Känner mig alltid livlös dagarna innan lön. Vilken patetisk insikt egentligen, att livet inte är roligt utan pengar. Patetiskt som ord är alldeles för svagt för att verkligen kunna fånga min egen avsky och äckel inför det här faktumet. Men det är sanningen, dagarna innan lönen anländer så känner jag mig alltid trött och ängslig. Som om livet är på paus, inget kan göras förrän den 25 eller 27, inga planer kan ordentligt planeras, inga drömmar kan på riktigt drömmas.   

Det är vidrigt. Hur tom jag egentligen är. Jag är som en kropp utan en själ. En individ utan indvidualitet. En dröm utan en drömmare. 

Jag är sä jävla passiv. Som en jävla petriskål som bara väntar på att någon ska droppa något i för en reaktion, en droppe cancer, en droppe perversion, en droppe av ett coolt nytt tv-spel eller film, en droppe liv, en droppe av en messenger pling, en droppe inspiration, en droppe av vad fan som helst.

När kommer regnet? När kommer undergången? När stiger Zeus ner från himlen och ger mig en öde att fullfölja? 

När kommer den fittiga jävla lönen så jag kan betala mina satans räkningar och se hur mycket jag har kvar efteråt så jag kan planera hur fan jag ska göra med mitt pissiga liv!? Jag vill fucking spela Shin Megami Tensei IV och se om det är bra eller ej. Jag vill köpa en ny tröja. Jag vill äta en tallrik cheese fries på Pinchos. Jag vill känna att jag inte behöver pengar och det enda sättet jag kan göra det är att ha motherfucking money! <br />
 

Man ska inte blogga, det är skadligt för hjärnsubstansen, för mycket bokstäver i konstig ordning kan ge en skev världsbild som inte alls stämmer med verkligheten. Fast det gör mig inget, skeva världsbilder är min bread and butter som arbetande yrkesperson inom demens och psykvården där verklighet är mer av en rekommendation än något obligatoriskt. Plus att jag är väldigt van med skeva världsbilder som en entusiast av Suda 51 katalog av pyskiska diagnoser som han av någon anledning kallar för spel. 

Hans senaste psykiska diagnos om borderline och hur man kan integrera ens "skugga" med sig själv och bli en mer hel och stabil individ kallad No More Heroes 3 var en damn good time. Fylld med coola bossar, den bästa katten i fiktion, glitchiga rallymissions, en jäkla massa tjat om Takashi Miike filmer, förra årets coolaste vinstskärm, förvånansvärt tajt gameplay och så en himla massa coola t-shirts. Det finns många smakfulla designs i spelet, några riktiga bangers av färg och form, men det fanns bara en t-shirt med en glad pixlig katt som säger KILL! 

SEGA. Capcom. Kojima. När jag verkligen tänker efter är nog min relation till dessa tre ting något av det mest stabila jag haft i mitt liv. Det är vad Playstation Wrap-Up 2021 fick mig att reflektera över. För om jag skulle göra en sånhär Wrap-Up år för år för de senaste 20 åren av mitt liv så skulle jag satsa astronomiskt mycket kosing på att dessa tre företag skulle konsekvent dyka upp år efter år efter år på topplistan av de mest spelade spelen jag spelat. Jag kan inte riktigt avgöra om det är sorgligt att jag verkar ha haft exakt samma spelsmak i över tjugo år nu, eller om det är beundransvärt att dessa tre "företag" har hållit sig relevanta och vitala nog att jag än idag kan spela nya spel av dem och bli helt trollbunden.

Men ja, den här listan är inte direkt fylld av överraskningar för min del, det enda jag är lite förvånad över är att jag bara spelat 93 timmar av Virtua Fighter 5 Ultimate Showdown. Det känns som att det enda jag sysselsatte mig med i Juni månad (förutom att jobba) var att lira VF5 online. 

Att Lost Judgment är på 107 timmar är inte direkt överraskande, mest för att jag vet att över 10 timmar av de där 107 är bara mig sittandes på soffan eller vandrandes runt i huset medans jag låtit 2021 årets bästa startskärm sätta stämningen i bakgrunden. Och egentligen borde Virtua Fighter 5 få typ 5 extra timmar tillsatta till sin tid, för jag spenderade flera timmar av mitt Lost Judgment spelande med att spela Virtua Fighter 5 inuti det spelet. Plus att jag är ganska säker på att jag spelade alla fall minst en timme VF5 när jag slöspelade Yakuza 6 i början av 2021 också. 

Eller jo! Det finns faktiskt en överraskning på den här listan. Och det är att SONY verkar tro att jag äger en Playstation 5. För det stämmer att jag lirade mycket Death Stranding i år, men det var inte på en PS-femma, utan på min gamla trogna (och otroligt högljudda) Playstation 4.  Jag skulle gärna äga en Playstation 5 dock. Ironiskt nog mest för att jag vill verkligen spela Death Stranding Directors Cut (och Returnal!), spelet som SONY verkar tro att jag redan har spelat 86 timmar av.

Efter 147 timmar av Ace Attorney spelande under 2021 är det kanske inte så konstigt att man börjar göra animationerna från de spelen i verkliga livet också. Eller? *kliar mig nervöst bakom huvudet och flackar med blicken*   

Jag är en mållös shonen protagonist i en manga som handlar om hur det är att vara en singelkille i en by full av mammor under en pandemi. Onaneri och tv-spel är premissen för varenda värdelös avsnitt och manusen är författade av ett nervsammanbrott. Jag är också uttråkad. Uttråkighet så tråkig att tristess verkar som en lyckopiller i analen. Hur kan en virusutbrott vara såhär jävla tråkig? Hur kan jag vara såhär jävla tråkig!? Jag kommer inte på något roligt att göra. Bara sitta på arslet och stirra in i olika slags skärmar. Jag vill typ slå ner någon, uttrycka lite våld! Men jag är inte våld. Jag är soffan och soffan sitter still och håller käft!

Vi hade en Border Collie som hette Emil när jag var liten, jag var nog tolv-tretton när den dog. Den gick under verandan (vilket den aldrig gjorde) och helt enkelt somnade in. Jag tyckte det var så sorgligt att han hade dött ensam, farsan berättade att många bestar gjorde så när de skulle gå i graven. De lämnade sin flock och vandrade iväg allena för att dö. Jag tyckte det var udda, ville man inte hellre dö omgiven av sina nära och kära istället för att vara helt ensam i någon mörk skogsdunge där ingen kunde sörja för en.

Spola fram tiden till när jag var 28 år. Jag var hos mitt ex, hennes päron var på besök och deras hund var med dem. Jag är allergisk mot hundar, jag är också allergisk mot pollen och det har visat sig att jag är jävligt allergisk mot kärnfrukter som äpplen, päron, kiwi och så vidare. Alla fall, det var en vacker vårdag med blommor i full blom, hunden hårade ståtligt ner alla möbler och efterrätten som serverades var en fruktsallad. Ingen av mina allergier är särskilt farliga var för sig, men det här var en mordcocktail som nästan fick mig att trilla av kanoten, jag tog några skedar av dödssalladen och kände hur min luftstrupe direkt började strypa ihop sig. För att jag lärt mig att vett och etikett är det viktigaste i hela jävla världen, tog jag några till skedar av salladen av ren artighet samtidigt som jag diskret försökte gömma faktumet att jag höll på att dö. Fast det var svårt att fejka någon slags intresse för ett samtal om hur Råneå kanske skulle byta ägare på OKQ8 macken när det kändes som att en svettig bulgarisk karl höll ett strypgrepp om min hals. Tillslut gick det inte mer, jag ursäktade mig från bordet, sa att jag skulle gå på toa, men strupen var så tajt vid det här laget att orden som kom ut lät mest som visselpipväsningar, egentligen ville jag bara rusa in på toan direkt, men jag ville inte väcka ännu mer misstanke efter att ha pratat som en jävla gummianka, så jag gick till toan med en så cool och avslappnad gångstil jag kunde. Vilket i praktiken betydde att jag försökte strutta nerför korridoren som om jag var en häftig svart snubbe från en sjuttiotals deckare, men det såg nog mest ut som att jag höll på att skita ner mig.

Väl på toan slog jag på vattenkranen direkt för att maskera ljudet av min kamp för att få luft. Jag skvätta H20 i fejset, tryckte ner fingrarna i halsen, skvätta ännu mer vatten, tryckte upp fingrarna i näsan, jag stönade, stånkade, snorade och levde om som en skogsgris i koppel. Jag vet inte om det var stånkandet, stönandet eller fingrarna upp i näsan, men strupen öppnade upp sig tillslut och jag kunde känna syre fylla upp mina lungor. Jag låg svettig och röd på toagolvet och tänkte att min egen profetia om att jag mest troligt kommer dö på en toalett höll nästan på att uppfyllas. Efter att ha spolat i toan några gånger, återvände jag tillbaka till matbordet, jag spelade det coolt, som om inget hänt, men jag tror att de misstänkte att något slags fanskap hade skett på toan för mina ögon var helt blodsprängda, min skjorta var blöt och jag ryckte till så hårt att jag höll på att välta stolen när de undrade om jag ville ha mer fruktsallad. Jag tänkte på Emil när jag satt där och kompletterade över faktumet att jag nästan dog. Ensam under verandan. Ensam på en toalett. Ren instinkt hade drivit mig till ensamheten, eller kanske hade det varit pinsamheten som hade drivit mig dit. Hellre dö ensam på en toalett, ett ställe jag tycker om och finner tryggt, än att kola av framför svärföräldrarna medans man slevar i sig efterrätt.

Spola två år fram till nutid. Jag var hos farsan i Gällivare, han hade just återvänt tillbaka från lasarettet efter att han nästan dött för typ åttonde gången i hans liv. Han drog en skämt om att han är som en katt, men att nästa nog var den sista, den stora, den utan returbiljett. Gubben är inte i jättebra skick direkt, han är 84 år, måste gå runt med rullator och andas ungefär lika bra som jag efter några skedar fruktsallad. Men han envisas med att han vill gå ut och fiska nu när sommarn kommer. Han vill ut till sjön och lägga nät. Låter bra tycker jag, men jag tycker att han borde vänta tills han är lite kryare. Jag sa något om att han kan köpa bra och färsk fisk här på ICA runt hörnet. Då började han lite oväntat prata om vad han vill göra ute på på vattnet. Han ville ro ut till mitten av sjön i Vettasjärvi, slänga ut ankar och sen ligga där i båten och lyssna på vågorna som kluckar och klunkar. Bara ligga där i tre dagar. Ett ställe där han känner sig trygg och nöjd. Ensam i sin fiskebåt.