Jag har sett nya Irene Huss

Irene Huss. Blotta namnet ger mig kallsvettningar, nageltrång och en mycket olustig känsla i kroppen. Men tror ni verkligen att det skulle hindra mig från att ta mig an även den Viaplay-producerade nytolkningen av Irene Huss där fokuset ligger på hennes dotter Katarina och där namnet på de långfilmslånga avsnitten filmerna helt sonika är Huss (med lagom fyndiga undertitlar på respektive del)? Knappast.

Min första semestervecka ägnades därför tillsammans med inte bara en, utan hela FEM Huss-filmer. Såhär i efterhand (och nog fasen kändes det väl rätt solklart även på förhand) var det kanske inte det bästa nyttjandet av min tid. Fyrahundra femtio minuter tillsammans med det som mycket väl kan vara en av de sämsta svenska TV-serierna någonsin. Berättelsen kretsar kring Katarina Huss, dotter till Irene, som befinner sig i slutet av sin polisutbildning och placeras som aspirant i ett turlag där det snabbt står klart att saker och ting inte riktigt står rätt till. Låter lite som Den tunna blå linjen kanske du tänker och visst, båda utspelar sig bland poliser, men i övrigt finns verkligen inga som helst likheter. Medan SVT-serien skämde bort oss med finfin dramaturgi och mångfacetterade karaktärer som utvecklades under säsongens gång, så är Huss ett enda stort haveri med pannkaksplatta karaktärer där det redan efter fem sekunder står skrivet i pannan vilka som är elakingar kompletterat med svintrötta kärleksrelationer, bajsnödiga repliker fylld av ögonblick som får en att tänka ”sådär pratar inte människor” och en huvudperson som beter sig som om hon sovit sig genom hela polisutbildningen.

Precis som i de gamla filmerna agerar Huss, Katarina alltså (Irene går den här gången mest omkring i korridorer iklädd polisuniform och sur uppsyn), gång på gång så urbota korkat att det är ett under att hon överlever ens det första avsnittet. Hon springer iväg ensam mot beväpnade elakingar, agerar undercover utan minsta lilla trovärdighet (”Säljer du ladd eller?” är kanske inte det första du bör fråga en misstänkt knarklangare som du försöker lära känna lite närmare) och avslöjar för en gisslantagare var husägaren har sina värdesaker (!). De gamla filmerna må ha varit risiga så in i bomben, men där fanns åtminstone en hel del oavsiktlig humor som gick att ha roligt åt och inte minst en svinsöt Berner Sennenhund (här lyser den tyvärr med sin frånvaro). Filmerna saknade också, gudskelov, samma röda tråd som i denna där manusförfattarna försöker sälja in till oss tittare att vi ska känna oss både nyfikna och engagerade i ett totalt ointressant sidospår där någonting tragiskt hänt under en EU-demonstration som Huss nya turlag varit inblandade i. Det skrapas hela tiden på ämnet med repliker som ”Vad hände egentligen på Valdemars väg?” och under avsnitten avslöjas mer och mer om vad som egentligen hände, men det hela är så ointressant och slappt berättat att man inte kunde bry sig mindre vad som än försiggick den där ödesdigra dagen.

Ensemblen är inte heller mycket att hänga i julgranen, tyvärr. Karin Franz Körlof är otroligt blek i huvudrollen, Kajsa Ernst känns stel som en pinne när hon smyger runt i korridorerna som Irene Huss (Angela Kovacs borde såklart fått komma tillbaka till rollen) och Kardo Razzazi har exakt noll i kemi med Franz Körlof när det vankas myspys på arbetsplatsen mellan de minst lika ointressanta karaktärerna Huss och Darius. Däremot gillar jag både Anders Berg och alltid lika pålitliga Filip Berg som både gestaltar två hårdkokta poliser som hör till seriens få ljusglimtar.

Jag saknar också fyndiga titlar på avsnitten. ”Aspiranterna”, ”Korrigeringen”, ”Gisslan”, ”Sveket” och ”Kravallerna” har ju inget att sätta emot titlar som En man med litet ansikte eller Den krossade tanghästen. Även om nu besvikelsen över En man med litet ansikte fortfarande är påtaglig än idag då det inte förekom en endaste liten karaktär med mikroskopiskt pyttenylle.

Och är det inte lite, lite märkligt att det under de dryga fyrahundrafemtio minuterna som säsongen klockar in på dyker upp typ tre göteborgare i en serie som utspelar sig i just Göteborg? Alla behöver såklart inte heta Glenn, men trovärdigheten tvärdör ju rätt hårt när det råder sån extremt brist på goa gubbar och gummor bland karaktärerna man stöter på.

Huss - Säsong ett får ett kraftigt ”usch” av mig i betyg.