En illusion av valfrihet

Jag insåg något när jag listade mina 25 favoritspel i en forumtråd här. Jag kom på anledningen till att två spel jag verkligen gillar hamnade just utanför topplistan.

Days Gone och Horizon Zero Dawn har nämligen en sak gemensamt utöver att de handlar om världen efter apokalypsen.

Båda spelen ger mig illusionen av att låta mig spela dem på mitt eget sätt bara för att sedan på olika sätt tvinga mig att göra just som utvecklarna tänkt sig.

Låt mig förklara. Jag är en fegis när jag spelar, och står för det. Jag har utvecklat en spelstil i den här typen av spel som går ut på att jag maler ner motståndet på avstånd när jag kan och tar skydd bakom naturliga hinder så mycket det bara går, samt springer iväg för att se om mina sår när jag måste.

När spel plötsligt tar den möjligheten ifrån mig blir jag frustrerad. Som i Days Gone där man länge helt kan skippa att ge sig in i strid med zombiehorder och välja att bara konfrontera mindre grupper fiender. Tills ett storyuppdrag tvingar en att anfalla en hord. Då blev jag sur.

På samma sätt ogillade jag starkt slutstriden i Horizon Zero Dawn. Ända till dess kan man ta hur lång tid man vill på sig att kämpa ner större maskiner, men nu introduceras en tidsgräns. För mig ledde det till att jag efter ett par misslyckade försök helt enkelt avslutade uppdraget i story mode hellre än att få slut på tid en tredje gång.

Hade jag fått följa mitt eget huvud i de här spelen istället för att i slutänden tvingas göra på ett speciellt sätt hade jag rankat dem mycket högre.