Irene Huss. Blotta namnet ger mig kallsvettningar, nageltrång och en mycket olustig känsla i kroppen. Men tror ni verkligen att det skulle hindra mig från att ta mig an även den Viaplay-producerade nytolkningen av Irene Huss där fokuset ligger på hennes dotter Katarina och där namnet på de långfilmslånga avsnitten filmerna helt sonika är Huss (med lagom fyndiga undertitlar på respektive del)? Knappast.

Min första semestervecka ägnades därför tillsammans med inte bara en, utan hela FEM Huss-filmer. Såhär i efterhand (och nog fasen kändes det väl rätt solklart även på förhand) var det kanske inte det bästa nyttjandet av min tid. Fyrahundra femtio minuter tillsammans med det som mycket väl kan vara en av de sämsta svenska TV-serierna någonsin. Berättelsen kretsar kring Katarina Huss, dotter till Irene, som befinner sig i slutet av sin polisutbildning och placeras som aspirant i ett turlag där det snabbt står klart att saker och ting inte riktigt står rätt till. Låter lite som Den tunna blå linjen kanske du tänker och visst, båda utspelar sig bland poliser, men i övrigt finns verkligen inga som helst likheter. Medan SVT-serien skämde bort oss med finfin dramaturgi och mångfacetterade karaktärer som utvecklades under säsongens gång, så är Huss ett enda stort haveri med pannkaksplatta karaktärer där det redan efter fem sekunder står skrivet i pannan vilka som är elakingar kompletterat med svintrötta kärleksrelationer, bajsnödiga repliker fylld av ögonblick som får en att tänka ”sådär pratar inte människor” och en huvudperson som beter sig som om hon sovit sig genom hela polisutbildningen.

Precis som i de gamla filmerna agerar Huss, Katarina alltså (Irene går den här gången mest omkring i korridorer iklädd polisuniform och sur uppsyn), gång på gång så urbota korkat att det är ett under att hon överlever ens det första avsnittet. Hon springer iväg ensam mot beväpnade elakingar, agerar undercover utan minsta lilla trovärdighet (”Säljer du ladd eller?” är kanske inte det första du bör fråga en misstänkt knarklangare som du försöker lära känna lite närmare) och avslöjar för en gisslantagare var husägaren har sina värdesaker (!). De gamla filmerna må ha varit risiga så in i bomben, men där fanns åtminstone en hel del oavsiktlig humor som gick att ha roligt åt och inte minst en svinsöt Berner Sennenhund (här lyser den tyvärr med sin frånvaro). Filmerna saknade också, gudskelov, samma röda tråd som i denna där manusförfattarna försöker sälja in till oss tittare att vi ska känna oss både nyfikna och engagerade i ett totalt ointressant sidospår där någonting tragiskt hänt under en EU-demonstration som Huss nya turlag varit inblandade i. Det skrapas hela tiden på ämnet med repliker som ”Vad hände egentligen på Valdemars väg?” och under avsnitten avslöjas mer och mer om vad som egentligen hände, men det hela är så ointressant och slappt berättat att man inte kunde bry sig mindre vad som än försiggick den där ödesdigra dagen.

Ensemblen är inte heller mycket att hänga i julgranen, tyvärr. Karin Franz Körlof är otroligt blek i huvudrollen, Kajsa Ernst känns stel som en pinne när hon smyger runt i korridorerna som Irene Huss (Angela Kovacs borde såklart fått komma tillbaka till rollen) och Kardo Razzazi har exakt noll i kemi med Franz Körlof när det vankas myspys på arbetsplatsen mellan de minst lika ointressanta karaktärerna Huss och Darius. Däremot gillar jag både Anders Berg och alltid lika pålitliga Filip Berg som både gestaltar två hårdkokta poliser som hör till seriens få ljusglimtar.

Jag saknar också fyndiga titlar på avsnitten. ”Aspiranterna”, ”Korrigeringen”, ”Gisslan”, ”Sveket” och ”Kravallerna” har ju inget att sätta emot titlar som En man med litet ansikte eller Den krossade tanghästen. Även om nu besvikelsen över En man med litet ansikte fortfarande är påtaglig än idag då det inte förekom en endaste liten karaktär med mikroskopiskt pyttenylle.

Och är det inte lite, lite märkligt att det under de dryga fyrahundrafemtio minuterna som säsongen klockar in på dyker upp typ tre göteborgare i en serie som utspelar sig i just Göteborg? Alla behöver såklart inte heta Glenn, men trovärdigheten tvärdör ju rätt hårt när det råder sån extremt brist på goa gubbar och gummor bland karaktärerna man stöter på.

Huss - Säsong ett får ett kraftigt ”usch” av mig i betyg.

”Vilka är egentligen tidernas bästa krigsfilmer?” är kanske inte en fråga som dyker upp sådär dagligdags i ens liv, men när den väl gör det finns det såklart några solklara kandidater att slänga fram - åtminstone hos mig. Och en av dessa heter alltid och utan omsvep Black Hawk Down. Ridley Scotts mästerliga krigsfilm baserad på verkliga händelser i Somalia på nittiotalet har hunnit fylla tjugo, men har inte tappat det minsta lilla i vare sig kvalitet eller reprisvärde.

Jag såg om den igår, för första gången på säkert fem år, och golvades även denna titt över hur effektivt Scott bygger upp spänningen och håller ens nerver som i ett skruvstäd under större delen av speltiden. Man riktigt känner den tryckande hettan, paniken och terrorn mitt bland alla skottlossningar, explosioner och kroppsdelar som slits från sina respektive platser hos sina rättmätiga ägare. Lägg därtill en magnifik skådespelarensemble, som trots många märkliga (och mindre lyckade) försök till amerikanska accenter från brittiska skådespelare, är proppad med starka insatser som lyfter filmen ännu mer.

Black Hawk Down rockar lika hårt idag som den gjorde då den släpptes för tjugo år sedan.

Ibland behöver vi alla lite glada nyheter. Och under gårdagen briserade den mycket trevliga nyheten om att Netflix, mitt bland alla dystra notiser om pandemi, kycklingplågeri och andra hemskheter, bestämt sig för att ge grönt ljus åt en andra säsong av succéserien Snabba Cash.

Sjukt roligt, tycker jag. Den första säsongen var ju alldeles strålande och även om nu bitarna med wannabegangstern Tim och hans moped doftade lite väl mycket sensmoraltung 90-talsdynga a´la Bullen, så tycker jag ändå att serien höll en svinhög kvalitet från första till sista avsnittet. Rappt berättad, spännande, rolig, snyggt plåtad och med riktigt vassa skådespelare som sålde in sina respektive karaktärer på ett utmärkt sätt. Evin Ahmad och Alexander Abdallah kommer vi nog att se mycket av framöver.  

Premiär för säsong två blir någon gång nästa år.

Man ska ju aldrig sluta förvånas över saker och ting. Ändå känns det lite svårt att greppa det faktum att Bob Odenkirk, kunglig i Breaking Bad och spin-offen Better Call Saul, glider in i rollen som actionhjälte så himla smidigt i nya actionrullen Nobody. Odenkirk äger verkligen fortet och sparkar rumpa och smiskar skurktrut på ett sätt som får det att kännas som att han aldrig sysslat med någonting annat. Hans klockrena komiska tajming kombinerat med ett manus som hela tiden har glimten i ögat får Nobody att kännas som en ljuvlig mix mellan The Long Kiss Goodnight och John Wick-serien (vilket också har sin förklaring i att Derek Kolstad som skrivit manus även ligger bakom just Wick-rullarna). Det är våldsamt och blodigt, men alltid med en rolig kommentar eller någon annan form av humormoment som avväpnande underhållning runt hörnet.

Visst, skurkgalleriet är så blekt och platt att det förutom den Christer Pettersson-liknande ärkeskurken är omöjligt att komma ihåg några som helst detaljer eller namn kring någon av dessa. Inte heller familjebitarna med Connie Nielsen och två rätt halvdana ungdomsskådespelare imponerar särskilt mycket. Och regissören Ilya Naishuller, med Harcore Henry på sitt samvete, har uppenbara problem med berättandet så fort han inte får vrida upp tempot till max och bjuda på snabba kameraåkningar och ett frenetiskt filmspråk i actionscenerna. Men vad gör egentligen såna småbrister när resten av filmen är så jäkla underhållande? Det är inget som man inte redan sett förut, men likt förbaskat underhåller det något kopiöst. Mycket tack vare Odenkirk i huvudrollen, men också några riktigt sköna actionscener och ett härligt birollsgäng med legender som Christopher Lloyd och Michael Ironside som särskilda utropstecken.

Jag längtar redan efter en Nobody 2.

Ljusa sommarnätter och skräckfilm låter kanske inte direkt som den bästa kombinationen. Hur läskigt blir det egentligen när det är så förbaskat ljust ute? Men faktum är att några av mina finaste minnen från filmkvällar där skräckfilmer spisats har skett just under sena och ljuvligt midnattssolsdränkta sommarnätter. Det får mig att tänka tillbaka på sommarloven back in the days när man nattugglade tillsammans med vänner och storebror som om det inte fanns någon morgondag. På den tiden man zappade över från TV4 som alltid körde Kvinnofängelset till Kanal 5 som brukade köra gamla skräckfilmer i stort sett varje natt (varav Fredagen den 13:e – Del 2 kändes som om den fanns med i tablån fem gånger i veckan) eller då man grävde fram inspelade VHS-kassetter fyllda med guldkorn som Terror på Elm Street, Monsterklubben och The Hidden.

Ljuva tider som för alltid kommer ha en speciell plats i mitt filmälskande hjärta.

Och glädjande nog kommer SVT bomba upp ett gäng sjysta skräckfilmer på SVT Play under fredagen, 11 juni, och även om jag sett samtliga utom en (Endzeit – Ever after, tysk apokalyptisk zombiefilm) av filmerna kommer jag ändå att bänka mig och reprisera rubbet. Här finns skruvade norska skräckfilmen Thelma samt en hel uppsjö tidlösa klassiker som Suspiria (både Argentos mästerverk och Luca Guadagninos nyinspelning), John Landis varulvspärla En amerikansk varulv i London, stumfilmsklassikerna Nosferatu och Doktor Caligari, det japanska originalet av The Ring och fenomenala franska femtiotalaren De djävulska.

Jag är också nyfiken på att se om The Blair Witch Project som jag inte sett sedan den hyrdes på VHS för över tjugo år sedan och även den amerikanska extremt Roger Corman-doftande sextiotalaren The Sadist vars horribla skådespeleri och klena manus gjorde mig allt annat än imponerad första gången jag såg den, men som nu kanske åldrats lite bättre? Eller sämre? Oavsett är jag väldigt, väldigt sugen på att sätta tänderna i det här läckra smörgåsbordet som laddas upp på fredagen.