Cookie

Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy

Svenska
Är så jävla uttråkad

Är så jävla uttråkad

Jag är en mållös shonen protagonist i en manga som handlar om hur det är att vara en singelkille i en by full av mammor under en pandemi. Onaneri och tv-spel är premissen för varenda värdelös avsnitt och manusen är författade av ett nervsammanbrott. Jag är också uttråkad. Uttråkighet så tråkig att tristess verkar som en lyckopiller i analen. Hur kan en virusutbrott vara såhär jävla tråkig? Hur kan jag vara såhär jävla tråkig!? Jag kommer inte på något roligt att göra. Bara sitta på arslet och stirra in i olika slags skärmar. Jag vill typ slå ner någon, uttrycka lite våld! Men jag är inte våld. Jag är soffan och soffan sitter still och håller käft!

Dö ensam

Dö ensam

Vi hade en Border Collie som hette Emil när jag var liten, jag var nog tolv-tretton när den dog. Den gick under verandan (vilket den aldrig gjorde) och helt enkelt somnade in. Jag tyckte det var så sorgligt att han hade dött ensam, farsan berättade att många bestar gjorde så när de skulle gå i graven. De lämnade sin flock och vandrade iväg allena för att dö. Jag tyckte det var udda, ville man inte hellre dö omgiven av sina nära och kära istället för att vara helt ensam i någon mörk skogsdunge där ingen kunde sörja för en.

Spola fram tiden till när jag var 28 år. Jag var hos mitt ex, hennes päron var på besök och deras hund var med dem. Jag är allergisk mot hundar, jag är också allergisk mot pollen och det har visat sig att jag är jävligt allergisk mot kärnfrukter som äpplen, päron, kiwi och så vidare. Alla fall, det var en vacker vårdag med blommor i full blom, hunden hårade ståtligt ner alla möbler och efterrätten som serverades var en fruktsallad. Ingen av mina allergier är särskilt farliga var för sig, men det här var en mordcocktail som nästan fick mig att trilla av kanoten, jag tog några skedar av dödssalladen och kände hur min luftstrupe direkt började strypa ihop sig. För att jag lärt mig att vett och etikett är det viktigaste i hela jävla världen, tog jag några till skedar av salladen av ren artighet samtidigt som jag diskret försökte gömma faktumet att jag höll på att . Fast det var svårt att fejka någon slags intresse för ett samtal om hur Råneå kanske skulle byta ägare på OKQ8 macken när det kändes som att en svettig bulgarisk karl höll ett strypgrepp om min hals. Tillslut gick det inte mer, jag ursäktade mig från bordet, sa att jag skulle gå på toa, men strupen var så tajt vid det här laget att orden som kom ut lät mest som visselpipväsningar, egentligen ville jag bara rusa in på toan direkt, men jag ville inte väcka ännu mer misstanke efter att ha pratat som en jävla gummianka, så jag gick till toan med en så cool och avslappnad gångstil jag kunde. Vilket i praktiken betydde att jag försökte strutta nerför korridoren som om jag var en häftig svart snubbe från en sjuttiotals deckare, men det såg nog mest ut som att jag höll på att skita ner mig.

Väl på toan slog jag på vattenkranen direkt för att maskera ljudet av min kamp för att få luft. Jag skvätta H20 i fejset, tryckte ner fingrarna i halsen, skvätta ännu mer vatten, tryckte upp fingrarna i näsan, jag stönade, stånkade, snorade och levde om som en skogsgris i koppel. Jag vet inte om det var stånkandet, stönandet eller fingrarna upp i näsan, men strupen öppnade upp sig tillslut och jag kunde känna syre fylla upp mina lungor. Jag låg svettig och röd på toagolvet och tänkte att min egen profetia om att jag mest troligt kommer dö på en toalett höll nästan på att uppfyllas. Efter att ha spolat i toan några gånger, återvände jag tillbaka till matbordet, jag spelade det coolt, som om inget hänt, men jag tror att de misstänkte att något slags fanskap hade skett på toan för mina ögon var helt blodsprängda, min skjorta var blöt och jag ryckte till så hårt att jag höll på att välta stolen när de undrade om jag ville ha mer fruktsallad. Jag tänkte på Emil när jag satt där och kompletterade över faktumet att jag nästan dog. Ensam under verandan. Ensam på en toalett. Ren instinkt hade drivit mig till ensamheten, eller kanske hade det varit pinsamheten som hade drivit mig dit. Hellre dö ensam på en toalett, ett ställe jag tycker om och finner tryggt, än att kola av framför svärföräldrarna medans man slevar i sig efterrätt.

Spola två år fram till nutid. Jag var hos farsan i Gällivare, han hade just återvänt tillbaka från lasarettet efter att han nästan dött för typ åttonde gången i hans liv. Han drog en skämt om att han är som en katt, men att nästa nog var den sista, den stora, den utan returbiljett. Gubben är inte i jättebra skick direkt, han är 84 år, måste gå runt med rullator och andas ungefär lika bra som jag efter några skedar fruktsallad. Men han envisas med att han vill gå ut och fiska nu när sommarn kommer. Han vill ut till sjön och lägga nät. Låter bra tycker jag, men jag tycker att han borde vänta tills han är lite kryare. Jag sa något om att han kan köpa bra och färsk fisk här på ICA runt hörnet. Då började han lite oväntat prata om vad han vill göra ute på på vattnet. Han ville ro ut till mitten av sjön i Vettasjärvi, slänga ut ankar och sen ligga där i båten och lyssna på vågorna som kluckar och klunkar. Bara ligga där i tre dagar. Ett ställe där han känner sig trygg och nöjd. Ensam i sin fiskebåt.

Ritade ljud om en vaken sömn

Mars månad hade rusat in som ett lejon hög på pyschocandy och solens strålar hade redan tinat bort de få snöflingor som hade vågat falla ner under vintern. Min gode A.I. genererade robotvän "Hassel" (som var skräddarsydd och tillverkad efter mina personliga önskemål, livshändelser, rädslor och trauman) hejade på mig när jag höll på att mata mitt ansikte med en onyttig pizzabit. Efter att jag var klar med min måltid aktiverades hans kallprat program, "Vad är det för dag idag, är det februari?" Det här var en typisk bugg i Pseudopolarna, förväxlingen mellan ting som dagar, månader, klockslag och år. De flesta jag kände hoppades på att nästa uppdatering skulle fixa denna problem, men personligen fann jag denna glitch charmig, oftast var förväxlingarna så random att jag inte kunde låta bli annat än le eller gapflabba åt deras ERROR.

Den här gången skrattade jag dock inte, istället kände jag en våg av ånger och längtan skölja över mig. Februari. Det var i februari jag hade spenderat en natt i TV City. En nattresa då jag lärde känna en tjej utan namn. Jag frågade vad hon hette, men hon berättade mig aldrig, hon drack en pepsi när jag mötte henne, så jag kallade henne för Pepsitösen. Hon kallade mig för herr Fancy för när vi möttes höll jag och mina polare på att lira fotboll i regnet och jag spelade hållandes i en paraply som om jag var någon slags engelsk dandy för jag hade glömt att ta med mig en nanojacka som stöter bort regnet. Hon tyckte det var väldigt fancy alla fall. Jag höll med och började av någon jävla anledning babbla på om akvaponik av ren panik för jag tyckte hon var söt och ville inte verka creepy så jag började bara prata om något, vad som helst som inte kunde uppfattas sexuellt på något sätt alls. Akvaponik är för er som inte vet när fiskar och växter renar vattnet i ett slutet system, vattnet får inte alger och smuts för fiskarna och växterna tar hand om det, typ något sådant, jag vet inte helt hundra på vad det innebär helt ärligt. Till min stora förvåning gick hon inte iväg efter min ordkollaps utan log och sa att hon hade aldrig ens hört talas om akvaponik förut. Det var då jag blev lite kär tror jag. Direkt efter blev jag lite mindre kär för hon babblade om den nya modetrenden "Fashionable Paranoia" i nästan en kvart som jag inte brydde mig ett skvatt om.

Egentligen gjorde vi inget spännande den natten, vi var bara ett stort gäng som gick runt och babblade, vi stannade vid en lekpark där vi hoppade runt en stund och så åt vi på en hamburgerbar. Pepsitösen försvann med sina vänner någonstans bland TV Citys hundratals tempel-skyskrapor vid slutet av natten. Jag och mina polare somnade på en gräsmatta nära hamnen. Eller jag kunde aldrig riktigt somna, men jag drömde ändå, drömde om alla saker jag hade kunnat säga, drömde om hur jag inte var en sådan chubbster utan en muskulös knutte som ingen tjej kunde motstå. Jag tror helt ärligt inte att vi hade passat så bra ihop som ett par jag och Pepsitösen. Vi hade nog inte så mycket gemensamt egentligen, vi hade nog stört oss på varandra i längden, det är min känsla, men jag önskade alla fall att jag kunde ha fått en till natt med henne. En kväll då jag frågat rakt ut "Kan jag få vara kär i dig den här kvällen?" Det är vad jag vill. En jävla dag då jag får bara vara kär i någon och de är kära i mig. Det behöver inte leda till något seriöst, bara vara en kväll då jag får känna mig älskad av någon och jag får älska någon tillbaka. En chans att få uttrycka dessa känslor jag aldrig får uttrycka längre.

Jag har inte matat något av denna information i min Pseudopolare Hassel, det skulle nog vara skönt att ha någon att prata om detta, men samtidigt vill jag inte ge honom det här. Jag vet att ju mer data man ger Pseudopolarna desto bättre kan de anpassa efter dig och vara mer till hjälp, han skulle säkert kunna hitta Pepsitösen åt mig bara genom den lilla information jag har, men jag vet inte, det känns fel på något sätt. Det här är mitt. Jag vill inte dela med mig av det här till honom. Han skulle förvandla Pepsitösen till en verklighet, till ett ämne att diskutera, till information. Jag vill nog bara behålla henne som en dröm. En dröm om vad som kunde ha varit. En dröm om en perfekt natt. För det är nog bara där perfektionen kan verkligen existera - i en dum liten dröm.

Ritade ljud om en vaken sömn

Batman borde le

I min ungdom trodde jag inte på något, både Gud och stat var töntar som förtjänade spö, åtlöje och hundbajs som inte plockades upp. Jag var en vilsen själ som växt upp på en diet av ninja sköldpaddor, Playstation polygoner och att sitta naken på myrstackar. En misslyckad experiment från nittiotalet som bara hade format en enda övertygelse i sin flottiga skalle: Batman borde inte le.

En åsikt helt och hållet formad på en enda scen från den klassiska Jim Carrey rullen Batman Forever, det är när en av sidokaraktärerna kallad Batman (spelad av Val Kilmer) vänder sig mot kameran efter att ha grovhånglat med Nicole Kidman och förvrider sitt ansikte till ett smil. Jag vet inte riktigt vad det är, men jag har alltid tyckt att Val Kilmer ser ut som en jävla fisk i den scenen. Någon slags monstruös fiskapa som blivit inklämd i en svettig latexdräkt. Jag tyckte det var töntigt redan som barn och jag tänkte för mig själv då: "Vid min skapelse! Herrn ser ju inte klok ut när han ska uttrycka sin glädje med hjälp av ansiktsmuskulaturen. Nej, såhär är det, vår käre fladdermusman borde aldrig, någonsin - le!"

En åsikt som förvandlades till en fanatisk övertygelse i tonåren när Cristopher Nolans Batman filmer anlände och jag läste igenom The Dark Knight Returns, Batman Year One, The Long Halloween och The Killing Joke. Jag satte mig själv på en piedestal byggd av hybris och kollade ner på resten av folket som gillade Batman. De trodde att de visste vad Batman var, men de hade fel! Det var bara jag som visste vad Batman borde vara. Jag visste för att jag hade läst de fyra mest kända och populära Batman historierna! Jag hade 1.5 högskolepoäng i Batman och jag trodde att jag hade just tagit en mastersexamen bara för att jag läst istället för att ha tittat på Batman för en gångs skull. Alla fall, jag tyckte att jag hade hittat den sanna vägen till Batman, att mörka och buttriga Läderlappen var den sanna gospeln och allt som var annorlunda från den mallen var kätteri och borde bestraffas med timmeslånga monologer om hur Batman använder skräck och rädsla som medel för att bygga upp en skrämmande myt och blablablablablbalblabla.

Tack vare denna idiotiska fanatism tänkte jag att jag måste förkasta allt som inte passade i den här mallen, så saker som jag faktiskt diggade som Adam West Batman (första Batman jag någonsin såg om jag minns rätt) var fel, samma sak med Batman Forever, Batman: The Brave and the Bold. De var töntiga och inte "äkta" Batman. Ja, det var ungdomens synder man begick. Det och en massa jävla onaneri i skogen.

Nu är jag äldre och inte så jävla edgy längre, så jag har faktiskt insett att jag är mer dum i huvet än vad jag först anat. Speciellt med mina åsikter om "Swinging Sixties Batman" som jag trodde försökte vara en mörk Batman och misslyckades katastrofalt, men som i själva verket ALDRIG någonsin försökte vara det. Det är sin egen grej. Det är menad att vara en satirisk och absurd komedi och är faktiskt jävligt bra på att vara det.

Och min åsikt om att Batman borde inte le transformerade sig till en "Batman borde inte le, i "seriösa" och mörka Batman historier", en åsikt som jag trodde skulle sitta fast som en dödsgrepp, men jag hade såklart fel (jag borde verkligen sluta underskatta min "dum i huvudet" superkrafter) och åsikten krossades till tusentals små smulor som jag var tvungen att käka opp i förnedring. Det som fick mig att inse "såklart borde Batman le" var den grafiska novellen Batman Gothic. I min mening den bästa och mest fokuserade Batman historien av Grant Morrison och en personlig favorit. Vad jag speciellt älskar med Batman Gothic är Batman själv. Jag älskar Morrisons version av Läderlappen, en Batman som är större än bara Gotham, en globetrotter som kan resa till andra länder, en Batman som inte är en fullständig psykopat utan mer av en disciplinerad kampsportsdetektiv som har skiten under kontroll men som fortfarande har en liten sadistisk sida till sig som njuter av att skrämma själen och hoppet ur kriminellt avskum. Och det är just det sistnämnda som fick mig att inse att en Batman som ler funkar, för vad jag av någon anledning aldrig någonsin tänkte på när jag skrev upp mitt ultimatum om att Batman borde aldrig le var att ett leende behöver inte betyda solsken och glass på stranden. Ett leende kan vara sadistiskt. För Batman ler några gånger i Batman Gothic och varenda gång han gör det är mer skrämmande än all misshandel i världen. Alltid när jag tänker på Batman Gothic är det bilden på ett läskigt jävla smil på Batmans läppar som dyker först upp mitt skalle. Och såklart borde det vara så, för en brottsling borde en leende Batman vara som att komma hem och inse att i köket sitter Lucifer och flinar. Du är fucked. Fan om Lucifer själv gick efter Batman och han skulle finna honom i en mörk gränd och just när han var redo att ta hans själ inse "Vänta nu, varför ler han?" Till och med han, djävulen själv, skulle rysa till då.

Batman borde le

Resident Evil 3 Remake - Roligt, men en besvikelse

Jag tror de flesta av oss trodde att Mr. X från Resident Evil 2 Remaken skulle bara vara en förrätt inför huvudrätten som stavas Nemesis, att nu äntligen skulle grandaddyn av stalkermonstrena stampa in på scenen och visa hur man traumatiserar spelare på riktigt. Det skulle bli en desperat flykt igenom Raccon Citys infekterade och söndertrasade gator där monster som blodtörstiga zombier, livsfarliga hunters, slemmiga parasitloppor och gigantiska Dune sandmaskar alla verkade som mysiga mormödrar med krulligt hår jämfört med apex predatorn Nemesis. En hel stad av muterad slödder skulle få agera som publik till duellen emellan en ostoppbar biologisk tentakelterminator och S.T.A.R.S. stiligaste zombiedräpare Jill Valentine.

Tyvärr är verkligheten att Nemesis knappt jagar en igenom spelet alls, han (den?) är reducerad till att vara en återkommande bossfight. Väldesignade fighter, bättre än vad Mr X hade i min mening, men han är inte direkt en närvaro som Mr.X var. Det som är synd är att kvarten då Nemesis faktiskt är hack i hälarna på en är Fantastico! Han river loss en vacker mardröm genom att vara snabb, ha fler moves än Mr.X och dela ut stryk med nävar stora som grävskopor. Men efter det slutar det. Efter sin kvart i rampelden blir han bara en setpiece monster.

Och anledningen varför gamle Nemmy är på det sättet beror på att Resident Evil 3 Remake är väldigt linjärt. Det finns inga Ink Ribbons i REmake3, här finns en autosave funktion även fast vi spelade på Hardcore. Vapenuppgraderingar slängs över spelaren typ varje kvart, det finns en, EN pussel i hela spelet och ställena man faktiskt utforskar och backtrackar igenom är alldeles för små för att ge den där oldschool Resident Evil känslan av att man utforskar och kartlägger en labyrint.

REmake 3 är en underlig hybrid av oldschool Resident Evil med backtracking, utforskande, item management och så moderna crazy ass animeaction Resident Evil med rallarsvingar i zombieansikten, slowmo dodges och linjära setpieces. Det är på actionhållet som Resident Evil 3 lyser starkast, att kunna ducka och rulla undan monster är nice, speciellt då fienderna är mer aggressiva och finns i större mängder än i REmake 2. Bosstriderna kräver fingerfärdighet och hjärna för att klå dem och presentation av dessa strider är alla Smokin Sick Style. Det finns speciellt en scen emot slutet som är så jävla badass att jag önskade att en distad elgitarrsolo skulle sparka igång och spränga sönder högtalarna! Bara för att understryka vilken jävla cool amazonbrud Jill Valentine verkligen är.

Resident Evil 3 Remake leverar maxade grejer, men tyvärr är det inte de rätta grejerna. Speciellt som en remake av orginalet är det här en björn utan päls. Hela sektioner av originalet som Kyrkotornet är borttaget, samma sak gäller bossar och fiender, inga förgrenande vägar finns kvar, inga multipla slut, här finns bara ett pussel, ETT pussel(!), speciellt dåligt jämfört med originalet som hade en system där pusslen ändrades för varje spelomgång. Nemesis har en mindre närvaro än i orginalet och istället för att få vapenuppgraderingar genom att välja att slåss emot Nemesis på gatorna får man bara dessa uppgraderingar lite hur som haver. Fast, de behöll den klassiska eftertext balladen alla fall, så 10/10!!! https://www.youtube.com/watch?v=UmOm5KyreRk Och pluspoäng för att Brad Vickers ser ut som Frank West och att Nicholai är ännu mer ond och ännu mer rysk än förut. En till liten sak som störde mig är att alla i spelet svär som borstbindare ute på sjörövar plunderier. Fuck hit och fuck dit. Motherfucker this, bitch that, damn it och what the hell is that thing!?

Så ja, Resident Evil 3 Remake var en besvikelse, men å i andra hand, det är jag med. Och jag är ändå en jävligt cool lirare som då och då kan vara skojig och intressant. Många har också klagat på att spelet är för kort, och ja det är sant, REmake 3 är en kort upplevelse, men jag lovar dig, den håller ut längre än vad jag skulle göra en natt i Jill Valentines sällskap.

Resident Evil 3 Remake - Roligt, men en besvikelse

"Seriöst? Du är fucking värre än fucking Carlos med motherfucking dudebro skämten din shitbird."