Call of Duty serien suger. Ja, there. Jag sa det. Hur Call of Duty-serien kunnat gå och blivit den största serien inom hela branschen kan inte jag begripa. Eller främst kan jag inte förstå dem som tycker att Singleplayern i Call of Duty-spelen är bra. Multin är helt okej. Singleplayern är dock vidrig.

Förra fredagen kom det ultimata misstaget. Var sjukt suget på något nytt och fräscht att spela. Sjukt sugen. Så jag kikade igenom Playstation Store och fann Call of Duty Classic. 140 kronor kändes blodigt, men jag gillade ju första Call of Duty på PC. Och jag var ju sinnessjukt sugen på ett nytt spel. Jag har lovat att aldrig mer köpa ett spel från Activision, men gjorde det ändå. El grande misstag var gjort.

Call of Duty Classic är nämligen en påse dynga. Nej, det är inte neddladdningsbart. Det kommer på påse. För det är verkligen hiskeligt dåligt. På de högre svårighetsgraderna är det, precis som alla andra Call of Duty, helt trasigt. Jag klarade Modern Warfare 2 på Veteran efter cirka 2 miljoner vansinnesutbrott, men Classic kommer jag inte ens orka igenom på Hardened. När jag 1/3 in i spelet åker på ett flak och skall skjuta lastbilar och motorcyklar med en vind bazooka samtidigt som min bil hoppar fram längst vägen... så pallar jag inte mer.

Jag önskar att jag kunde ge tillbaka spelet. Att mina (få) trophies försvinner. Nu kommer Call of Duty Classic för alltid finnas med på min PSN profil... Jag kommer aldrig kunna skrubba bort skiten från mitt minne. Jag har aldrig ångrat ett spelköp såhär mycket förut. Jag är sådan som tror på att man ska tala med plånboken. Dit mina pengar går är åt den utveckling jag vill ha. Och det är verkligen inte åt Call of Duty-hållet. Jag har svikit mina egna ideal, och jag har svikit mitt egna bojkottande av Activision.

Call of Duty Classic äcklar mig. Hela Call of Duty-serien äcklar mig. I höst kommer 20 miljoner personer köpa Black Ops och åter göra Activision svinrika, samt göra att andra utvecklare/utgivare kommer göra sina spel mer lika Call of Duty. Det gör lite ont inombords.

Activision och Call of Duty. Snälla försvinn.

Jag gillar Gametrailers. Massor av högupplöst spelmaterial, Bonus Round, Pach Attack, Invisible Walls, EpicBattleCry och en massa annat. Det finns helt enkelt en hel del där att hämta. Detsamma gäller Gamespot och IGN. Bra sidor för oss speltokat helt enkelt.

Jonas Mäki pekade i senaste GR dock på vad jag anser är problemet med amerikansk spelmedia, och främst deras recensioner. I USA är innehållet viktigare än spelbarheten. Man pratar ofta om "Bang four your buck" och liknande uttryck där man beskriver hur mycket spel man får för pengarna. Och just där är problemet med amerikansk spelmedia. Innehåll får aldrig gå före spelbarhet. Aldrig någonsin.

För ett par månader sedan var God of War III diskussionsämnet i Invisible Walls, ett program där några antällda på Gametrailers pratar om det hetaste som hänt inom industrin föregående vecka. Diskussionen om Gof of War III dominerades av hur bra spelet var, trots att spelet liknar sina föregångare så pass mycket. Men ja, överlag så var det rena hyllningssånger. Sen kommer slutet där Gametrailers egna "editor in chief" Shane Satterfield förklarar att han inte tänker köpa spelet. Kabom, kaffet i halsen. Vad fasen hände egentligen? Spelet är fantastiskt men inte värt att köpa? Japp, just så. För spelet är ju bara cirka 10 timmar långt. Det har varken multiplayer eller co-op. Och att lägga 60 dollar (vilket ett nytt spel kostar i USA, men är ynka 420 svenska kronor) var på tok för mycket för ett spel som bara är 10 timmar, trots att spelet annars var briljant.

Enligt mig är detta en fullkomligt obegripligt och vad som gör att jag aldrig litar på "de stora tre": Gametrailers, IGN och Gamespot. De ser enligt mig på spel på helt fel sätt. Samma sak gällde förövrigt när Uncharted: Drakes Fortune släpptes. Gametrailers hyllade spelet till skyarna, men att köpa det? Nä, låna istället. Det är ju bara 9 timmar långt och har ingen multiplayer.

För mig är detta ett enormt problem i spelindutrin. Det lär ju knappast råda något tvivel om att de stora spelsidorna i USA har inflytande på branchen, vilket gör att vi idag har en situation där kampanjer blir kortare och kortare, med ett inkastat multiplayerläge som kompensation. Inte är det väl konstigt heller. Annars kommer ju de mest inflytelserika personerna i branschen skriva att man inte ska köpa deras spel. Jag har många gånger sett spel få relativt höga betyg på IGN, av den enkla anledningen att spelet är välfyllt. Inget vidare annars, men att det finns många och varierade spellägen och liknande. Spelet räcker länge, och är därmed värt att lägga sina pengar på.

Nej, spelindustrin ska inte gå åt detta håll. I Invisible Walls för ett par veckor sedan pratade två personer som utvecklar kommande Blacklight: Tango Down om att det ska bli det mest innehållsrika nedladdningsbara spelet på marknaden. De pekade också på att Battlefield 1943 bara hade 3 banor, medan de själva ska massor och flertalet spellägen. Deras mål var alltså att skapa det mest innehållsrika nedladdningsbara spelet. Inte det bästa. Utan det mest innehållsrika. Jag drog en djup suck.

Personerna på Gametrailers, IGN och Gamespot borde läsa Mäkis artikel och tänka om. Ett spels värde mäts inte i hur många spellägen som finns, utan utgörs av minnesvärda upplevelser.

Naughty Dog fattade att man måste ha en multiplayer för att Gametrailers ska uppmana folk om att köpa det. Själv spenderade jag 2 timmar på denna del innan jag tröttnade.

För ett par år sedan tänkte jag skriva en blogg om hur jag irriterar mig på för stor frihet i spel. Jag skulle skriva saker som att "gå vilse stup i kvarten är inte roligt" och att det värsta som finns är att springa fel, för att man sedan vara tvungen att springa tillbaka samma väg. Idag är jag av en annan åsikt. Spels utveckling har förändrat mig. Idag irriterar jag mig bara på att bli inrutad.

Förr så var jag sådan som ville klara 100 % i alla mina spel, något som var i det närmaste omöjligt med enorma, öppna spel. Linjära spel går ju mycket enklare att hitta verkligen allting i. Kanske är det min utveckling ifrån denna "klara allt"-sjukdom som gjort det. Men jag tror faktiskt inte det, utan att det är jag som har vant mig. Vant mig vid att kunna välja väg. Går jag in i en vägg, blir dödad av en fiende, så är det bara att prova igen, med annorlunda taktik. Eller till och med kunna gå runt problemet helt och hållet. Jag har vant mig vid GTA IV och Fallout. Eller de små friheterna man har i spel som Uncharted och MGS4. Det är sällan man är helt utelämnad åt en viss yta att spela på.

Det slår mig så tydligt när jag spelar God of War III. Missförstå mig inte, spelet är grymt. Men när jag mot slutet blir tvungen att delta i strider som jag rent logiskt borde kunna undvika, så blir jag matt. God of War III bygger lite på den gamla modellen att man går in i ett rum, som sedan blir instängt, och så börjar fiender dyka upp ur marken. Jag kan inte gå runt rummet, och jag kan inte komma undan striden, trots att det helt logiskt borde vara möjligt för Kratos att kunna fly därifrån. Istället måste jag besegra fienderna för att de magiska väggarna ska försvinna. Något alternativ finns inte.

God of War III gör inga stora fel, men lutar sig ibland tillbaka på exakt samma system som Devil May Cry hade för snart tio år sedan. Jag älskade Devil May Cry begränsningslöst då, men idag irriterar jag mig bara på att bli inrutad och instängd.

Förmodligen världens coolaste spel. Och det sista där de magiska väggarna inte irriterade mig.

Ja, på onsdag är det då äntligen dags. God of War III släpps, och tre långa år av väntan är över. Vad denna blogg ska innehålla? Ingenting egentligen. Jag har ingen analys eller åskådning såhär på förhand. Inte alls. Bara lite babbel från en överhypad spelnörd.

Det känns som att det var igår som det första spelet släpptes. Jag hade egentligen inga förväntningar alls på det. Kände rentav knappt till det. Efter lysande recensioner av Gamespot och Gamereactor kunde jag inte hålla mig borta från att inhandla det. Spelet släpptes på en onsdag, jag var där och köpte mitt exemplar på fredagen. Efter det så inhandlades God of War II direkt på releasen, något som jag tänkt göra även på onsdag.

Mina egna hype har gått lite upp och ner för God of War III. Från att hela tiden vara sjukt hypad, till att tappa ganska rejält med hype efter att ha provat på demot. Spelet kändes lite väl mycket som God of War II, något som jag tyckte var lite tråkigt. Nu har jag dock ändrat mig. Eller ja, spelet lär bli snarlikt God of War II, och ja, faktiskt även det första spelet för fem år sedan. Men jag har på senare tid blivit helt galet sugen igen. God of War III kommer bli sjukt storlaget, våldsamt och mäktigt. Det räcker för mig. Jag förväntar mig ingen revolution, ingen haksmäll. Bara en ruggigt jäkla underhållande resa. Ren och skär underhållning utan krusiduller. Gott så.

Supercoolt omslag: check. Årets coolaste spel? Förhoppningsvis.

Kollar igenom kommentarerna till nyheten om att Sonys "Wand" släpps i höst. Förutom överdriven pessimism så finns det klara tecken på att folk tror mer på Microsofts lösning, i form av deras Natal som ju som bekant även den släpps i höst. I mitt tycke så är detta märkligt. När jag kollade in konferenserna på E3 i somras så ansåg jag att Sony i betydligt högre utsträckning fattat grejen än vad Microsoft gjort. Många håller inte med mig. Vissa av den enkla anledningen att Microsoft utvecklat den ena lösningen, medan Sony den andra. För det är så det är (fult svenskt uttryck som jag egentligen inte gillar), Microsoft och Sony har kommit upp med lösningar på problemet vid namn Wii, som under hela denna generation sparkat deras rumpor.

Natal då? Jag tror inte att Microsoft fattat grejen alls när de inte har någon handkontroll. Ärligt talat, vad skiljer Natal från Eye Toy, som väl inte heller den sålde superbra? Jag hade en polare som köpte Eye Toy när den kom 2002 eller så, och vi tyckte väl det var coolt i cirka 10 min. Sen insåg vi att det mesta var ploj. Visst, nu kanske man kan tycka att plojfaktorn med Wii är rejält hög den med, men det lämnar jag åt dem som äger konsolen själva.

Vad Microsoft inte tycks förstå är att Natal är för komplicerat. Det är betydligt krångligare att hålla reda på hela sin kropp, än att hålla en kontroll i var hand. Det är för mig uppenbart. Natal är, enligt mig, för svårt. Jag förstår inte heller till vilka som Natal riktar sig. Kommer Natal visas upp på, säg Oprah, som ett redskap för hemmafruar? Inte en chans. Nintendo har lyckats med något ytterst unikt när de med både skicklighet och tur fått Wii att ses som något annat än en spelkonsol. Som något mycket mer accepterat. Detta tror inte jag att Microsoft kommer lyckas med. Då står alltså Microsoft där med en produkt för massan, som enbart hardcorespelarna bryr sig om. Resultatet? Flopp. Megaflopp.

Jag påstår inte heller att "Wand" kommer bli någon succé. Även Sony har tänkt fel i sin teknikhets. Enkelheten gör Wii. Men Sony har åtminstone det goda omdömet att skapa ett tillbehör som faktiskt är en kontroll, vilket både är enklare och (tror jag) roligare att spela med.

Nej, Natal blir ingen ny Revolution. Microsoft har inte greppat ett dugg enligt undertecknad.