Jag hatar The Last of Us Part II

45 timmar tog det för mig. Jag stressar inte gärna utan vill i lugn och ro supa in alla detaljer som finns. Jag går hellre omkring än joggar/sprintar igenom miljöerna vilket förklarar den långa resan det blev.

Jag har skrattat, gråtit, varit frustrerad, äcklad, glad, ledsen och allt däremellan. För mig har det väckt lika starka känslor som första spelet, även om jag inte känner att jag behöver jämföra de två. Jag ser det istället som en helhet.

Det finns absolut sektioner som varit lite långdragna, saker som jag verkligen inte ville göra men det är inte min story. Det är Ellie's resa och jag respekterar det.

Sektionen när jag på riktigt bröt ihop och inte kunde ignorera tårkanalernas vilja längre var faktiskt efter en specifik sektion sent i spelet där vi återigen fick se danssekvensen som släpptes som trailer för spelet. Där gick det bara inte längre stå emot. Jag önskade innerligt att spelets historia skulle sluta där, i det där soldränkta, varma huset mitt ute i ingenstans, men icke. Jag anade att Ellie's besatthet av hämnd inte skulle låta mig få som jag ville. På gott och ont.

Jag älskar The Last of Us. Jag älskar Left Behind. Jag hatar the Last of Us Part II. Jag älskar The Last of Us Part II. Jag hatar att jag älskar The Last of Us Part II.

Jag älskar att jag hatar The Last of Us Part II.