Batman borde le

I min ungdom trodde jag inte på något, både Gud och stat var töntar som förtjänade spö, åtlöje och hundbajs som inte plockades upp. Jag var en vilsen själ som växt upp på en diet av ninja sköldpaddor, Playstation polygoner och att sitta naken på myrstackar. En misslyckad experiment från nittiotalet som bara hade format en enda övertygelse i sin flottiga skalle: Batman borde inte le.

En åsikt helt och hållet formad på en enda scen från den klassiska Jim Carrey rullen Batman Forever, det är när en av sidokaraktärerna kallad Batman (spelad av Val Kilmer) vänder sig mot kameran efter att ha grovhånglat med Nicole Kidman och förvrider sitt ansikte till ett smil. Jag vet inte riktigt vad det är, men jag har alltid tyckt att Val Kilmer ser ut som en jävla fisk i den scenen. Någon slags monstruös fiskapa som blivit inklämd i en svettig latexdräkt. Jag tyckte det var töntigt redan som barn och jag tänkte för mig själv då: "Vid min skapelse! Herrn ser ju inte klok ut när han ska uttrycka sin glädje med hjälp av ansiktsmuskulaturen. Nej, såhär är det, vår käre fladdermusman borde aldrig, någonsin - le!"

En åsikt som förvandlades till en fanatisk övertygelse i tonåren när Cristopher Nolans Batman filmer anlände och jag läste igenom The Dark Knight Returns, Batman Year One, The Long Halloween och The Killing Joke. Jag satte mig själv på en piedestal byggd av hybris och kollade ner på resten av folket som gillade Batman. De trodde att de visste vad Batman var, men de hade fel! Det var bara jag som visste vad Batman borde vara. Jag visste för att jag hade läst de fyra mest kända och populära Batman historierna! Jag hade 1.5 högskolepoäng i Batman och jag trodde att jag hade just tagit en mastersexamen bara för att jag läst istället för att ha tittat på Batman för en gångs skull. Alla fall, jag tyckte att jag hade hittat den sanna vägen till Batman, att mörka och buttriga Läderlappen var den sanna gospeln och allt som var annorlunda från den mallen var kätteri och borde bestraffas med timmeslånga monologer om hur Batman använder skräck och rädsla som medel för att bygga upp en skrämmande myt och blablablablablbalblabla.

Tack vare denna idiotiska fanatism tänkte jag att jag måste förkasta allt som inte passade i den här mallen, så saker som jag faktiskt diggade som Adam West Batman (första Batman jag någonsin såg om jag minns rätt) var fel, samma sak med Batman Forever, Batman: The Brave and the Bold. De var töntiga och inte "äkta" Batman. Ja, det var ungdomens synder man begick. Det och en massa jävla onaneri i skogen.

Nu är jag äldre och inte så jävla edgy längre, så jag har faktiskt insett att jag är mer dum i huvet än vad jag först anat. Speciellt med mina åsikter om "Swinging Sixties Batman" som jag trodde försökte vara en mörk Batman och misslyckades katastrofalt, men som i själva verket ALDRIG någonsin försökte vara det. Det är sin egen grej. Det är menad att vara en satirisk och absurd komedi och är faktiskt jävligt bra på att vara det.

Och min åsikt om att Batman borde inte le transformerade sig till en "Batman borde inte le, i "seriösa" och mörka Batman historier", en åsikt som jag trodde skulle sitta fast som en dödsgrepp, men jag hade såklart fel (jag borde verkligen sluta underskatta min "dum i huvudet" superkrafter) och åsikten krossades till tusentals små smulor som jag var tvungen att käka opp i förnedring. Det som fick mig att inse "såklart borde Batman le" var den grafiska novellen Batman Gothic. I min mening den bästa och mest fokuserade Batman historien av Grant Morrison och en personlig favorit. Vad jag speciellt älskar med Batman Gothic är Batman själv. Jag älskar Morrisons version av Läderlappen, en Batman som är större än bara Gotham, en globetrotter som kan resa till andra länder, en Batman som inte är en fullständig psykopat utan mer av en disciplinerad kampsportsdetektiv som har skiten under kontroll men som fortfarande har en liten sadistisk sida till sig som njuter av att skrämma själen och hoppet ur kriminellt avskum. Och det är just det sistnämnda som fick mig att inse att en Batman som ler funkar, för vad jag av någon anledning aldrig någonsin tänkte på när jag skrev upp mitt ultimatum om att Batman borde aldrig le var att ett leende behöver inte betyda solsken och glass på stranden. Ett leende kan vara sadistiskt. För Batman ler några gånger i Batman Gothic och varenda gång han gör det är mer skrämmande än all misshandel i världen. Alltid när jag tänker på Batman Gothic är det bilden på ett läskigt jävla smil på Batmans läppar som dyker först upp mitt skalle. Och såklart borde det vara så, för en brottsling borde en leende Batman vara som att komma hem och inse att i köket sitter Lucifer och flinar. Du är fucked. Fan om Lucifer själv gick efter Batman och han skulle finna honom i en mörk gränd och just när han var redo att ta hans själ inse "Vänta nu, varför ler han?" Till och med han, djävulen själv, skulle rysa till då.