I dessa tider när man ska stanna hemma och socialisera så lite som möjligt ges ju mer tid för annat. För långa promenader, bokläsande, självanalys, yoga, men framförallt mer spelande. I dessa tider är det just mys eller comfort spel jag är ute efter. Spel som inger samma typ av känsla som en varm filt eller en riktigt go kram. Ett spel som får mig att känna mig trygg. Spelen som ger den känslan för mig är inte på något sätt låsta till specifika genrer, eller svårighetsgrad, längd, grafisk stil, etc. Dark souls är exempelvis ett sådant spel för mig, som trots alla hot, död och grådaskiga texturer är som att sippa på varm choklad. Det är sällan den känslan växer fram när jag tar mig an ett nytt spel. Den känslan kommer snarare från att spela mina favoritspel, spel som får mig att titta bakåt till olika perioder av mitt liv, till enklare tider, tider där jag inte behövde funderade kring om jag hade tillräckligt med Kidneybönor i mitt skafferi. Nostalgi är nyckelordet. Alla har vi våra spel som bär med sig den varma, goa, mysiga kraften nostalgi. Nedan finner ni spelen som jag håller hårt om hjärtat och som jag kommer säkerligen kommer götta ned mig i under den närmsta framtiden. Det är alltså min och inte på något sätt den korrekta listan. Dela gärna med er av era egna comfort spel i kommentarerna.

Final Fantasy X
FFX var det första spelet som greppade taget om mig och vägrade slappa taget innan dess credits började rulla. Något som tog mig 133 timmar. Det var en resa jag aldrig kommer glömma, allt ifrån det edyga introt, den magiska världen, musiken, karaktärerna man träffade och relationerna som skapades, allt, allt är bara så jävla mysigt. En fantastisk blandning av genuint fina scener, cringiga dialoger, skurkiga skurkar och trasiga familjeband. Det spelar ingen roll hur depp jag är, FFX får mig alltid på bättre humör.

Uncharted 2
Jag kan inte vara ensam om att se Uncharted serien som ett perfekt sätt att bekämpa virus och dåligt väder. Jag känner mig alltid så cool när jag hoppar runt och utför dessa omöjliga actionerna med sådan lätthet. Hjälper den charmiga, sympatiska och klipska Drake att fimpa 1000 fiender, något som varken berör honom eller mig. Det är tajt, snyggt och kommer aldrig bli tråkigt att köra igenom Uncharted serien igen och igen och igen och igen. Framförallt 2:an, ren och skär perfektion under en tid då Third person action adventure genren nådde sin höjdpunkt, och på just toppen stod Uncharted 2, vilket det gör än idag enligt mig.

Onimusha 2
"Onions have layers." Ja, Shrek skulle lika gärna kunna prata om Onimusha 2 som sin egen art. För visst finns det massor av lager och kärlek inkört i detta spel, och varje lager hjälper till att hela alltet fantastiskt lökigt. Det har ett nästintill souls liknande stridssytem och riktigt bra boss och fiende design samt variation. Men det som gör det speciellt för mig är den urdumma storyn, rockford ostiga dialogen och voice overn som är så är så dålig att den är mästerlig. Det bästa är att spelet tar sig själv på riktigt stort allvar. Hade det inte varit för det skyhöga produktionsvärdet hade detta spelet bara varit dåligt. Istället blev det alldeles, alldeles underbart. Gör er själva en tjänst och spela igenom denna spelserie om ni inte gjort det än. Lökig magi!
Psychonauts
Vad får man om man mixar Tim Burton, Mario 64 och den mänskliga hjärnan. Psychonauts är ett skruvat, mysigt, banbrytande och hjärtskärande plattformsspel där man far in i olika trasiga individers hjärnor och bekämpar deras inre demoner. Det är ett spel som sprudlar av kreativitet, variation, galenskap och halvdassig plattformsmekanik. Med Psychonauts skapade Tim Schafer och Double Fine ett spel som inte räds för att vara annorlunda, bryta plattformskonventioner, de gick sin egen väg och formade något bra och unikt. En spicy varm choklad.

Vart ska man lägga krutet?

Under senaste tiden har jag tagit mig ann både Resident Evil 2 Remake samt Days Gone. Två stycken zombie-esc fyllda verk som skiljer sig starkt från varandra. Den ena ganska tajt, linjärt medan de andra ett open world spel med lätta survival element. Men de skiljer sig även på många andra punkter, dels var de valt att lägga sitt krut. Låt mig förklara.

Mystiken som infinner sig när man äntligen sätter sig ned i soffan och startar igång ett spel man väntat på under lång tid är bland det bästa jag vet. Möjligheterna är oändliga under de där första timmarna när man introduceras till spelets mekaniker, dess karaktärer och narrativet tar vid. Den dystra blicken som Kratos bär med sin hand vilande på trädet i början av God of War 2018, Sarah sovande på soffan väntande på sin farsa att komma hem i TLOS, de dystra ruinerna som man vaknar upp i Dark Souls, alla dessa intron som genast fångade mitt intresse. Dessa spel höll också kvar i det intresset under hela deras speltid. Visst kanske det hängde lite löst under några få ögonblick, men dessa är verkligen spel som jag anser lyckas hålla sig spännande och utmanande, både på ett spel- och narrativt perspektiv. Krutet är fördelat från början till slut.

Alla spel har dock inte tiden, budgeten, motivationen, etc för att kunna hålla ribban högt från början till slut. De flesta väljer därav att trycka till ordentligt under inledningen, för att ge spelaren så mycket incitament som möjligt till att fortsätta. Få en att bli pumped, prisa spelet under kaffepauser och få andra att börja spela. Spel som Final Fantasy XV, Metal Gear Solid 5, snärer en tidigt med episk inledningar som får blodet att rusa och hakan att falla. Men sakta men säkert börjar kvalitetn dala och hakan plockas upp från backen. Otålighet börjar istället sipra in, suckar blir frekventa och tillslut rushar man mot slutet för att man bara "Vill bli klar någon gång!" Hänt mig gång efter gång.

Hur relaterar detta till RE 2 och Days Gone? Jo, just i hur det förstnämnda är för mig ett klassiskt exempel av att lägga krutet under första halvan, medan Days Gone gör något tämligen ovanligt och sprider ut mer desto längre in i äventyret man kommer. Spoilers för båda spelen antar jag. Efter att ha sett den mest grafiskt imponerande hamburgaren någonsin i ett spel tar Resident Evil 2 vid. Det är snyggt, tajt, det dryper av atmosfär. Hela delen vid Polisstation är något bland det mest påtagliga jag upplevt i spelväg. Det lyckas med det omöjliga och gör zombies läskiga igen. Mister X's fotsteg som ständligt påminner en om att man aldrig är säker är så j-la bra. En oskriptad fiende som aldrig kommer sluta jaga en. Det kändes som att Next Gen redan var här. Japp, hela delen med polisstationen är verkligen ett smärre mästerverk. Tyvärr kan jag inte säga detsamma om andra halvan av spelet, när polisstationen når sin ände och kloaker och kliniska labb tar vid. Där Polisstationen till stor del förde vidare handlingen genom bra dialog, enviromental storytelling, blir andra delen klyschig och oinspirerad. Mötena med Mr. X är scriptade och därav försvinner också min fruktan för honom. Jag går från att önska " att detta aldrig tar slut", till att tänka "När ska detta ta slut?" Kanske låter lite väl hårt men det var mer eller mindre så jag kände.

Days Gone däremot börjar väldigt ostadigt. Vi introduceras till vad som ser ut att vara tvättäkta hårdhudade bikers som är lika monotona som en två polig 3.5 kontakt. Spelets urvattnade handling berättas först i snigelfart, spelmekaniken känns förlegad, buggarna är många, den öppna världen är öde och uppdragsstrukturen är bland det konstigaste jag sett på många år. Seriöst, det är som att Sony Bend inte spelat ett open world spel sedan 2010. Flera timmar in plågar jag mig fortfarande vidare, i hopp om att det ska bli bättre. Och det blir det faktiskt, mycket bättre. Där ex. Resident Evil börja tappa ånga kickar Days Gone äntligen igång. Narrativet blir bättre och bättre, karaktärerna visar lager jag inte trodde fanns där, nya introduceras allt eftersom och alla känns de väl gjorda och unika, vilket är väldigt sällsynt i ett open world spel av denna skala. Det gör det smarta valet och inte visar upp alla typer av fiender direkt, utan istället presenterar de i godan ro. Jag blir faktiskt glad över att kartan inte kryllar av massa onödig filler eller torn, utan istället låter mig fokusera på main questen som också blir mer och mer varierade. Sällan, om någonsin, har ett spel blivit så mycket bättre som Days Gone gör. från en 5:a till en stark 8:a. Det är inte på något sätt ett perfekt spel, men olikt andra open world spel där jag oftast börjar känna tröttheten och otåligheten falla in får jag istället blodad tand och bara vill köra mer och mer. För varje element som känns stelt och förlegat presenterar de nya eller visar upp dem från en annan vinkel. Om ni orkar ta er igenom de ganska risiga första timmarna väntar er verkligen ett spel med mycket hjärta och spännande idéer.

Vad vill jag ens säga med detta? Att jag önskar att fler vågade göra som Bend har gjort och låta ens spel faktiskt bli bättre och bättre desto längre in man kommer. Lägg inte allt krut i början, helst så klart fördela det över hela alltet. Men om inte, spara på det så det faktiskt finns mer att ge längre in i äventyret. Lägg inte alla kort på bordet direkt. Med det får ni ursäkta mig, nu vill jag fortsätta spela Days Gone:)

Netflix bringar emellanåt hem titlar jag totalt hade glömt bort till dess streaming hamn. När Jack och Co's piratäventyr begav sig för sisådär 15 år sedan trollband det verkligen mig. Det vill säga del 1 och 2, 3:an var för mig en bitterljuv upplevelse som led av en hel del problem som ofta förbannar del 3 i en trilogi. Men den förskönade bilden av piratlivet som del 1 och 2 presenterade var precis så som man själv hade velat att det utspelade sig när man lekte pirat som liten pojkspoling. Jack, Barbossa, Davy Jones och alla andra levererade verkligen ett galleri av pirater som jag inte kunde annat än älska, eller älska att hata beroende på vilken sida de stod på. Alla fall, likt många satt jag för någon kväll tillbaka och skummade igenom det oändliga netflixbiblioteket på jakt efter något som skulle få mig att sluta skumma och istället faktiskt titta på något. Jag trillar då över Pirates of the Caribbean: Salazar's Revenge, en film jag helt hade glömt bort existerade och som jag inte såg under dess tid framför bioduken. Det var som att Netflix hade gett mig en varm nostalgisk filt. Jag mindes hur uppfylld och begeistrad jag var när jag först klev in i Sparrows piratvärld för vad som känns som ett annat liv sedan. Det var då vad marvel är idag och alla, man or woman, suktade efter Jack Sparrow. Redan då spelade han en karaktär vars storhetstid verkade vara förbi. Han fångade verkligen den här förskönade bilden av hur en alkoholiserad pirat skulle vara. Han bar den här slitna men snygga exteriören, var charmig på ett sätt som gjorde att man förstod varför han kom undan med så mycket. Han fick piratlivet att se väldigt tilltalande ut. Resterande karaktärer förstärkte verkligen det med. Mr. Gibbs med all sin kunskap om legender och förbannelser, Rush som sannerligen manifesterade den klassiska piratkaptenen med Barbossa, etc. Allt annat som scenografi, manus, musik var också perfekt utfört och tillsammans formades den här kompletta visualiseringen av hur man hade velat att livet som skeppsseglande, skattletande pirat hade sett ut. Men var filten varm efter Salazar's credits började rulla? Nej, det var den inte. Nostalgikänslorna hade kastats överbord. Det kändes som att jag hade drabbats av Black Pearls förbannelse. För att citera Barbossa själv;

"I feel nothing. Not the wind on my face nor the spray of the sea. Nor the warmth of a woman's flesh."

Visst borde jag anat att filmen inte skulle vara något mästerverk i och med att ingen jag känner har sagt så mycket som ett pip om den samt att 4:e delen var slentriangegga vars enda syfte bestod i att mjölka ut mer pengar ur denna då ännu populära piratvärld. Märk väl att den då fortfarande var populär. Men när Salazar's revenge kom ut hade världen gått vidare. Jack Sparrow var inte på någons tunga, wanted posters hade sedan länge blivit övertäckta med affischer på superhjältar och dylikt. Varför då gjordes denna trötta, gamla film? För det är vad det är, en trött, oinspirerad rulle som ingen ville ha och inte heller verkar det som att Johnny Depp, Geoffrey Rush eller någon annan ville göra den heller. Den borde heta Old mens Tired Tales. Ploten är så utmattad att jag inte ens kan med mig att återberätta den. Hur dålig och klyschig du än må tro att handlingen är lovar jag att den är mycket, mycket värre. Jag finner mer originalitet i att vrida ur min illaluktande disktrasa. Det enda filmen lyckades göra var få mig att känna mig gammal, eftersom alla i filmen såg så förbaskat sletna och avdankade ut. Om Johnny med de första 3 delarna visade upp den förskönade bilden av den romdrukna piraten är det istället den verkligheten som träder fram här. Här ser han faktiskt ut som en bortglömd, tramsig, alkissvullen karaktär. Charmen är bortblåst och har ersatt med massa dåliga icke-skämt och pajasfasoner. Resten av karaktärer från de tidigare partierna verkar mest göra allt i sin makt att medverka i filmen så lite som möjligt genom att fly från Jack kort inpå filmens början. Gibbs klappar Sparrow på axeln och säger typ "We are too old for this shit." och han har helt rätt. Den enda energin som infinner sig besitter stackars Henry och Carina. Denna films motsvarighet på Will och Elisabeth. Dessa spelas av Brenton Thwaites respektive Kaya Scodelario och även om jag inte tycker att de gör några direkt minnesvärda prestationer märks de alla fall att de försöker. De är ungefär i min egen ålder och jag kan bara tänka mig hur de inför projektet trodde sig vara lyckligt lottade, att de skulle få chansen att bli en del av den där en gång magiska värld. Tyvärr är allt de fick efterbörden. Den var redan död när den anlände vid deras tröskel.

Så jävla onödigt. Man kan lång väg att Salazar's Revenge inte har i närheten samma budget som tidigare iterationer, där tidigare delar använde sig av faktiska kulisser består nästan allt här av CGI så jag förstår att filmen i sig inte kan nå samma episka skala som de innan. Men det roliga är att detta nästan fått dem att slänga in mer effekter och bara tryckt in mer. Jag fattar inte denna mentalitet. Det är något som ständigt återkommer i mellanbudget filmer. Som att filmskaparna försökt maskera faktumet att denna inte har samma backing som de andra genom att fylla den med mer set pieces som bara gör det mer tydligt i och med att den är fulare än filmer som kom för 15 år sedan! Vad sägs om att kapa bort all onödig skit och istället låta scener vila? Ge oss en chans att lära känna dessa nya karaktärer i tysta, lågmälda scener som kostar en 100 del av all annan CGI-dynga? Låt Barbossa och Jack kontemplera hur världen har gått vidare och hur de inte längre är relevanta eller något. Ge dem ett värdigt slut istället för bara kasta runt dem och försöka lura oss att tro att denna utdöda art är hippa. Det är okej att göra en liten film. Titta på Logan, det är ett skinande exempel på hur man kan göra, till och med överträffa titlarna som kom innan med en betydligt mindre budget. Det går, allt som krävs är att faktiskt vilja något. Jag hade gärna sett en film där Jack måste inse att ingen bryr sig om honom längre, få se hur alla andra runt honom antingen har dött eller gått vidare.

Förlåt, jag vet inte riktigt vad jag ville få ut med den här texten. Outnyttjad potential antar jag att budskapet blir. Se inte den här filmen heller. Se 1 och 2:an istället. Eller Logan. Mjölka inte för länge, då blir den sur!

Ja, det är sant. Tiden springer iväg och GOG har hunnit bli hela 10 år gamla. Mina rynkor har blivit mer prominenta, min syn sämre, men mitt spelintresse har alla fall under denna tid förblivit stadigt. Tur är väl då att GOG har gjort det samma och firar detta med massa grymma erbjudanden. Rekommenderar varmt att kika förbi och göra några fynd!

Förutom detta är för tillfället en röstning igång gällande vilket spel de ska ge bort för att fira detta för dem säkert episka ögonblick. Spelen det står mellan är Fire Watch, Shadow Warrior 2 samt SuperHot. Jag håller tummarna på Shadow Warrior 2 då jag redan har de andra två i min ägo, men dra in och rösta på vad du vill (Shadow Warrior 2) och grabba sedan ett ex själv (förhoppningsvis Shadow Warrior 2). Men vill du rösta så gör det illa kvikt, i skrivande stund är det mindre än 5 timmar kvar. Tick, tack, tick, tack, gör ditt val nu (Shadow Warrior 2). Sist men inte minst har de gjort en gjort iordningen en liten historisk översikt gällande företagets rötter, policy, m.m. Om bl,a hur fröet som sedan skulle komma att bli Good Old Games såddes i Polen 1994. Hög mysfaktor infinner sig må jag lova. Det var allt för mig!

Ja, i och med att Mafia 3 precis lades till i PS plus biblioteket har det laddades ned och testats i några timmar.... och vilken gröt. Sällan har jag stött på ett spel som skiftar i dess kvalite. Grafiken hoppar från skitsnyggt till groteskt på bara några frames. Karaktärsmodellerna är för det mesta bra men vatten och himmel ser ut att höra hemma i ett dåligt ps2 licensspel.Storyn, voiceover och allt som rör sig runt det området är fenomenalt men uppdragsstruktur och A.I är så fruktansvärt medioker och rent av lat gjord. Lite som att utvecklarna Hanger 13 trodde att allt man behövde var en bra samt relevant story och sedan bara en massa jävla Gaffa-tejp.

Hur? Varför? Det kunde verkligen blivit så bra, spelet bara osar av potential men även av skit. Jag tycker verkligen om de två tidigare delarna i serien, vilket är bara får denna nördens sår att bli än mer saltade. En anledning kanske var att mafia 2 fick en hel del kritik för dessa korta speltid samt hur den öppna världen var öde. Dock var det inget som jag höll med om, precis som med L.A Noire tyckte jag bara att det visade på att mer fokus lagts på handlingen och spelets tempo. Jag hade aldrig tråktigt medan jag spelade Mafia 2, något som jag annars nästan alltid har med Open world spel då de vanligtvis erbjuder en hel del fillerinnehåll. Kanske var Hanger 13 rädda inför att få utstå samma typ av kritik som dess storebror och fyllde därför spelet med mycket mer innehåll än vad det egentligen behövde. Spelar ingen roll vad det är, bara det fyller ut tiden.

Jag får se om jag orkar ta mig igenom dessa by the numbers uppdragen och se slutet på denna grymma historia. Men det kommer bli svårt, tid är faktiskt dyrbar. Säga vad man vill om Mafia 2, men det respekterade alla fall min och erbjöd en fokuserad och underhållande upplevelse från början till slut. Tyvärr kommer jag inte kunna säga samma sak om del 3, frågan kvarstår om jag ens kommer se slutet överhuvudtaget.