit en stor inspiration).

Jag gillar också karaktärerna som verkligen växer och växer under seriens gång. Mycket tack vare vassa skådespelare i en rollista som, i likhet med Jakten på en mördare, inte består av några stora namn (även om nu några känns igen från annat) och därför ökar på trovärdigheten ytterligare. Gizem Erdogan fortsätter visa att hon är en av våra mest spännande nya stjärnor och Per Lasson är supermysig genom hela säsongen. Men bäst gillar jag Oscar Töringe som står för ett genombrott som heter duga. Han är helt och fullt magnetisk att titta på, en ren urkraft, och hans tolkning av polisen Magnus är seriens stora utropstecken. Magnus, precis som flera andra karaktärer i serien, är härligt gråskalade och inte uppenbart onda eller goda. Alla har sina fel och brister samtidigt som serien inte håller tillbaka från att visa upp deras fina sidor också. Persongalleriet i Tunna blå linjen är inget annat än strålande. Förutom Magnus, med sin hårda yta och mjuka inre, finns bland annat pappagestalten Jesse som kämpar med sitt varannan vecka-liv som trebarnspappa, Leah som börjar ifrågasätta sin plats inom polisyrket och Sara som lämnat Umeå (men ändå dras med några jobbiga saker i bagaget) bakom sig för att testa livet i Malmö. Ett härligt gäng som man snabbt tar till sitt hjärta och verkligen bryr sig om, vilket gör att det blir väldigt känslosamt mellan varven.

Till det negativa då. Bitarna där norrländska polisen Sara (från "Uuuuuuuumäääääääää") träffar sin familj med skådespelare som krämar på med "norrländska" som bitvis gränsar till det parodiska blir lite väl mycket Pistvakt för min smak. En del kärleksrelationer är mindre intressanta att följa än andra. Och visst känns väl ändå många av tweetsen som visas i bild mellan varven (som ska spegla befolkningens åsikter om polisens arbete) som om de skrivits av en åttioåring som försöker efterapa hur man tror att folk låter när dessa typer kommunicerar på Twitter? Det låter styltigt värre, tyvärr, även om jag förstår stilgreppet och idéen bakom den.

Men frånsett dessa små brister, så är Tunna blå linjen årets hittills bästa svenska serie. Den är faktiskt så bra att jag inte ens tror att min kära kollega Jonas Mäki, som ofta brukar vara lite taskig mot Skåne genom att håna deras bulle i bulle-påfund (googla det), skulle kunna hitta allt för mycket negativt att säga om den.