Svenska
Blog
Recension - BmtH - There is a Hell, Believe me I've seen it...

Recension - BmtH - There is a Hell, Believe me I've seen it...

Skrivet av BananKisEn den 22 januari 2015 kl 19:29
This post is tagged as: Musik

Efter att ha släppt en uppföljare som på många sätt var helt olikt debuten återvänder bandet alla älskar att hata med ett album vars titel är för lång för att rymmas i bloggens namn, There is a Hell, Believe me I've seen it, there is a Heaven, let's keep it a secret. Med föregångaren Suicide Season gick bandet mot ett mer kommersiellt sound som ökade deras populäritet, men alienerade mången äldre lyssnare. Och med det tredje albumet fortsätter bandet att utforska sina musikaliska vidder

Den mest omedelbart uppenbara förändringen är i bandets line up. Av inte helt klargjorda skäl har rytmgitarristen Curtis Ward lämnat bandet, anledningarna går isär men det hävdas att meningsskiljaktigheter med frontmannen Oliver Sykes ligger bakom. Wards roll fylls istället av Australiensaren Jona Weinhofen, känd från det Australiensiska metalcorebandet I Killed The Prom Queen. Med den erfarenheten i bagaget levererar Weinhofen en klart godkänd prestation även om han knappast är i största fokus.

När sedan själva musiken börjar märks det tydligt att bandet som släppte den inte så fantasifulla (om än väldigt bra) debuten Count Your Blessings har utvecklats. Det går faktiskt så långt här att man i några sekunder undrar om det är samma band. Sedan kör det igång. Introt Crucify Me är fantastisk rakt igenom, en 6 minuter lång upplevelse som är både hektisk och melodisk, mycket tack vare inhoppet av Kanadensiska electronic-artisten Lights. Hon har inte mycket tid i fokus men lyckas ändå göra ett starkt intryck.

Efter det överraskande och utmärkta introt tyder det på ett radikalt olikt album med mer elektroniska och ambienta inslag än vad de gett ut tidigare. Det är därför väldigt förvånande att albumet hoppar tillbaka till en ren metalcorestil i och med nästa låt Anthem. Här blir det uppenbart att det är samma band som släppte Suicide Season. Högt tempo, ett säkert kort som är lika headbangsframkallande som det är generiskt. Häri ligger det största problemet denna skiva brottas med, något som genomsyrar hela albumet. Känslan av att bandet inte vetat vilken fot det vill stå på. Ena stunden experimenterar de med stråkar (Don't Go) och elektronika (Crucify Me, Blessed with a Curse) för att i nästa skapa moshpit-låtar med dundrande dubbelkaggar och riff (Home Sweet Hole, Alligator Blood m.fl.). Dessa är inte dåliga, om än lite generiska, men problemet ligger i att bandet inte vetat om de velat ta ett fullt kliv in i en ny stil, eller stannat kvar i sin gamla. Resultatet blir något mittemellan.

När de väl experimenterar gör det de med bravur. Det fantastiska introt gav direkt smak på det och de fortsätter hålla hög klass genom skivan. Singeln It Never Ends blandar det bästa av det gamla och det nya med omväxlande melodiska bitar och mer klassiska metalcoredelar, till en låt som är förvånansvärt känslofylld. Don't Go inleder med stråkar och övergår till mjuka gitarrer, avlägsna trummor och Olivers plågade röst. Texten må vara ganska klassisk i sin genre men presentationen är klart mer unik. Lights gör ett inhopp även här och höjer låten till en av de mest minnesvärda från skivan. I slutet av skivan ligger också duon Memorial och Blessed with a Curse som verkligen bör ses som 2 delar av en låt då de verkligen kommer till sin plats tillsammans. Den instrumentala inledningen till det stegrande avslutet.

Även om den tyngre delen av albumet inte utmärker sig på samma sätt finns det bra låtar även här. Generellt lider de av den generiska känsla som genomsyrar hela metalcoregenren men vissa står ut mer än andra. Fuck börjar som oinspirerat men övergår till en klart godkänd låt där det är uppenbart att mer tanke har gått till att skriva den än vad man inledningsvis kan tro. Även Blacklist och Visions är värda att nämna som mer än bara dussinexempel inom metalcoremusiken då de erbjuder sina egna twists.

Annars finns det tyvärr även låtar som inte alls sticker ut eller är minnesvärda. Dessa är de låtar som inte går att skilja åt, det tog ett flertal genomlyssningar innan jag kunde skilja på Anthem och Home Sweet Hole och skivan slutar ganska tvärt med den ointressanta The Fox and the Wolf. Det är att gå för långt att kalla dessa låtar dåliga, de är helt enkelt bara inte så bra.

Bandmedlemmarnas prestationer är dock mycket bra. Oliver Sykes gör ingen besviken, han skriker och growlar som vanligt, fast med en mer mogen och djup baktanke den här gången. Lee Malia och Jona Weinhofen gör ett solitt jobb med gitarrerna och Matt Kean levererar en pålitlig, om än lite väl osynlig baslinje. Bäst prestation står Matt Nicholls för bakom trummorna. Redan under deras tidigare skivor har han levererat utmärkta prestationer. Även denna gång är de strålande, inte alltid lika snabba som tidigare men betydligt mer intressanta och djupa.

I slutändan är There is a Hell... en splittrad skiva, rent stilmässigt. Bandet har tagit imponerande steg framåt vad gäller att experimentera, problemet ligger snarare i att de samtidigt har försökt stå still. De brister lite i kopplingen mellan dessa två poler, dock inte på något katastrofalt sätt. Skivan, och även bandet, har lite av en identitetskris om hur de vill vara. Detta till trots är detta dock ett mycket bra album, med några av deras absolut bästa låtar. Att bandet vågar experimentera är ett gott tecken för framtiden och när skivan är som bäst är den ofta bättre än båda föregångarna. Synd bara att den är klart sämre i sina sämsta stunder.

Musik: 9/10
Texter: 8/10
Sång: 8/10
Kreativitet: 8/10

Totalt: 8/10

HQ
Recension - BmtH - Suicide Season

Recension - BmtH - Suicide Season

Suicide Season. Namnet i sig räcker för att få många att rynka på ögonbrynen och skaffa sig åsikter. Kanske inte det mest nyskapande eller mognaste namn. Men, de som tar sig längre än albumtiteln belönas med en riktigt bra skiva. Ocg en skiva olik debuten

Efter att ha släppt en lika del risad som rosad debutskiva fortsätter Bring me the Horizon med sin andra fullängdsskiva Suicide Season (SS). Där debuten fokuserade på breakdowns, tunga riff och growling har SS en annan inriktning. Den har nästan helt gått ifrån deathcore-soundet från Count Your Blessings och har tagit ett mer metalcore-sound, med aningen ljusare låtar, både musik- och textmässigt, sång som snarare skriks fram än growlas och mer varierat material. På gott och ont.

Öppnaren "The Comedown" ger en nästan en falsk känsla av deathcore med sin tunga inledning och några inledande strofer med growl. Men det dröjer inte länge innan skivans rätta ansikte visar sig, mest tydligt i sången. En bra öppningslåt helt enkelt men inte fantastisk.

"Chelsea Smile" följer därpå och här kommer Olivers nya sång in mycket bättre, enligt mig. En riktigt bra låt och en av mina personliga favoriter på skivan. Och för fans av C.Y.B så lär mittpartiet av låten komma som en rejäl överraskning. Därpå följer en minst lika bra, och minst lika överraskande låt, den förvånansvärt känsliga och sorgsna "It was written in Blood". Baserad på en berömd rysk poets självmordsbrev (Sergei Aleksandrovich Esenin, han skrev det i sitt eget blod) är låten ångestladdad och väldigt känslosam. En personlig favorit.

Här tappar skivan lite fart i och med låten "Death Breath". Den är inte dålig men står inte ut på något sätt och är väldigt anonym i sin närvaro. Nästkommande, "Football season is over" lider av samma problem, även om den har några sköna growls. Har även ett litet gästframträdande av JJ Peters från "Deez Nuts. Är dock för kort och osynlig för att göra något större intryck. Sedan följer den tyngre "Sleep with one eye open". Den är den bättre av de tre låtarna men lider av samma opersonlighet som de två tidigare låtarna. De bildar tillsammans en treenighet av anonymitet som inte utmanar eller överraskar lyssnaren, och intresset blir då också därefter.

Här återfår skivan dock greppet med den hektiska "Diamonds aren't forever". Jag ska vara ärlig, texten är inget att hänga i julgranen men låten genomsyras av ett sådant ös att man bara vill headbanga med. Precis vad skivan behöver. Hur gör man nu för att behålla momentumet man skaffat sig? Jo, man slänger in den tilltalande och medryckande "The Sadness will never end", en väldigt typisk metalcore-låt sominte gör så mycket nytt, men gör det däremot väldigt bra. Med ett mycket bra gästframträdande av Sam Carter från "Architects" dras verkligen intresset upp än mer.

Sedan följer en låt, vars namn är längre än låten. Den komiskt namngivna "No need for Introductions, I've read about girls like you on the back of Toilet Doors". På bara en minut, inleder låten med ett lugnt jazzigt intro, väldigt oväntat, men fungerande. Den lugna idyllen bryts inte helt oväntat och här kan man återigen höra några bra growls. Avslutar med ett riktigt bra breakdown.

Skivans outro är den långa, över 8 minuter långa, "Suicide Season". Den börjar med bara gitarr, innan Olivers skrik kommer in. Efter en stunds intro, brakar låten igång. Dom följande minuterna innehåller både, riffiga delar, stämningsfyllda lugna partier och ett outro som så gärna vill bli ett klimax på skivan. Det når inte riktigt dit men är definitivt inte dåligt heller. I slutändan en bra låt och ett bra outro på en bra skiva.

Det märks tydligt att SS inte har samma stil som C.Y.B, redan under den inledande minuten. Personligen uppskattade jag först den aningen ljusare stilen men har med åren alltmer börjat sakna den klart mer deathcore-inspirerade stilen från debuten. Jag tycker om skivan mycket, men där CYB verkligen visade upp den musikaliska skickligheten hos bandet, är SS mera publikens musik än musikernas. Du hittar inga makalösa gitarrsolon eller hjärtskärande growls på den här skivan. Med det menar jag dock inte att de bakåtvecklats som musiker. De är fortfarande mycket skickliga på det de gör, bara det att de inte visar upp det på samma sätt.

Så, dags att dela ut den yttersta domen då.

Musik: 8/10
Texter: 6/10
Sång: 8/10
Kreativitet: 6/10

Totalt: 8/10

HQ
Recension - BmtH - Count Your Blessings

Recension - BmtH - Count Your Blessings

Har länge önskat en funktion att recensera musik här på GR. (visst, det är en SPELsite men ändå) men får göra det här då

Bring me the Horizon. Antingen gillar man dom eller så skyr man dom värre än pesten. Verkar inte finnas något mellanting. Bandet ses av många metalfans som en grupp posers som inte skulle ha en tiondel av sin fanskara om det inte vore för deras utseende. Om det påståendet är sant är sant finns det lika många åsikter som det finns breakdowns på deras skiva men det är inte vad jag tänkt bedöma. Det är musiken. Och den är riktigt bra

Count Your Blessings (hädanefter förkortat till C.Y.8) är Sheffieldgängets första fullängdsalbum, ett album med 10 låtar, 40 minuters spellängd. Skivan följde upp gruppens EP "This is what the edge of your seat was made for" som släppts två år tidigare, och följer samma musikaliska stil som EP'n. Tung, teknisk, breakdown-buren deathcore. Sången består enbart av deathcore growls, både låga och höga. Gillar du tyngre metal med clean vocals har du dock inget att hämta här.

Skivan drar igång direkt med singeln "Pray for Plagues", en tung låt som sätter tonen för resten av skivan. Tempot är brutalt, riffen vassa och låten har några riktigt sköna breakdowns. Därefter följer den konstigt döpta "Tell Slater not to wash his dick". Den når inte riktigt upp i nivån som satts av introlåten men är definitivt inte någon dålig låt. Låten bärs upp mycket av Lee Malias och Curtis Wards gitarrspelande, deras två gitarrer är skickligt spelande och låten har några riktigt snygga riff.

Därpå följer låtarna "For Stevie Wonders eyes only (Braille)" och "A lot like Vegas", två låtar som inte på något sätt är dåliga men som känns en aning oinspirerade. Dock så finns det guldkorn att finna här med, gitarriffen är åter igen utmärkta och trummorna är tunga och drivande.

Om skivan tappat lite fart så drar den igång igen men "Black and blue", en underbart riffig låt med ett blixtrande solo som verkligen visar upp gitarristernas skicklighet. Sedan följer den instrumentala "Slow dance", en kortare släng av gitarrer. Inget speciellt men en välbehövlig paus i kaoset. Vilket inte är negativt på något sätt.

"Liquor and Love lost" följer därefter, en bra låt, varken mer eller mindre. Här visar dock Oliver Sykes verkligen upp sina kvalitéer med några riktigt imponerande growls.

Alla låtar hittills har varit bra och de flesta har visat upp någon av bandmedlemmarnas skicklighet. Dock så har det inte kommit någon riktig pärla där alla spelat trollbindande. Förrän nu. Förrän "[I used to make out with] Medusa". Om du inte redan förstått det är det min absoluta favorit från skivan, ett fem och en halv minut långt mästerverk med dundrande trummor, skärande höga skrik, mörka growls och tunga basgångar. Och det bästa solo jag någonsin hört. Låten släpper aldrig taget och visar hur otroligt skickliga bandet är på ett enastående sätt.

Om det sedan är en låt som verkligen sticker ut från skivan är det den instrumentala "Fifteen Fathoms counting". Inte nödvändigtvis för att den är bättre men snarare för att den är så olik resten av skivan. En lugn, långsam låt. Känns en aning malplacerad men är inte dålig.

Sista låten heter "Off the Heezay", en tyngre låt som fungerar som ett riktigt bra outro. Åter igen är det gitarrerna som stjäl showen med fantastiska dueller och riffs. Och låten avslutar (en kliché, men det fungerar) med ett långsamt piano-outro. En värdig avslutare.

Jag trodde aldrig att C.Y.B skulle vara så bra som den faktiskt var. Jag var ny inom metalcore-deathcore genren och kunde ännu inte urskilja ett enda ord. Men bara efter att ha hört "Pray for Plagues" var jag fast. Medlemmarnas skicklighet och brutalitet (ja det finns mycket hårdare grupper, jag vet) överraskade och fascinerade mig.

Negativa saker då? Jodå, det finns det med. Låtarna är bra men i slutändan är många av dom ganska lika varandra. Gillar man stilen borde inte det vara något problem men variationen kunde ha förbättrats. Sedan lär de inte vinna några priser för låttexterna, de är inte på något sätt dåliga men de känns som de återanvänds mellan låtarna.

Sifferbetyg? Jomen kör till.

Musik: 9/10
Texter: 6/10
Sång: 9/10
Kreativitet: 8/10

Totalt: 9/10

Ny bloggserie - League of Legends champs

Ny bloggserie - League of Legends champs

Skrivet av BananKisEn den 16 februari 2012 kl 17:53

Hej. Jag har länge sökt en inspiration till att börja blogga igen och jag tror att jag har funnit den nu. Jag överdriver inte, jag är beroende av LoL. Jag spelar nästan varje dag, främst med tobaldhino och farssan. Så jag tänkte dra mitt strå till LoL-stacken och starta en bloggserie om de olika champions som finns. Jag tänkte gå igenom bakrundshistoria, abilities samt min personliga åsikt om den utvalda championen. Så vem är bättre att kicka igen bloggserien än min personliga favorit. The Void Walker.

"The balance of power must be preserved

Kassadin, The Void Walker

Kassadin var en gång en vanlig man som sökte efter förbjuden kunskap om "the Void". The Void är en dimension full med skräck och otänkbara ting som Kassadin till slut nådde. Kassadin kom till "Icathia", en mytomspunnen plats som få någonsin besökt och överlevt. Kassadin fann kunskap han aldrig kunnat ana i "Icathia" men höll på att bli förtärd av de skräckfyllda ting där. Han överlevde genom att göra det enda han kunde tänka sig. Han släppte in the Void i sin egen kropp. Han lyckades därefter ta sig ut ur the Void vid liv. Han blev mer än en människa den dagen. En del av honom dog medans kunskapen om fasorna om the Void tog dess plats. Kassadin vakar nu över Valoran mot alla hemskheter som finns där. Hemskheter som ständigt riskerar att ta sig ut.

Spelstil

Kassadin är en meele caster som kan bursta ner de flesta squishy champions på en sekund eller två. Kassadin kräver mod och förmågan att kunna bedöma när man bör hoppa in och när man bör hålla sig i bakrunden. Kassadin bör med fördel spelas mid. Så fort man har ultin så bör man stacka upp E för att sen ulta in på motståndaren och ösa ut skada. Upprepa några gånger och, om motståndaren inte backar, så bör du ha en kill.

Abilities

Passive: Void Stone

Void Stone är en passive som inte märks så mycket när man spelar men som säkert har räddat mitt liv flera gånger. Den tar bort 15 % av all magisk skada du tar efter magic resistance. Den konverterar dessutom varje skadapoäng den tar bort till 1 % bonus attack speed i fyra sekunder, som stackar. Attack speed på en caster är inte livsviktigt men det synergerar väl med hans W.

Q: Null Sphere

Null Sphere är Kassadins viktigaset skadespell. Man väljer en fiende som sedan tar skada och silencas. Null Sphere brukas vanligtvis maxas direkt och är en riktig pain-in-the-ass för motståndarens casters.

W: Nether Blade

Nether Blade är en lite ovanlig spell för att vara en casterability. Den gör att dina basic attacks fyller upp din mana. Mängden är tredubblad om man attackerar en champion. Man kan även aktivera abilityn för att göra bonusskada på sina basic attacks. En annorlunda ability som kan ge tillbaka livsviktig mana.

E: Force Pulse

Force Pulse är en ability med hög kostnad. Den har förutom en manacost en charge-up. Sex spells måste används i närheten av dig för att du ska kunna använda den. När den används gör den skada och slowar alla fiender i en kon. En använbar spell som vanligtvis maxas vid level 13.

R: Riftwalk

Riftwalk är Kassadins signaturability. En short-range blink som dessutom skadar alla i området däe du landar. Cooldownen är dessutom låg. Enda nackdelen är att flera blinks på kort tid kostar extra mana och man kan snabbt få slut om man använder den för ofta. En fruktansvärt användbar spell dock.

Personlig Åsikt och Skins

Kassadin är min absoluta favoritchamp. Jag älskar att blinka in på folk och bursta ner dom på en sekund. Att blinka över en vägg på en fiende med lite hp är extremt beroendeframkallande och roligt. Kassadin är en mer advancerad caster än de flesta men är väldigt belönande om man gräver ner sig i honom. En fruktansvärt effektiv assassin.

Kassadin har för närvarande tre tillgämgliga skin att köpa. Hans "Deep One" ger honom lufttuber och gör honom mer grönaktig. Hans "pre-void" skin tar bort hans hjälm och visar hur han såg ut innan han nådde the Void. Han blir även brun. Hans "Harbinger" skin gör honom svart med en rödaktig mask.

If you look upon the Void, you can't put it behind you. If you look upon Kassadin, he's probably already there.

Top 5 bästa spelnamnen.

Top 5 bästa spelnamnen.

Skrivet av BananKisEn den 25 oktober 2009 kl 11:11

Tänkte bara göra en liten lista på dom 5 snyggaste namnen på spel.

Plats 5: Portal. Valves framtidspussel har historiens femte bästa spelnamn. Man får direkt en liten bild av vad som väntar men samtidigt får man många frågetecken som besvaras efterhand inne i spelet. Omslaget var desssutom urgrymmt!

Plats 4: The Elder Scrolls IV Oblivion. Namnet är klockrent i sin helhet. "Elder Crolls" ger mig rysningar så vacker är det och "Oblivion" är inte dåligt det heller. Ett underbart spel med historiens fjärde snyggaste spelnamn och kanske världens snyggaste omslag.

Plats 3: Halo. Bungies episka rymdsaga har det tredje snyggaste namnet i världen. Halo är för mig synonymt med "episkt" och gör ett redan bra spel så många gånger mer spännande.

Plats 2: Half Life. Valves absolut mest kända spelserie har också ett av världens mest kända spelnamn. Det är så kliniskt rent och avskalat att det blir ett signum för hela spelet igenom. I en positiv synvinkel alltså ;). Det är så respektingivande så man blir fylld med en öförglömlig känsla.

Och så var det dags för nummer ett... Trumvirvel.....

Plats 1: Little Big Planet. Av alla spelnamn jag vet om så finns det inget namn som känns mer inbjudande och spännande än "Little Big Planet". Det är lekfullt enkelt men med ett sådant djup att det aldrig känns bara som ett billigt namn som ska dra köpare. Världens bästa spelnamn är korat.

Tröstpris: Grand Theft Auto, Quake, Pikmin, Killzone, Metal Gear Solid, Call of Duty, Bioshock, Skate, Left 4 Dead och Mirrors Edge.

Mindre bra spelnamn: Whats cooking with Jamie Oliver, Youre in the movies, Star Wars: The Clone Wars - Lightsaber Duels med flera.