Först och främst vill jag klargöra att det här blogginlägget är ingen recension utan jag bara vädrar mina åsikter om spelet The Callisto Protocol.

Jag hade länge törstat efter ett skräckspel i klass med Dead Space. Ett återbesök på USG Ishimura i remaken av nyssnämnda spel hade naturligtvis rått bot på detta. En prislapp på 799kr känns väl tilltagen och jag tycker inte det motiverar ett köp för ett spel när man har spelat originalet. Visst finns det en viss charm i att spela ett spel i uppiffad kostym men ärligt talat har remakes sedan Resident Evil 1 till Gamecube förblivit exklusiva för min plånbok.

Men för ungefär ett år sedan dök det upp ett kommande spel vid namn The Callisto Protocol som verkligen fick mig att hissa intressevimpeln. Av trailrarna att döma skulle det stilla min törst.

Inledningen börjar dramatiskt och för den som har spelat det behövs ingen närmare presentation. Mitt i allt detta kaos får jag en grön liten mätare inköttad i nacken och tankarna går direkt till Dead Space. När allting väl har lugnat ned sig blir jag undervisad för spelets olika funktioner och dess fightingsystem.

Samtidigt som lemlästning av mutanter aldrig ha känts så levande uppenbarar sig The Callisto Protocols brister tyvärr lika tydligt. Ibland irriterande kontroll, obalanserat fightingsystem, batongen som jag använder som tillhygge verkar ibland väga flera kilo vilket oftast leder till att man ser döden i vitögat när ammunitionen sinar, och en allmän frånvaro av innovation resulterar i en lagom lång massaker som serverar äckelpäckel, men inte riktigt så bra som serien som inspirerade det.

Inventariet där man samlar på sig ammunition och andra förnödenheter känns väldigt sparsmakad. Detta borde man ha varit generösare med och gett spelaren någon form av uppdatering så man får fler slots, a la Resident Evil. Å andra sidan blir det lite också av en utmaning och strategiskt planerande då det många gånger blir en prioriteringsfråga av vad som är nödvändigast att ta med sig.

Under min resa märker jag att Striking Game försöker skrämmas med hoppa-till effekter, precis som Visceral Games gjorde med sitt Dead Space. Den sistnämnda lyckades med detta med råge dock, nu känns det mer som att man är beredd på alla äckelmonster som dyker upp runt hörn och vrår. Inte för att på nåt sätt låta macho men jag antar att man har blivit mer härdad när man genom åren har tagit sig igenom allehanda skräckspel.

En bit in i spelet får jag en dräkt för att kunna klara mig i den ogästvänliga miljön. Karaktären känns klumpigare och segare att styra och förutnämnda batong känns nu som att den väger flera ton vilket leder till ännu fler dödsfall än tidigare. Det lämnar en del att önska och det vore förbannad lögn att kalla det smidigt. När dräkten är på plats i kombination med den gröna livsmätaren inser jag att utvecklarna lika gärna kunde ha namngett spelet Dead Space 4 eller åtminstone Dead Space: The Callisto Protocol.

Under resans gång så gnager dem här sämre delarna en lite irriterat i hälarna hela tiden, men långt ifrån så illa för att man inte ska ha glädje av den. För det är trots allt en spännande historia Striking Game har vävt ihop och man vill bara ta sig vidare och nysta upp allting för att se hur det ligger till. Grafikmässigt sett är det kort sagt som att spela en film; riktigt snyggt gjort och miljöerna är i högsta grad tilltalande. Atmosfären är nästan ett strå vassare än i Visceral Games spel med oljud och klankande i omgivningarna som gör att man nästan hela tiden vänder sig om.

The Callisto Protocol må vara en tillfredsställande och blodig spirituell uppföljare till Dead Space-serien men är alltjämt en slående modern kopia än en skrämmande ny mutation.

Någon här som som har nr 3,4,5,6,8,10,11,12,13,14,15,16,17 och nr 55, 56 och 100 som vill bli av med dom? Skulle gärna vilja ha en komplett samling av denna suveräna tidning. Har kollat på Tradera men utan lycka.

Jag är på jakt efter några gamla Super POWER-tidningar. Den svenska upplagan ska tilläggas. Jag har letat med lykta överallt på nätet men det är sånär som på omöjligt att finna dem tidningarna jag saknar som är årgång 1993/01-05 och årgång 1994/01-05. Alltså tio nummer. Har kollat Tradera men där ser det mörkt ut. Om jag fick tag i dem skulle jag ha en komplett samling. Det här känns lite som ett sista alternativ innan jag ger upp mitt sökande. Därför frågar jag er forumiter om ni har några gamla tidningar där hemma i gömmorna som ni skulle vilja bli av med mot betalning givetvis om dem är i bra skick?

Electronic Arts gav ut Overblood. Det var 1996, formatet PlayStation. 12 år senare, det vill säga 2008, besöker dem återigen skräckgenren med Visceral Games som utvecklare. Dead Space ser dagens ljus. Initialt trodde jag inte alls mycket på spelet. Fiasko var ett ord som dök upp i mitt huvud. Dem skulle aldrig kunna mäta sig med exempelvis Capcom och deras Resident Evil eller något annat valfritt skräckspel i trippel A-klass. Efter att ha läst några recensioner av Visceral Games rymdskapelse blev jag nyfiken. Jag pallrade mig iväg till närmaste spelbutik och inhandlade det. Som en blixt från klar himmel blev jag oerhört överraskad. Dead Space känns inte som den typen av spel EA brukar ge ut, det var något ytterst positivt. Visceral Games träffade rätt på varenda punkt med spelet. Jag kan sträcka mig så långt och säga att det just då överträffade allt vad hundar-genom-fönster-ögonblick heter; den klaustrofobiska atmosfären, den täta stämningen, de otäcka necromorferna som inte dör av ett gammalt hederligt skott i huvudet utan som man är tvungen att lemlästa med något av de uppfinningsrika och coola vapnen för att de ska sluta attackera en och den exceptionella ljuddesignen. Samt det faktum att det inte fanns någon display på skärmen.

Livmätaren är istället integrerad i Clarkes dräkt och om jag vill kolla kartan dyker den upp som ett hologram framför mig. När jag befinner mig i menyerna pausas aldrig spelet utan jag måste hela tiden vara beredd så att ingen necromorf attackerar mig när jag rotar bland mina föremål. Miljöerna var kusliga; långa och mörka korridorer med en lampa längre bort i ett hörn som blinkar titt som tätt, kryptiska meddelanden hittar jag ibland på väggarna som någon handskrivit med en sprayflaska eller i blod. Jag hittar också inspelade filmsnuttar av tidigare besättningsmän som berättar att någonting farligt finns ombord. Det annorlunda, originella men väldigt bra användargränssnittet gör att spelet känns filmiskt vilket andra titlar inte kan skryta med. Utöver den rena designen älskar jag att Dead Space gör att jag hela tiden sitter på helspänn. Men nyfikenheten och modet uppbådades hela tiden för att öppna nya dörrar, utforska mer och möta nya monster. Just när jag tror att allt är frid och fröjd, händer något oväntat och jag hoppar till. Dem partierna utanför skeppet var några av dem stunderna jag upplevde som otäckast; när jag kliver ut på däck blir allt knäpptyst och kvar blir bara ett dovt vakuum. Mina tunga fotsteg är det enda som hörs, och livmätaren som dräneras på syre på bara några minuter gör att paniken infinner sig tämligen omgående och närmaste entré in i tryggheten igen fiskade efter min uppmärksamhet. Sedan kommer plötsligt en necromorf springandes emot mig med helt tysta steg som blir än mer obehaglig ute i rymden där dess snabba steg och plågade skrik inte hörs.

Att det skulle komma en tvåa förvånade ingen. Uppföljaren kom 2011, tre år efter originalet. Med tanke på att jungfrufärden började så underbart med det första spelet var Dead Space 2 i min bok en mycket emotsedd titel. Ett inköp var vid det här laget en självklarhet. Men nu hade det hänt någonting. Kanske blev originalet så lyckat att det i slutändan blev svåröverträffat. Med tvåan kom ängsligheten, känslan av att utvecklarna inte riktigt visste om de hade något mer att berätta eller något nytt att erbjuda. Tyvärr hade man denna gång gjort avkall en aning på skräcken och fokuserat mer på action och spelet var något kortare än originalet. Jag kunde inte ljuga för mig själv; Dead Space 2 var lite av en besvikelse. Det är fortfarande bra, men inte längre bäst. Jag drabbas inte på samma sätt, den där känslan att man tassar fram på tårna är på sin höjd utbytt mot en del "hoppa högt"-ögonblick och nekromorferna känns som vilka vanskapta varelser som helst. För att tala klarspråk: jag upplevde Dead Space men spelar uppföljaren. Till spelets försvar ska tilläggas att det fortfarande är ett mycket bra spel med fina kvalitéer. Det räcker en bit för att döva skuffelsen.

När utvecklarna utannonserade Dead Space 3 var jag inte alls lika exalterad. På förhand hade jag läst att det nu var ren action och att man nu skulle samarbeta med en annan karaktär. Faktum är att jag var så pass tvivelaktig till trean att jag blev ekonomisk reserverad. Trean kom 2013 och det fick bli ett inköp ändå. Nu mötte man nekromorferna i vindpinade snölandskap. Parallellerna med Capcoms Lost Planet var nära till hands, det är åtminstone min tolkning på tryggt avstånd. Utvecklarna verkar helt ha tappat intresset för att överraska och skrämmas - något som förstås är själva förutsättningen för att få spelaren att tappa fotfästet och hålla sig på tårna. Hissar som fastnar, galler till otaliga ventilationsschakt som helt plötsligt öppnas - fantasilösheten är påtaglig. När fienderna nu invaderar i form av generiska soldater och börjar ta betäckning bakom lådor - och man själv faller in i samma beteende - inser man att Dead Space 3 i sina sämre stunder har blivit en generisk actiontitel. Det kändes lite som att Visceral Games anslöt sig till den actionfesten som Resident Evil 5 och 6 innebar.

Nu har Electronic Arts som ni kanske vet valt att stänga ned studion Visceral Games. Detta är otroligt tråkigt tycker jag. En liten röst i bakhuvudet har sagt att det förmodligen någon gång kommer ett Dead Space 4. När nu rösterna i huvudet byts ut mot ren och skär fakta blir alltså inte fallet så. Istället sätter jag mina förhoppningar till att någon annan utvecklare tar tag i saken och gör ett nytt spel i serien. Men då har jag åtminstone två krav; att det i allmänhet blir ett lika långt äventyr som ettan och att dem i synnerhet lyckas fånga det som gjorde originalet så bra. Essensen av skräck.

Resident Evil 7 har i skrivande stund funnits ute i fem månader. När det kom kallade man det en återgång till seriens rötter och majoriteten av kritiken var positiv. Som ett Resident Evil-fan kan jag säga att jag är inte beredd att hålla med. Men låt oss backa bandet.

Berättelsen om Umbrella Corporation och deras genetiska experiment i en hemsökt herrgård började för 21 år sedan då Capcom skrev historia 1996 med det första survival horror-spelet. Resident Evil innebar en definitiv återkomst för ett företag som då var på nedgång och mer eller mindre uträknade. De skapade någonting som in till fulländningens gräns aldrig tidigare hade fångats lika bra i ett TV-spel - rädsla. Alla minns vi väl hundarna som hoppar in genom fönstret. Sedan avlöste succéerna varandra. Men sen började det gå lite på tomgång. Remakes och ett antal konverteringar började dyka upp lite titt som tätt (remaken på Resident Evil 1 till Gamecube var för övrigt riktigt bra). Det var konverteringar, sidospår och remakes om vartannat med små förändringar i det fundamentala spelupplägget. De enda småsmulorna vi fick livnära oss på under tiden var det delvis 3D-renderade Resident Evil: Code Veronica X och Resident Evil Zero. Det var därför lätt att se varför många började bojkotta serien som en enda lång upprepning.

Men stora förändringar skulle vara på gång av spelarnas främsta survival horror-varumärke i och med Resident Evil 4. Och vi kunde alla pusta ut och hävda, utan att överdriva, att Resident Evil genomgick en revolution. En helt ny inriktning gällde för Shinji Mikamis mest prisbelönade skapelse. Man hade dumpat dönickarna och ersatt dom med mer mänskliga fiender, allting övervakades av kameror i full 3D, nytt perspektiv, mer actionorienterat samt kikarsegment - sådana inslag man helt helt enkelt inte associerar med Resident Evil.

Alla Resident Evil-konventioner, det som serien genom åren stått och blivit känd för, var borta; de fixerade kamerapositionerna och dörrsekvenserna under laddningstiderna som dessutom lade till spänningen att träda in i ett nytt rum. Men omvändningen av spelet orsakade blandade känslor bland fansen. För många var dessa lika gäckande som en grön örtväxt när spelaren haltar genom ett zombieinfekterat område i desperat behov av hälsa. Andra hävdade att det inte alls kändes som Resident Evil längre - en skara som jag själv sållade mig till. Bilder ur spelet minns jag att de inte gav ifrån sig den där urtypiska Resident Evil-känslan.

I ett sådant läge var det enkelt att ens känslomässiga lynnighet yttrade sig i nostalgin över vad som en gång passerat förbi, men om man betraktade det ur en positiv synvinkel kom saken i ett helt annat läge. Att slopa några av seriens största kännemärken var det mest radikala Capcom kunde göra för att försäkra oss om att de menade allvar med förändringar. Senare gjorde saker och ting att min tidigare skepsis skingrades och innan spelets lansering fann jag mig förväntansfull upp över öronen. Det såg oförskämt stekhett ut och jag höjde utan tvivel intresseflaggan och sållade mig till ledet med de begeistrade. När det väl landade på butikshyllorna köpte jag det på premiärdagen. Det tog äntligen varumärket framåt med råge och lämnade sina 32-bitsrötter bakom sig en gång för alla. Ett av dem bästa spelen i serien betraktar jag det som idag.

Resident Evil 4 var banbrytande och markerade ett stort avsteg för överlevnadsskräcken eftersom den omdefinierade så många element av Capcoms klassiska spel. Resident Evil 5 innebar ny världsdel att utforska, i detta fall Afrika. Det bröt ingen ny mark men tog fyrans bästa element och anpassade dem till kompissystemet. Resident Evil 5 förfinade ett revolutionärt spelupplägg för att göra det välsmakande för två. Just i det avseendet bröt uppföljaren kanske lite ny mark, men överlag var det inte särskilt spännande utan tjänade bara som en tillfredsställande skräckupplevelse.

När Resident Evil 6 utannonserades hoppades jag på att det skulle bli bättre än den ljumna föregångaren. När det kom brydde jag mig inte om att inhandla det, istället fick det bli att jag lånade det av en bekant. Men det som jag trodde ytterligare skulle bli en del i skräcksagan blev istället ett actionpackat spel med zombier. I sitt ambitiösa försök att packa fyra spelupplevelser i ett led sexan av identitetskris. Ibland omfamnade det väldigt mycket av sitt gamla skolarv som ställde sina hjältar mot grymma varelser i de mörkaste, smutsigaste lokalerna som kan tänkas. Spänningen var påtaglig tack vare produktionsvärden som nådde nya höjder för varumärket. Ändå försökte det samtidigt vara den största, mest actionfyllda entrén i sin historia och förrådde de tidigare nämnda styrkorna. Långa skottlossningar, körsekvenser och andra mindre genomtänkta idéer släpade i ett spel som bitvis hade otroliga stunder. Slutresultatet var något blandat, långtråkigt, oregelbundet och osäker i sig själv, vilket gav briljans ett ögonblick och något betydligt mindre intressantare nästa.

Återigen skulle Resident Evil-serien genomgå en förändring. Och den här gången en stor sådan. Så pass att det blev till oigenkännlighet. Nu händer allting i förstapersonsvy, zombierna är borta, hejdå med Raccon City och T-viruset, adios Spanien, bye bye Afrika. Redan på förhand när Capcom kablade ut bilder ur spelet hoppades jag på att det inte skulle vara spelet. Det kändes definitivt inte som Resident Evil. Recept på katastrof var en tanke som dök upp hos mig. Det skulle bli mycket spännande att se vad kritikerna tyckte vid spelets premiär. Överraskande nog var det en tämligen enig kritikerkår som tyckte att det var det bästa spelet i serien på länge, skräcken var pånyttfödd hävdade man och majoriteten av spelarna höll med. Nu är man en helt okänd huvudperson som har ingenting med serien att göra, man går runt i huset som tillhör en familj vid namn Baker och allting utspelar sig i Louisianas träskmarker. Dessutom ska det vara en uppföljare till sexan. Det är så långt ifrån Resident Evil man kan komma och jag förstår inte hur det ska kunna vara en uppföljare. Att döma av de spelfilmer jag har kikat på så visst finns det små bekanta inslag från de gamla spelen men de verkar drunkna i den stora omdaningen. Istället känns det som att Capcom börjar på ny kula helt och hållet. Nämnas ska att jag har inte köpt spelet och jag tycker det inte är värt att slänga upp 600 kronor på ett spel som är så anonymt. Jag har ändå blivit alltmer nyfiken på det tack vare att många hävdar att det är bra men om det blir ett köp väntar jag hellre tills det hamnar i reabackarna för det känns inte som att det är värt mer. Om Capcoms avsikter med sjuan var att göra en helomvändning igen som dem gjorde med fyran är dem ganska fel ute. Serien behöver förändringar för att överleva, visst, men nu känns det inte alls lika spännande som det gjorde med det fyran. Om Capcom hade gjort det annorlunda med hjältarna kvar ifrån dem tidigare spelen och dessutom gjort det bättre än Resident Evil 6 hade jag tveklöst köpt det på premiärdagen.