Svenska
Blog

Mina favoriter från 2019

Jag vet att jag är väldigt sent ute med den här listan, men det känns inte som förrän nu jag har sett och spelat allt som jag ville se och spela från 2019. Det var bara för någon dag sedan som jag såg Parasite, en film som jag hade planerat att se i December! Så here we go. Mitt 2019 i listformat.


Favoritfilm
Filmåret 2019 var väldigt "meh" i min mening. Ingen av storfilmerna det här året lämnade knappt någon intryck på mig alls. Jag fann Joker medioker. Terminator: Dark Fate är som resten av Terminator uppföljarna efter T2, med andra ord inte särskilt bra alls. Jag gillade Dark Fate mer än Genisys och Terminator 3, men med tanke på att jag hatar dessa två filmer, så är det en ganska ljummen komplimang. Dark Phoenix var oj, oj, nej, nej. Spiderman: Far From Home var helt okej. Jag tyckte inte om inte Avengers: Endgame särskilt mycket. Jag diggade inte alls "The Best of Marvel Cinematic Universe clipshow" strukturen filmen hade, jag hatade vad de gjorde med Thor, gillade inte avslutet de gav till Captain America och Hulken kändes urtöntig, seriöst det känns som att Hulken/Banner har blivit bestrålad med marijuana strålar och har nu transformerats till Mark Ruffalo.

Alla fall, i slutet av 2019 drabbades jag plötsligt av någon slags hipsterhysteri när jag kollade igenom SF Bio appen och insåg att de enda filmer jag sett det året var antingen Disney, superhjälte eller uppföljare, så jag slängde på min rödrutiga flanellskjorta, beställde kvickt som satan en biljett till The Lighthouse och sprang till bion för att se den. Jag var den enda personen i salongen (vilket gav nöje till mitt hipsterhjärta) och fick uppleva helt ifred när två män super sig själva och huset de bor i sönder. Jag bor själv ihop med en rumskamrat och har lite av en vana att dra till en riktig brakarfis bara för att vara jävlig, så denna film som basically är en skräckfilm om att ha en rumskompis, där Dafoe fiser, Pattinson är petig med sin mat och irritationer om små saker sakta byggs upp mer och mer tills man bara vill dräpa den andra för att de aldrig någonsin vill fucking diska deras jävla äckliga tallrikar som stinker som HARK! Och man bara vill smother this young mouth with pungent slime, to choke ye, engorging your organs till ye turn blue and bloated with builds and brine and can scream no more!

Så The Lighthouse är min favoritfilm från 2019

Favorit spelsoundtrack
1. Ace Combat 7 (Jag är så jävla kass på att skriva om musik, så jag säger helt enkelt att den här skiten är fan bäst. Varje låt är bra, varje låt verkar vara genomtänkt med teman och grejer. Typ att drönarplanet uppdraget har en creepy teknoljud som liksom håller på att överrösta den mänskliga kören, just för att det är exakt det som händer i handlingen med maskiner som håller på att ta över mänskliga piloter and shit. Fuck it, här är en länk till en av låtarna, lyssna själv https://www.youtube.com/watch?v=-kVdCaczLE8 )

2. Travis Strikes Again: No More Heroes (Det är något med det här soundtracket som jag bara tycker är så jävla coolt och passande. Det är en helt galen mix av genrer som rap, rock, pixeljud, mjuk akustisk rock, Roboblox soundbytes, distade gitarrer, ryska SOS meddelanden, saxofoner, robotröster, flipper klonketi plonketi ljud, kyrklockor, det är en helt jävla crazy mix, det borde inte funka, men det gör det, och det känns så jävla rätt. De bästa låtarna är utan tvekan varje bosslåt, passande till karaktärerna och samtidigt LET'S FUCKING GO! dängor som får blodet att pumpa och man vill bara slåss och mörda. Jag älskar det här jävla soundtracket, det coolaste ljudet sedan Jet Set Radio i min mening. Det är få gånger ett spels musik fångar själva essensen av inte bara sin huvudkaraktär men av sin värld såhär jävla perfekt)

3. Control (Finsk tango, rockiga ballader, humoristiska åttiotals poplåtar och så underliga mörka ljud som jag inte kan riktigt beskriva. Control har en cool soundtrack i min mening)

4. Sayonara Wildhearts (Jag kallar det här spelet skämtsamt för en svensk AKIRA. Här finns motorcykelgäng, övernaturliga krafter och badass dueller. Men istället för cyberpunkig hårdhet i ett neonfyllt Tokyo, får vi mystiska skogar, mekaniska vargar och drömlik pop. Värnhems Falafel istället för drogkapsuler. "Wild Hearts never die!" istället för "Kanedaaaa! Tetsuoooooo!" Kyssar istället för laserstrålar. Drömpop istället för punk. Och för att jag alltid har varit mer av en softboy som lyssnat mer på poptjejer med glitter på kinden än på smutsiga punktrubadurer som vrålar ut hårdhet, så är det här spelets synth drömljud och mjuka tjejröster helt i min stil)

5. Outer Wilds (Mysiga akustiska toner i yttre rymden som ingav en underlig känsla av trygghet när man rattade sin rymdmaskin förbi gigantiska monster och farliga stormplaneter. Jag tror tryggheten kom mest från att dessa låtar spelades av andra karaktärer i spelet, så när man riktade sin antenn rakt ut i den mörka rymden och hörde någon spela ett munspel hundratusen kilometer bort, då visste man att man inte var ensam därute i rymdens svarthet.)


Konstigaste platsen jag sov på
Det var en kväll av öl och drinkar i vintervackra Örebro. En snubbe som hette Julia med en spindelvävsblomma tatuerad på skallen bjöd mig and the boys till hans lägenhet för efterfest. Det dracks, röktes, pratades högt, teven dunkade hårdrock, stereon dunkade poplåtar och grannarna dunkade nävarna mot väggen. Jag var full som en babian och satt på soffan och sluddrade om döda husdjur med en tjej som tyckte om hamstrar och om att färga håret till coola färger som grönt, rosa och psycho depression lila. Jag slöt ögonen för vad som kändes en sekund och hon (samt 80 procent av festfolket) var plötsligt försvunnen. Soffan jag satt på vibrerade nu av nerdäckade människors snarkningar, jag ville också lägga mig ner och sova men det fanns ingen plats för mig att lägga mig ner. Bara plats nog för mig att sitta där jag oskönt satt. Så jag tog en av de gigantiska soffkuddarna, klättrade mig bakom soffan och sjönk i dvala där. Jag vaknade typ fem på morgonen av att en tjejs mobillarm tjöt ifrån hennes bakficka, skränet väckte inte henne fast den fortsatte yla på i en kvart till. Jag huttrade där nere på golvet och dammet, jag hasade mig upp, snubblade mig till toan, klämde ut en alkoholavföring samtidigt som jag stirrade på en tjock badrock som hängde på en krok och såg varm ut. Jag klädde på mig rocken, hasade mig tillbaka till golvet och återupptog mitt slummer fylld av djurisk tillfredsställelse över denna värme jag erövrat. Jag sov väldigt skönt.


Mest irriterande
Gameractor buggar: Jag har seriöst hållit på att bli tokig när jag typ postat en blogg och istället för att den publiceras så skjuts jag iväg till en vit ruta och jag kan inte posta upp bloggen. Eller att citatfunktionen plötsligt slutar funka. Eller att jag inte ens kan fucking logga in. Eller...

Mitt PS4 låter som ett jävla jetplan: Vi är tvungna att ha den i garderoben så att den inte överröstar teven. Var lite passande när jag spelade igenom Ace Combat 7, men annars har den varit mest en irritation.

Minnesvärdat Spelögonblick
Prata med Shenhua om allt och ingenting varje kväll i Shenmue 3

Ashtray maze i Control

En läskig frys i Control

Få tusen likes för en bro man har byggt i Death Stranding och ge tjugotals likes till en annan spelare för man diggade placeringen av deras regnskydd

Mr. X som stalkar efter en i Racoon City Police husets korridorer i Resident Evil 2

Prata med möbler i Disco Elysium

Fånga blixtar med ens svärd i Sekiro

Uddaste filmupplevelse
Jag såg Valhalla Rising sittandes på en toalettgolv i Uppsala Universitet (Engelska Parken). Golvet var marmor och kallt, så jag fick ta av tröjan och ha det som sittunderlag, men då började jag frysa på kroppen. Jag problemlöste pusslet med att använda min jacka som ett litet täcke då. Ryggsäcken hade jag bakom ryggen som ryggstöd. Jag såg filmen på min surfplatta. Jag fann filmen snygg, mycket röd och väldigt förvirrande.

Årets stormar i spel
Ace Combat 7 - Man har en jetplansduell i en åskstorm och det är exakt lika coolt som det låter. Blixteffekterna i det här spelet rockar.

Death Stranding - Det är något sjukt mäktigt med att bestiga en snötäckt berg och så börjar vinden tjuta som en siren, snön börjar virvla som en besatt och plötsligt är det så jäkla vitt att man inte ser någonting och vinden vrålar i ens öron som en hungrig best och ens Okradek spinner som en tok för att varna att det finns fucking spökplumpen monster någonstans som vill döda en. Ja, det är jävligt coolt helt enkelt. Speciellt då Death Stranding är en av få spel där vind är faktiskt en viktig del av gameplayet, så att hamna i en storm kan faktiskt vara riktigt farligt för ens paket.

Outer Wilds - En hel planet!

Största Besvikelse
Death Strandings bossar
Kojima och gänget brukade vara den mest intressanta spelstudion i branschen när det kom till bosstrider. Deras bossar var liksom inte bara bra strider, men också unika och lekfulla upplevelser som använde spelmediumet på coola och intressanta sätt. Vi snackar om Psycho Mantis som läser av ens minneskort, The Sorrow som använder alla du dödat emot dig, om stora robotar som spelaren själv har byggt upp, boxingsmatcher som tar en igenom en spelseries hela historia, långsamma sniperdueller och så vidare. Det finns så jävla många coola bossar Kojima och hans team har snickrat ihop genom åren, men sedan Peace Walker skulle jag säga har fantasin på dessa bossar sjunkit rejält.

Det finns intressanta idéer (som att man kan undvika de flesta bossar i Phantom Pain), men dessa ideer känns ofta väldigt dåligt implementerade. Coolt att man kan undvika de flesta bossar i både MGSV och Death Stranding, men tyvärr är det oftast alldeles för lätt. Det känns inte som en direkt utmaning, man liksom bara vandrar förbi lite lätt och så är det gjort. Fucking boring. Och det är inte direkt bättre att när man faktiskt slåss emot bossarna så är de mest bara bulletsponges som tar mycket stryk och har väldigt odynamiska, statiska mönster. De är jävligt coola rent visuellt, med fucking valar som flyger i luften och gigantiska anusvargar som klöser efter en, men tyvärr är de väldigt tråkiga att slåss emot. Striderna mot Mads i Death Stranding är typ de enda godkända fighterna i spelet i min mening, men jag förväntar mig så mycket mer än G- från Kojima och hans team. Speciellt då vi snackar om ett spel med en helt ny och unik gameplay. Bosstriderna i det här spelet borde ha handlat mer om rörelse och balansering och grejer än att fucking skjuta monster med kulsprutor. Typ att knyta fast ett monster med ett rep samtidigt som man bär på en atombomb i ryggen eller något sånt. Inte pew pew pew!

Yeah, som sagt, DISSAPOINTED!

Årets sjukhusbesök
2018 låste sig min käke när jag var på fyllan och jag var tvungen att gå till akuten för att fixa det.

2019 hände samma sak igen, fast den här gången var jag inte full. Jag vaknade på morgonen, jag gäspade, det lät "KLOCK!" och nu kunde jag inte stänga munnen längre. Jag var hos en polare i Uppsala just då, hon skulle iväg till jobbet, så jag döljde min gapande mun och gestikulerade ett "Hej då" och när hon hade farit, skrev jag en lapp där det stod.

"Hej, jag heter Brandon Mariano. Mitt käke har låst sig. Jag kan inte stänga munnen, så jag kan inte prata ordentligt (och så personnummer och telefonnummer)."

Tog lappen, gick till akuten på Akademiska Sjukhuset, visade lappen till tanten i kassan(?) och för att flygeln jag skulle till var på typ andra sidan sjukhuset fixade tanten att jag fick skjuts av en golfbil liknande fordon rattad av en väldigt pratglad herre. Inga problem om han hade bara babblat på själv, men han fortsatte ställa fråga efter fråga till mig; mannen med den låsta käken som inte kunde prata! Jag förklarade situationen genom att gurgla ut att jag hade problem att tala just nu, men jag antar att han inte hörde mig för han slutade inte att ställa mig frågor om allt möjligt. Jag nickade mest för att vara trevlig och stönade ut ja eller nej när det behövdes. Sen fixade två snälla doktorer min käke genom att sticka sina fingrar i min mun och rättade till den. De sa att det här käkproblemet är kroniskt, så de varnade mig från att äta hamburgare och gäspa.

Tre spel som påminde mig om mitt verkliga liv
Shenmue 3 - Hugga ved samtidigt som en gammal gubbe skriker åt en är basically min barndom
Disco Elysium - Gå runt i fula kläder och plocka upp pant från sopkorgar
Death Stranding - Promenera i all evighet med tung ryggsäck

Mina favorit anime openings
Love is War
https://www.youtube.com/watch?v=gChTHeHp3wQ

Mob Pyscho 2
https://www.youtube.com/watch?v=epZaT8B31-g&t=38s

Attack on Titan Op 5
https://www.youtube.com/watch?v=0dK7JgKivQM

Spelcitat som fastnat i skallen
"I am an artist, and liver damage is my art" - Disco Elysium

"Like Mario and Princess "Beach"" (Jag skämtar inte när jag säger att jag fick en mindre blackout när denna replik sades i Death Stranding, jag kunde inte koncentrera mig alls på vad som sades och vad som skedde efteråt, jag var tvungen att pausa spelet för jag var helt "Vad fan är det som händer!?")!

"Robertooooooo!" - Sekiro

"Games are meant to be played. Not lived." - Travis Strikes Again

"10 hours of gaming a day!" - Travis Strikes Again

"There are pilots like you in every generation, and I've felled every last one of them" - Ace Combat 7

"Jackpot!" - Devil May Cry 5

"Baba is you" - Baba is You

Årets Namn
1. Mihaly Dumitru Margareta Corneliu Leopold Blanca Karol Aeon Ignatius Raphael Maria Niketas A. Shilage (Ace Combat 7)

2. Samantha America Strand (Death Stranding)

Årets gåshud
Sista scenen i 198X
Helt ärligt fann jag mycket av narrationen i spelet bajsnödig och tonårs larvigt, men slutet av spelet slog mig verkligen hårt och gav mig världens gåshud. Jag tror det funkade såväl för att spelet äntligen höll käft och lät musiken och bilderna göra jobbet. Det behövdes inget snack, alla som någonsin älskat spel och tillägnat stora delar av sitt liv åt denna hobby fattar exakt vad som händer.

Årets Bästa "Fuck you!"
Nero i Devil May Cry 5

Roligaste Hideo Kojima tweet

Mina favoriter från 2019

Lite oväntad blev Travis Strikes Again: No More Heroes mitt favoritspel från år 2019. Ett spinoff spel som såg ut och vara en lat cash-in på namnet No More Heroes, med ingen röstskådespel, en dum premiss med Travis Touchdown som sugs in i olika spelvärldar och vad som såg ut vara helt hjärndöd hack and slash gameplay. Spelet har fått ett ganska ljummet mottagande från de flesta spelsajter och spelet ligger på 67 på metacritic just nu (vilket jag förstår till viss del). Enda anlednigen jag ens köpte spelet var för att jag verkligen diggade No More Heroes 3 trailern som visades på The Game Awards, blev lite småhajpad och såg vid juletid att Travis Strikes Again var på rea. Jag jobbade över julen och tänkte att det skulle vara nice med ett simpelt spel att koppla av med efter jobbet. Jag hade med andra ord ingen aning om, ingen jävla aning, att Travis Strikes Again skulle vara ett spel som skulle beröra och inspirera mig så djupt som den gjorde. Seriöst om någon hade sagt att spelkaraktären jag skulle mest identifiera mig med år 2019 är Travis fucking Touchdown! Egoistiska idioten från No More Heroes som mördar folk bara för att kunna ligga och som gillar onanera till lolita porr. Om någon hade sagt det så skulle jag seriöst tagit det som en förolämpning! Men så är det faktiskt, Travis Strikes Again är ett spel fylld av överraskningar.

Travis Strikes Again känns ofta som ett öppet sår. Ett sår som blöder hallucinogena droger, suplexar, arkadaction, melankoli och intåvänd reflektion. Det är en historia om Travis Touchdown som har gömt sig undan världen, om hur han har lämnat lönnmördarlivet bakom sig och spenderar nu sin tid med att spela tv-spel ute i skogen. Och om du läser lite mellan raderna är Travis Strikes Again också en historia om Suda 51 (spelets regissör) och hans relation till spel och spelindustrin. Det är få gånger i mitt liv jag har spelat ett spel som känns såhär personlig. Och oftast när spel är "personliga", så är de det på ett pretto indie sätt som jag finner BLÄRGH! Travis Strikes Again är personligt men samtidigt jävligt underhållande.

Jag har klarat spelet fyra gånger (en gång utan att levla upp någon av karaktärerna) för att jag finner spelet genuint roligt att spela. Spelet kan vara lite monotont och de flesta av spelvärldarna skulle må bra om man klippte bort 20-30 minuter från varje och om man kunde ha haft två fiendetyper till i spelet skulle det ha varit jävligt nice, men annars tycker jag helt ärligt att det här är det bästa spelet rent gameplaymässigt från Suda och Grashopper Studios (inte för att det är direkt jättesvårt, Silver Case och 25:th Ward är visuella noveller, No More Heroes spelen har inte direkt den djupaste stridsystemen i världen och Killer7 är bra, men kan vara lite av en uppförsbacke att lära sig för många). Travis Strikes Again är simpelt och snabbt, men har ett djup tack vare att man kan beväpna olika slags Skill Chips som ger en diverse krafter som telekinesis, blixtattacker, änterhakor, bomber, sköldar, svarta hål, bullet time och annat skoj. Plus - man kan hoppa! Och jag diggar varenda bossfight, de är inte de mest komplexa eller innovativa striderna direkt, men alla har en badass soundtrack, är intressanta personligheter, har en unik gimmick och är roliga att slåss emot.

Egentligen vill jag inte säga så mycket mer, är lite rädd att spoila eller hajpa upp spelet för mycket för någon. För jag har ärligt talat ingen aning om någon kommer ha samma upplevelse som jag hade med spelet. För att få ut det mesta från spelet borde man ha lite koll på Suda 51 och hans karriär, fast å i andra hand var jag inte direkt någon Suda 51 entusiast innan jag spelade Travis Strikes Again, jag visste vem karln var och jag hade spelat No More Heroes för tusen år sedan, sett en Let's Play av No More Heroes 2, spelat lite av Shadows of the Damned och Killer is Dead och jag kunde snappa upp på metatexten ganska lätt.

Men anledningen varför det här spelet är nummer ett på listan är av ganska personlig karaktär. För jag känner mig väldigt mycket som Travis, jag är basically en gammal loser otaku som gömmer mig ute i ingenstans (Hallsberg) och har till stor del gömt mig undan från mitt förflutna och samtidigt aldrig riktigt konfronterat den. Travis Strikes Again är som youtubern TheGamingBrit så väl uttryckte det "Travis Strikes Again is not a game about being BACK. It's a game about being AWAY." Och det är jag det. Jag är den som håller sig undan. Om någon av er som läser det här har någonsin följt min blogg under åren så vet ni exakt vad jag menar. Jag drar mig oftast undan och håller mig borta i långa perioder. Den här bloggen är inget speciellt egentligen, jag tror inte någon person bryr sig nämnvärt om vad jag skriver, men för MIG är den här bloggen viktig. Det finns egentligen bara två saker som jag är stolt över i mitt liv. Det första är relationen till mina vänner och familj. Jag är inte direkt jättebra på att hålla kontakten med folk och jag är inte alltid den bästa vännen, pojkvännen, sonen, brodern eller arbetskompisen, men jag gör mitt bästa för att hålla mina relationer vid liv och aldrig fejka vem jag är. Och förhoppnigsvis gör det här att folk känner sig nog trygga när de är med mig att de också vågar vara sig själva och inte känna någon större behov att låtsas.

Det är nummer ett. Nummer två är den här bloggen. Den här bloggen är en fucking mess egentligen. Den spretar hit och dit, stavfel och grammatiska ERROR! dyker nog upp i varenda mening, de flesta av texterna är alldeles för långa, jag pendlar mellan prettoseriositet, absurda moodpieces, tryhard skriverier, konstiga experiment, roliga kåserier, icke roliga kåserier, sanna berättelser och ren hittepå. Det finns mycket skit här och några bra grejer också. Det sagt, så är jag stolt över den här bloggen, för den är JAG. Jag har lagt mitt hjärta och själ i den här dumma bloggen. För även om jag försöker mitt bästa att inte fejka vem jag är ute i riktiga världen, så är det vissa aspekter av mig som jag inte känner mig direkt bekväm att visa. Men här i bloggen, här i texten är jag fri att göra vad fan jag vill. På vissa sätt är jag mer mig själv här än någon annanstans och samtidigt är jag mer fejk här än någon annanstans. Men det är just det som är äkta, jag vågar vara lite mer pompös, självsäker, dum eller intelligent än vad jag egentligen är ute i vanliga livet. Här har jag möjligheten att vara en JAG som jag önskade att jag var.

Fan vad jag babblar!

Det jag vill komma fram till är att den här bloggen är en stor del av mig. Men som sagt, jag drar mig oftast undan härifrån. Och när jag gör det, har jag alltid svårt att komma tillbaka. Det tar ganska mycket energi och fokus (för mig alla fall, vet inte hur det är för andra) för mig att skriva någonting. Så tanken på att återvända hit och slita timmar med någon text som ingen jävel ändå kommer att läsa, är inte alltid direkt lockande. Men jag återvänder ändå alltid. Och det beror helt enkelt på att jag inte känner mig som mig om jag inte skriver. Jag är inte 100% jag om jag inte håller på och skapar någonting. Du kan gömma dig från världen, men du kan inte gömma dig från dig själv. Och som jag sa tidigare, den här bloggen är jag. Och Travis fick mig att inse att jag gömmer mig från mer saker än den här bloggen. Jag gömmer mig från nya relationer till exempel. Jag och min ex gjorde slut för fem år sedan nu och jag har inte en enda gång under dessa fem år ens försökt att sträva efter en ny förhållande. Det är bara en av många andra saker som jag flyr ifrån, men jag hade aldrig riktigt reflekterat över dessa förrän jag spelade Travis Strikes Again. Vem fan skulle ha trott att Travis "Films himself humping a pillow and sends that tape to the rental store" Touchdown skulle någonsin inspirera någon person till självinsikt.

Men som jag sa "Travis Strikes Again är ett spel fylld av överraskningar". Jag kan inte lova dig att du kommer ha samma upplevelse som jag, men jag är 100% när jag säger att det här spelet är som en suprise suplex ner i en fontän av underhållande galenskap. Vad betyder det för något? Vem fan bryr sig! Vi snackar om livet här! Vi snackar om coola bossar här! Vi snackar om glitchar som ger en livsråd här! Vi snackar om en söt tjock katt här! Vi snackar om misshandel av EA chefer här! Vi snackar om lasersvärd som måste laddas upp genom att göra juckrörelser här! Vi snackar om svävande munkar här! Vi snackar helt enkelt om Travis Strikes Again här!

HQ