Croceus och jag pratade häromveckan om hur en svensk version av den klassiska David Fincher filmen Fight Club skulle se ut, vem skulle kunna vara en bra Tyler Durden och vem skulle kunna vara en bra Edward Norton. Han föreslog en ung Jonas Karlsson som Edward Norton och det kändes som klippt och skuret, perfekt val liksom, så efter det blev att välja hans Tyler Durden. Jag tror jag nämnde Persbrandt och Rolf Lassgård, men näääeh, kändes lite för uppenbart, det var då Croceus föreslog Lennart Jähkel typ på skämt och jag sken upp som en supernova. PERFEKT! GLORIUS! THIS IS GENIUS!  

Jonas Karlsson som den försiktige och smått slitna stockholmaren som möter den "ideala" bilden av den svenska mannen, en norrlänning med cigg i käften som brygger sin egen sprit och jagar sin egen mat. Tillsammans skapar dem Slagsmålsklubben för att få ut sin frustration av att leva i denna Gen Z värld med TikToks och platspåsar som kostar 7 kronor. 

Det var en så genial idé att jag var tvungen att se det på riktigt, så jag öppnade upp paint och klippte och klistrade fram en affisch av denna mästerverk typ tio på natten. Skickade det till Croceus och han undrade om jag höll på att skriva en blogg, det var inte tanken, men fuck it, jag kunde inte somna ändå så jag fortsatte att försöka skapa några till alternativa verklighet remakes. 

Den Galne Professorn

Så där satt jag framför datorn med sömnbrist i hjärnan och blodet fylld med Pepsi och tänkte "Det borde finnas en film med alla Skarsgårdar i. Det är premissen. Det är gimmicken som ska få svenska folket att spendera sina pengar på skiten. Handlingen spelar knappt någon roll, det är bara en svepskäl att få se Stellan agera med sina avkommor. Ja, jag vet.Det ska vara en svensk version av The Nutty Professor! Sextiotals versionen och nittiotalsversionen är båda kända för att en skådis spelar flera olika roller. Den här Svenska versionen ska bräcka jävlarna! Visa hur mycket skådistalang som kommer ifrån det svenska landet genom att ha en enda familj spela alla roller i filmen"

Efter denna Eureka moment började jag direkt klippa in Stellan med sina söner i Paint och störde mig lika kvickt på att Gustaf Skarsgård inte har lika mycket hår som sina bröder och far. Det var då jag kom på den fantastiskt dåliga handlingen till min värdelösa remake. 

Stellan spelar den titulära Galne Professorn (med rejäl pondus och intensivitet), han är gammal och skallig, han gillar inte vara hårlös eller gammal, så han uppfinner en elixir som ger en hår, men oopsie daisy, sidoeffekten av denna elixir är att håret inte bara magiskt kan dyka upp i skallen, nä, den måste få växa fram i ens egen DNA, så elixiret skapar en "klon" av dig som kan växa håret åt dig, en klon som du sedan måste döda och äta upp för att kunna få håret till dig själv. Stellan gör detta, men efter ett tag börjar han inse att klonerna verkar minnas de förra klonernas liv och klonerna blir mer och mer aggressiva. Mer aggressiva, men också med mer hår. Och vad händer när en klon gör en klon av sig själv?  

KALLE (remake på den klassiska AKIRA)

"2019 är NEO-Stockholm på väg att dunka loss"

Akira är det vanligaste manliga namnet i Japan, så jag tänkte att en svensk version av AKIRA måste såklart heta Kalle. Istället för en badass motorcykelgäng så kör gänget i den här svenska versionen med EPA-traktorer och dunkar ut raggarmusik från deras supertrimmade och flashiga epatraktorer. Handlingen är basically densamma som i orginalet, men med lite svensk krydda. 

Svenska staten har i hemlighet skapat Kalle från Kalles Kaviar på riktigt, en liten blond pojk med superkrafter som ska försvara oss från den annalkande Ryska invasionen, men försent inser de att de inte kan kontrollera honom alls och att Kalles krafter börjar blöda ut sig till helt vanliga svenska medborgare. Plötsligt har gängvåldet nått helt nya nivåer av våldsamhet när vanliga tonårspojkar kan telepatiskt lyfta upp bilar och kasta dem på rivaliserande gängmedlemmar.  Hur ska Sverige klara av denna kris? Kan den gamla eliten göra något för att stoppa denna nya våg av våld, eller är det upp till den yngre generationen att skapa en ny slags Sverige?   

Har ni några ideer på en rolig svensk remake? 

Jag gillar inte verkligheten, "Du är tråkig" säger jag till den när den kommer med en räkning som ska betalas innan slutet av månaden. Oftast har jag lust att slita ut verklighetens inävlor och låta jäveln blöda ihjäl på dess diskbänk av realism och sen hoppa ombord min eskapismraket byggd ihop av tv-spel, dagdrömmar, slitna sci-fi böcker samt neuroser och så fly ifrån brottsplatsen hela vägen bort till en fantasivärld där jag är något mer än en medioker mediokritet med för torra öron som börjar blöda när man kliar dem med en bomullspinne.

Äh. 

Jag är ingen mördare av verkligheten, knappt en dryg kommentar på Verklighetens youtubekanal, im just a little bitch. En gammal ung bitchboy som inte vet vad fan som händer med något någonsin och som inte får något gjort för jag börjar tveka varenda rörelse och aktion jag tar för det kan leda till något dåligt... kanske... eller... va? Jag vet inte.    

Nu när jag tänker efter, så är verkligheten egentligen inte min fiende. Det är fantasin som är min fiende. Det är den som stoppar mig, den som får mig att tveka från att göra något. "Gör inte så, det kommer blir dåligt", säger den. "Du kommer aldrig orka göra något sånt, du är för lat", säger den och jag sitter här och lyssnar på den och nickar instämmande. Mina tankar stoppar mig själv från att agera, stoppar mig från saker jag VILL göra. Jag är rädd för känslor jag kanske kommer känna om jag försöker göra något och misslyckas med det. 

Är jag verkligen så rädd att känna? 

Ibland är jag verkligen äcklad av mig själv. Jag skulle hellre leva ett liv av en självvald dvala där jag bara glider igenom livet utan att bry mig eller tro på något, ett liv där jag är omtyckt av andra och aldrig stör någon, än att faktiskt försöka leda ett liv där jag försöker finna mig själv och aktivt försöker bli bättre. Ibland känns det som att jag slösar all min energi på att vara lat. Jag sover extra för rädslan att vara lite trött på jobbet, jag sätter mig framför datorn för att skriva men innan jag börjar med det ska jag samla lite "inspiration" genom att kolla på youtubeklipp på djur som snubblar. Vad håller jag på med? Vem är jag ens? Den frågan har börjat hemsöka mig på sistone. Vem är jag? 

"Jag är verklighetens fiende", det brukade vara mitt svar i ungdomen. Jag fann någon slags stolthet i att förvrida verkligheten, vara en eskapismjunkie som lyssnade mer på rösterna i huvudet än ljuden omkring mig.  Jag fann den riktiga världen tråkig, så jag sökte mig till fantasin, till världar som var animerade, som var gjort av pixlar och polygoner, till drömmar i natten och drömmar på dagen. Jag kollade på andra människor och hittade på bakgrundshistorier till dem i huvudet än att faktiskt fråga dem vilka de faktiskt var. Jag var så sjukt jävla deprimerad på den tiden inser jag nu såhär i efterhand, själva anledningen till varför jag slukade i mig tonvis av böcker, filmer, spel, musik och yotube var för att jag aldrig skulle behöva höra mina egna tankar. Fyllde mitt huvud med så mycket content att jag basically bara var en samling av andras verk inuti en kropp formad som Brandon Mariano.  En tyst lyssnare av internet. 

Det ironiska är att även om jag såg typ hundratals filmer, spelade hundratals spel, läste hundratals manga och lyssnade på tusentals låtar på den tiden, det som lämnade störst intryck på mig var typ när jag följde efter en katt mitt i natten och gick vilse i Uppsala, när jag snattade godis från ICA, hur jag höll på att skita på mig en gång när jag gick ifrån stan tillbaka hem, hur jag höll tillbaka mina tårar när mitt ex gick ombord taxin som skulle ta henne till Arlanda och därifrån till USA för utlandsstudier, pissa i läskflaskor, eller hur jag brukade bara ligga i sängen och lyssna på mina korridorskamrater slammra med bestick och pannor i köket. Dessa saker, vissa av dem helt banala och odramatiska berörde mig djupt just för att dem hände mig. Det var mina upplevelser. Min verklighet. 

Fan vad jag babblar. Jag ville skriva typ en cool text om hur ens egen världsbild kan forma verkligheten omkring dig själv, eller något sånt, hade ingen direkt plan helt ärligt, jag har lovat mig själv att försöka skriva mer igen så jag tänkte "Verklighetens Fiende" låter coolt och jag har haft typ den titeln liggandes bland mina anteckningar i typ tio år nu så vi försöker göra något med det. Tyvärr blev det inte den episka texten jag drömde om att den skulle bli, men så är det ibland, istället blev det någon underlig grej jag inte förstår mig på. 

Så kan det bli. Livet är en wierdo och jag är hungrig nu, så byeeeee!

"Jag ska finna en god smörgås därute"

Boys och gals, det har hänt nu, jag är sugen på att svälja en kondom fylld med grus för jag såg en hemskt dålig film härmodagen. Det handlade om typ tre gubbar och en yngre vinkärring som vill dra till månen för att kunna supa ifred, men när dem landar på månen så upptäcker dem att utomjordingar i hemlighet har tagit över hela månen och byggt om det till en militärbas. Deras plan är INTE att invadera jorden, tvärtom, dem vill beskydda jorden från en våldsam annan utmojordingsras kallad Veiti som reser genom rymden genom typ gigantiska spindeltrådar. Sen... ja, sen vet jag inte vad som hände för jag kan aldrig koncentrera mig på filmer längre.

 Det är som vanlig dramaturgi inte längre kan exaltera mig, jag tittar hellre på en snubbe som dricker olika sorts läsksorter och säger vad han tycker om dem än en välproducerad film.  Jag tror det beror på att jag sitter och kollar på filmer på datamaskinen, bara en klick bort kan jag öppna en ny flik och typ läsa en artikel om hur de lärt artificiella hjärnor uppväxta i en provrör att spela Pong, eller kanske se vad en kompis har lagt upp för bild på Instagram.  Jag blir helt enkelt distraherad. Jag har tappat bort disciplinen att kunna sitta still och se på en film. 

Det är nog därför jag fortfarande gillar gå på bio fast de basically rånar en nuförtiden med deras biljettpriser och sen direkt efteråt kallar dig för en smutsig bandit för att man råkade ha en öppnad och halvsmält Centerrulle i jackfickan. Jag gillar bion just för bristen på distraktioner. Säten, mörker, stor jävla duk och så filmen. Synd bara att man inte kan se typ en kass Dolph Lundgren film på Filmstaden, det är bara typ "bra" och påkostade filmer som visas. Jag vill se klart Dolphs Command Performance, men filmjäveln går fanemig inte att se på utan att fingrarna börjar leta efter mobilen i fickan. 

Om jag var en demon så skulle jag vara en demon som bor i soptunnor och äter folks sopor. "Är det inte bara en tvättbjörn eller typ en hemlös alkis?" tänker du säkert (din JÄVEL!). Yeah typ, men jag skulle vara läskig och konstig när jag äter sopor och skulle slita ner alla kräk som inte sopsorterar korrekt, dräpa dem och sen lägga kroppsdelarna jag inte käkar i gröna kompostpåsar. En slags miljöpartist demon, ett sägen skapad för att få framtidens svenska barn att inte blanda glas och metall när dem slänger skräp.

Jag skulle leva där nere i mökret, du vet i sånna där jättedjupa sopcontainrar som är typ grävda ner i marken, där skulle jag leva och vänta på avfall. Väsa ett "Taaack" när folk sopsorterar korrekt och när en extra saftig spillpåse med godsaker dunsar ner i min lya.

Kanske skulle du kunna se min vridna form om du stannade upp någon gång och skådade ner in i soptunnans mörker, se rörelse, något som andas och om du verkligen fokuserade blicken (kisade så hårt att rynkor uppenbarar sig vid ögonvrån) då kanske du skulle kunna bevittna ett par underliga grönsilvriga ögon som stirrade tillbaka upp mot dig.

Artist's rendition av Sopdemonen.       

Skor fruktar mig, jag är deras baneman, The walker of slaughter kallar dem mig för jag sliter ut tre till fyra par skor i snitt på ett år. Jag hade stålhättade skor en gång från jobbet med stålsulor och till och med dem var för svaga, metallen sprack sönder som porslin. I am the Destroyer.

Många har sagt till mig "Det är för att du köper så billiga dojjor, det är därför dom går sönder", jag vet inte om det är korrekt eller ej, för jag har aldrig satt teorin på prov just för att jag har ingen lust att punga ut en mindre sedelsäck för att se om denna tes är sann. Men nu gjorde jag det, mina Vans har fått ett hål i sulan och jag har lessnat på att gå runt med våta sockar, så jag tog mig till Öre och hittade ett par kängor för 1600kr som de hade sänkt i pris ner till 1099, "FUCK IT!! YOLO!!" sa min inre idiot och jag gick till kassan och typ ville dö när jag yttrade orden "Dessa ska köpas", fingrarna halkade runt i svett när jag slog in pinkoden på kortapparaten.  

Men nu är det gjort. Min rumskamrat sa basically "LOL.You dumb. Din skor pajar inte för att dem är billiga utan för du går så konstigt och hasar fötterna som en zombie så dem slits sönder direkt". Spelar ingen roll, snart får vi veta sanningen, the test begins... NOW