Breaking Bad - Tankar

När Breaking Bad fick premiär 2008 såg jag bara två avsnitt, den var seg, tråkig och ingenting direkt hände.
Jag la den direkt på hyllan och glömde bort den.

När serien gick i graven förra året, och alla som följt den hyllade den till skyarna kunde jag inte låta bli att bli nyfiken igen. Vad gjorde serien så speciell? Varför pratade kompisar i min omgivning så varmt om Walter White samtidigt som de hatade honom?

När julledigheten kom hade jag bestämt mig för att ge serien en andra chans. Denna gången skulle jag orka med fler än två avsnitt.
När jag sett samma avsnitt en andra gång återfann sig samma känsla som jag hade haft för fem år sedan. Hur skulle jag kunna ge den en andra chans?!
Walter, en ointressant karaktär som bara var jobbig att följa, jag mådde dåligt av att se hans tråkiga liv!
Jesse, en dryg pundare som klädde sig förjävligt!
Den ända jag gillade var Dean Norris:s karaktär, Hank Schrader, då det hände mest i de scenerna han var med. Dessutom var hans humor och inställning på brottsplatserna det ända underhållande i avsnitten.
Ändå, fast besluten om att fortsätta, satte jag mig bekvämt i soffan och körde igång fortsättningen på vad som skulle komma att bli en emotionell resa framöver!

Det tog mig lite mer än halva säsong ett innan jag insåg storheten i Breaking Bad.
Plötsligt förstod jag vad Vince Gilligan, skaparen bakom serien, så genialiskt berättade för mig. Det kändes som om manuset för hela serien (ja alla säsongerna) redan var skrivna, alla karaktärer och scener var så fruktansvärt genomtänkta. Jag förstår fortfarande varför jag tyckte serien var seg. Den gick långsamt fram, lite som att den gick i slow motion, men scenerna fick ett annat tryck bakom sig. Man var tvungen att genomgå allt emotionellt och få bearbeta intrycken man fick av scenerna. Storheten bakom varje scen kom senare och då kom den med kraft!
Ganska så snabbt blev Hank Schrader bortglömd i mitt minne och Bryan Cranston, med sitt enorma storspelade som Walter White, intog platsen i mitt hjärta! Att han hade lyckats lura mig som misslyckad, cancersjuk, medelålders gubbe och sedan få karaktären att växa till en "herre-på-täppan"-kemist inom methamfetamin branschen hade jag aldrig kunnat drömma om. Att se den utvecklingen han gjorde på sin karaktär under de fem säsongerna som sänts är enastående. Får rysningar bara jag tänker på det.
Aaron Paul är även han väldigt duktig på att gestalta pundaren/partnern Jesse Pinkman. Hans karaktär gör verkligen många vändningar fram och tillbaka och man lider verkligen med honom.

Men nu är det slut på Walter Whites berättelse...
Lite senare för mig än för andra, men jag talar nog för de flesta som sett serien när jag säger att Breaking Bad lämnade ett tomrum i dagens uppsjö av serier!!