Svenska

Cortana, du är saknad

Skrivet av Denati den 15 juli 2012 kl 21:47

Jag gillar Halo-spelen. Ganska mycket. Eller, åtminstone fram till Halo 3. Halo ODST och Reach föll av någon anledning aldrig mig i smaken. De är båda helt okej spel, men inte mycket mer än så för mig.

Halo 1-3 har jag spelat igenom ett par gånger var. Förmodligen för många gånger egentligen. ODST och Reach ligger på smått pinsamma en rundtur. Detta även om det klart är stabila spel. Men det är något som saknas.

Jag tror det är Cortanas fel. För faktum är att jag saknar att ha henne i mitt huvud när jag spelar. Även genom Halo 3 saknade jag hennes närvaro, men där dyker hon upp lite då och då åtminstone. Jag förstår såklart varför Cortana inte är vidare aktiv i ODST och Reach, men för min del är hon en del av Halo. Och det kommer jag inte ifrån.

Jag hoppas därför starkt på att hon har en ganska stor roll i Halo 4. Att hon kommer störa mig med sitt babblande om random stuff.

Jag vill ha henne i mitt huvud igen.

Cortana, du är saknad

You'll be the best we can make you.

HQ

Med koll på kosten

Skrivet av Denati den 14 juli 2012 kl 14:40

Jag har i ett par månader nu försökt skaffa mig bättre koll på vad jag äter. Har man ingen hobby, så får man skaffa sig en, som jag brukar säga.

I början skrev jag ner allt jag åt på lappar, och räknade ut med en miniräknare hur mycket av vad jag fått i mig. Det resulterade i massa onödigt och tidsödande pillande. 100 smockfulla lappar senare och jag var less på att skriva ner allt för hand (att jag inte blev det tidigare är och förblir ett mysterium).

Så jag fick tummarna loss och skrev in allt i ett Excel-dokument istället - Och tacka mumintrollen för det. Så mycket simplare och mer överblickbart i det långa loppet.

Jag har inte orkat pilla med designen så mycket än. Eller rättare sagt - Jag har inte orkat pilla med den alls. Hur som haver! Tänkte bjuda på ett litet smakprov på hur det ser ut.

Med koll på kosten

Även kostnaden för varje matbit räknas ut, så att jag i slutet av månaden kan få en snabb överblick på hur mycket pengar jag lagt ut totalt och på respektive matvara. Mest för skojs skull.

HQ

Att jobba med 70 000 höns - Del 2

Skrivet av Denati den 12 juli 2012 kl 18:47

"Det är dags för slakt, tror du att du har möjligheten att hjälpa till?". Min chefs röst lät lite för hoppfull för att jag skulle känna mig bekväm. Jag hade jobbat på packeriet varannan helg i ett par veckor nu och med tanke på mina arbetsuppgifter så var jag redan mer än fullärd. Det började redan bli nästan olidligt tråkigt. Hade det inte varit för radion i hörselkåporna hade jag förmodligen slagit huvudet i väggen för att slippa en sekund till. Jag hade dessutom fortfarande inte fått se hur det såg ut där äggen kom ifrån - Det kändes nästan... Besynnerligt mystiskt när jag tänkte på det. "Det gäller nu på tisdag och onsdag kväll", fortsatte han. Jag hade som vanligt svårt att säga nej när någon bad mig om något.
"Visst kan jag väl det", blev mitt svar utan att ens tänka på vad jag egentligen hade tackat ja till att göra. Min chef var nöjd med samtalet och avslutade det kort därefter. Helt aningslös fortsatte jag med dagen

Så kom tisdagen. Klockan var sex på kvällen och nästan nyligen hemkommen från skolan cyklade jag till jobbet. Väl framme möttes jag av två gigantiska lastbilar som stod parkerade på husets baksida. Det hela kändes lite underligt, men det skulle bli intressant att få reda på vad som skulle hända. Vid lastbilarna stod det, snabbt räknat, omkring 15 personer. Både män och kvinnor. Jag gick fram och hälsade.

"Det är killens första gång, är det någon som vill visa hur det hela går till?". Chefen blickade snabbt över den lilla folksamlingen. En lång och tanig kvinna höjde lite lojt på en armen. "Bra, fixa det nu på en gång".
"jaja, kom hit då", sa kvinnan som om hon hade hatat mig i en evighet. Hon öppnade en dör och gick in med mig tät bakom. Ett dunkelt ljus försökte lysa upp rummet. Ögonen tog en sekund för att anpassa sig. Det var inte så mycket ren luft som det var damm i luften. Perfekt arbetsplats för en tonåring med allergi mot damm.

Nu såg jag var äggen kom ifrån. Jag stod stel i ett par sekunder medan jag försökte smälta vad jag såg. Rakt fram var en smal korridor, en alldeles för lång korridor utan ett klart slut. Jag insåg snart att rummet var fullt av dessa långa, smala korridorer. I vertikalled stod det tre burar på varandra. Första buren slutade i knähöjd, den andra lite under huvudhöjd och den sista nästan en armslängd ovanför håret på min skalle. Detta utgjorde väggarna i korridorerna, vilka sköt framåt i nästan 80 meter. Det var de längsta 80 meter jag någonsin sett. Bara i detta rum fanns det nästan 14 000 höns.


Kvinnan kallade kallt på mig. Hon stod intill en av de många burarna. Tio hönor delade på utrymmet.
"Det är inte så märkvärdigt", sa hon uttråkat. "Du bara öppnar buren, tar tag i hönornas ben och drar ut dem. ", fortsatte hon samtidigt som hon drog ut en höna. "Vi kommer hålla fyra hönor i varje hand, så se till att hålla armen raklång neråt - Du kommer aldrig orka bära en längre stund om du böjer armarna." Hon nästan slängde tillbaka hönan i sin bur, tog upp en snusdosa och började baka ihop lite lössnus. "Hönorna går du sedan ut med till lastbilarna där de placeras i såna här lådor", hon sparkade till en plastlåda. Lådan kan inte ha varit högre än två decimeter, en och en halv meter bred och en halv meter djup. "Tio hönor i varje låda, det är viktigt att det blir just tio". Hon drog in snusen under läppen, gned av händerna på sina byxor och avslutade. "Nu är det dags, kom igen!".

Och så började de vidrigaste timmarna i mitt liv.

Ett första steg in i modellvärlden

Skrivet av Denati den 9 juli 2012 kl 17:56

Det hela började egentligen en helt vanlig torsdagsmorgon i skolan. Jag satt på en övning och räknade några uppgifter i elektromagnetisk fältteori. Eller snarare, försökte räkna några uppgifter. Hur intressant jag än fann ämnet så var det precis som med det mesta andra kurerna i skolan. Jag sög hårt på det. Riktigt hårt. Ingenting var självklart, inga uppenbara angripsvinklar blottades för mitt lilla sinne. I vanlig ordning räckte jag upp handen och väntade på att en övningsledare skulle få tid över att hjälpa mig. Bara ett par sekunder senare börjar mobilen vibrera i min ficka. Det var min mamma som ringde. "Konstigt, hon brukar inte ringa på förmiddagarna", tänkte jag och går ut ur klassrummet för att svara.

"Haj, det är bara mamma", säger hon så fort jag trycker på svara-knappen. Hon fortsätter sen, rakt på sak, "Har du hört att de ska ha en modell-casting på Nova på lördag? Jag hörde det precis på radion, på Mix Megapol." Två saker slog mig nu. Det första var varför hon berättade detta för mig, jag hade aldrig tidigare visat minsta intresse av att försöka bli modell. Allra minst skulle jag aldrig våga drömma om att jag hade egenskaperna som behövdes för det ändamålet. Dessutom hatade jag att bli fotograferad. Och varför var det så viktigt att nämna att hon hörde det via Mix Megapol på radion? Precis som att det skulle öka mitt intresse.
"Nej det visste jag inte", svarade jag lite förvånat. "Hur så?"
"Jag tänkte bara att du kanske ville veta det, du kan ju alltid gå dit och kolla bara", sa hon hoppfullt med radion bilradion högt i bakgrunden. "Det var egentligen bara det jag ville säga, jag måste lägga på nu! Men vi hörs snart igen, hajjdå."

Jag stod utanför klassrummet en kort stund, lite småpaff. Jag förstod ingenting. Inte en chans i helvete att jag skulle gå till en modell-casting. Hur tänkte kvinnan egentligen? Jag lade ner mobilen i fickan och gick in i till övningen igen.
"Vem var det som ringde?", frågade en vän lite nyfiket.
"Det var bara morsan", svarade jag lite segt samtidigt som jag ögnade på övningsuppgiften jag hade framför mig.
"Ville hon något speciellt eller?" fortsatte han med en väldigt ovanlig grad av nyfikenhet. Hade jag inte vetat bättre skulle jag nästan trott att något var i görningen.
"Nej, hon ville bara kolla läget, inget speciellt".

Efterhand som tiden gick blev det svårare och svårare att koncentrera sig på elektriska och magnetiska fält, och inte minst en blandning av de båda. Modell-castingen bubblade upp i mina tankar ständigt, och inte ett enda tal räknades på de 90 minuter som var kvar av övningen.

"Det hade väl kanske inte skadat att gå dit och bara titta...", tänkte jag samtidigt som jag packade ihop mina böcker för att gå mot nästa lektion.

Ett första steg in i modellvärlden

Kanske är det inte omöjligt att göra en blandad kompott av fältteori och att bli modell...

Att jobba med 70 000 hönor - Del 1

Skrivet av Denati den 7 juli 2012 kl 10:16

Tyvärr menar jag med min rubrik inte att jag är omgiven av en massa kvinnor som pratar osammanhängande, utan helt bokstavligt talat. På min 16:e födelsedag fick jag mitt första jobb, där jag sen kom att jobba i nästan sex år. Ingen dum början av födelsedagen (om man ser det ur ett ekonomiskt perspektiv) - Förutom att dagen då tvunget började 05.30 på morgonen.

Familjen sov fortfarande. Det var i slutet av sommarlovet och föräldrarnas semester. Jag lyckades ta mig upp, dra på ett par slitna mjukisbyxor och en urtvättad orange munktröja och gå till köket och fixa ett par mackor med ost som sedan värmdes sönder i mikron. Likt en retarderad zombie glufsade jag i mig maten, drack ett stort glas nyponsoppa och stirrade på klockan tills den närmade sig 06.00. Min cykel väntade på mig i stallet, och väl cyklandes mot jobbet tog det bara ett par minuter innan jag var framme.

En stor, gulmålad byggnad med svart tak mötte mig. Hade det inte varit för att husen satt ihop med varandra på vissa ställen hade det utan vidare sett ut som fem olika byggnader. Alla 100 meter långa och säkert 20 meter breda. Väldigt mycket gult och svart alltså. Jag ringde på vid en av de många svarta dörrarna, och snart öppnades den upp och jag gick in. En väldigt säregen doft präglade rummet. En svårbeskriven doft. Det var första gången jag möttes av den, och det är än idag den enda platsen jag upplevt den på. Detta var alltså packeriet. Från en korridor från ena långväggen kom det tre stora, svarta band som mynnade ihop till ett större rullband. Till bredden sprängfyllt med ägg. Äggen transporterades genom en gigantisk tvättmaskin, vidare till en maskin som tog äggen och la dem i äggfack om 30 ägg. På något vis såg det ändå lite småhäftigt ut. Åtminstone den första halvtimmen. Äggfacken staplades sedan på varandra, sex fack i varje stapel, och placerades av en arbetare på en pall.

Så vad blev då mitt jobb? Jo, att inspektera dessa vita djävular. Intill den stora tvättmaskinen, bullrandes som ett medelstort jetplan, skulle jag sitta och titta på vartenda ägg som kom. I fem timmar. "Gode tid vad roligt jag ska ha..." flög ironiskt genom mina tankar. En arbetskollega hade jag också. En vietnames som knappt kunde svenska. "Great", tänkte jag. Han var kort, rynkig och kedjerökte värre än jag någonsin sett tidigare.

Jag blev aldrig visad hur det såg ut där äggen kom ifrån, men för tillfället var jag inte så intresserad. Främst tänkte jag på vilken awesome start på min 16:e födelsedag jag hade. Men, vad gör man inte för pengar, och för att ens föräldrar ska sluta vara på en om att det är dags att skaffa ett jobb?

Att jobba med 70 000 hönor - Del 1

Hade alla ägg sett ut såhär, hade det nog varit lättare att härda ut.