Efter att ha visat min legitimation och fått ut vad som närmast kan liknas vid en inslagen gaffeltruck snarare än en dator, lyckades jag med nöd och näppe kånka det stora paketet till bilens baklucka för hemfärd. Väl hemma beväpnade jag med en kökssax av vassaste modell och gick lös på kartongen som under den korta vägen hem mer än en gång försökt stjäla min uppmärksamhet från vägen.

Nu är jag inte den med en doktorsexamen i chassimått, men ett "Midi Tower" borde väl rimligtvis betyda mellanklass i storlek? NOPE! För att vara just "Midi" så är det enligt mina mått rätt enormt. Utan att ha de exakta måtten i huvudet kan jag lugnt säga att det äter upp minst ett och ett halvt exemplar av min gamla dator. Oförmögen att släppa tanken på storleken öppnade jag upp ena sidan och blåstes av stolen. Min gamla inredning var långt ifrån lika städad och prydlig som den här. Trots att den inte var packad med hårdvara så var varje kabel snyggt hopbunden med antingen en annan eller chassit i sig. Det var gott om utrymme mellan grafikkortet och hårddiskfacken, och det kändes som en mindre fotbollsplan var inrymd mellan moderkortet och den motsatta sidan. Kort sagt så har midi för all framtid fått en ny innebörd, och jag vill inte ens tänka på hur "Maxi" kan tänkas se ut.

När jag väl lyckats baxa ner åbäket (som på grund av sin storlek inte är särskilt smidigt) till mitt rum och kopplat in allt utom skärmen fick jag en..., minst sagt trevlig överraskning. Det visade sig att det är stor skillnad på DVI-I och DVI-D... En DIV-I går inte att stoppa in i en DVI-D och så är det med det, inte ens efter lite hederligt MacGyverfiffel och slakt av en adapter. Där satt jag med en kabel i handen, en kontakt som inte ville samarbeta och en mindre bäst till burk som vid det här laget hånflinade åt mig, som för att påminna om att den inte ville fungera så länge kabel och kontakt diffade.

Jag nöjde mig med att installera min andra hårddisk på vilken min guilty pleasure-mjukvara fanns (nej, inte den typen, vad tror du om mig? Jag pratar om The Sims.), vilket gick förvånansvärt bra och fick mig med ens att känna mig som en hårdvarumonterare i världsklass. Så fort den var instoppad, inkopplad och för syns skull fastskruvad var det bara att vänta tills dagen efter då ett besök på den inte så lokala elektronikaffären impulsivt hade bokats in. Ganska precis ett halvt dygn senare så stod en sprillans ny 24" FULL-HD skärm inkopplad och klar. Datorn hade stiftat bekantskap med skärmen och det såg ut som de tyckte om varandra. Jag tryckte på startknappen - men vad som hände då, det får du reda på i nästa inlägg. Här kommer lite bilder...

Specs:

Chassi: Komplett 230T Midi Tower Svart (Fläktar: 2x 120mm Front, 1x 120mm Bak)
Hårddiskar: 1x1 TB intern + 1x500 GB intern
RAM: 8 GB RAM (2x4 GB Crucial BallistiX Sport DDR3)
Grafikkort: MSI Radeon R9 290 Gaming 4 GB DDR5
Moderkort: MSI LGA Socket 11-50 B85M-E45 Haswell
Processor: Intel Coire i5 4690, Quadcore 3,5 Ghz
Operativsystem: Windows 8.1 64-bit

Jag är liksom Petter tokig i 80-talet. Kläderna, frisyrerna, MacGyver... Och inte minst musiken. Jag håller Europes tidigare alster såsom plattorna "Out of This World" och "Prisoners In Paradise" som det bästa som skrivits under årtiondet då pudelrocken regerade, och därför blir väl ingen förvånad då jag utan att tänka mig för, direkt älskar allt som det står musik och 80-tal på.

För ungefär två år sedan släpptes en film vid namn Rock Of Ages baserad på musikalen med samma namn. Efter att eftertexterna rullat för första gången har jag inte kunnat släppa den. Inte bara har jag sett själva filmen fler gånger än vad som måste anses nyttigt (och konstaterat att Grease har fått en rival) utan också lyssnat alldeles för mycket på soundtracket. Det är inte bara en klockren hyllning till det kungliga årtiondet utan också fullgott som eget album. Eftersom det inte finns på Spotify (i alla fall inte komplett) så får man om man inte har skivan gå in på Youtube. Men det är det värt.

Ett otroligt bra soundtrack som jag utsätter mina hörlurar för minst en gång per dag.

Att Playstations förstfödde under gårdagen firade 20 år i Japan har nog ingen gått miste om. Inte heller att det nu finns en extremt über-limiterad Playstation 4 med en sinnessjukt snygg utsida.

Jag vill ha den. Jag vill ställa en utav totalt 12300 enheter bredvid min sotsvarta originalfyra, och beundra den.

Jag är, som mer eller mindre allmänt känt, tokig i Rockstars spel. Mer exakt Grand Theft Auto som jag sedan barnsben dyrkat och ständigt försökt övertala min kärleksfulla moder att låta mig fortsätta dyrka. Det var innan 18-års strecket på PEGI-skalan i alla fall...

Meningslöst babbel åsido, ett GTA som jag inte spelat igenom helt och hållet är faktiskt Vice City, som för dryga två år sedan fyllde tvåsiffrigt och därmed fick en nyversion på mobila enheter. Trailern för spelet i fråga är fin. Och mysig. Och 80-talig. Och mysig. Ville bara säga det.

"Oh-ooh-oooh! Aww-aawww-aaawww!!"

Imorgon händer det - Ubisoft släpper sitt senaste tillskott lönnmördarserie som är utvecklat exklusivt till de nya konsolerna samt PC, med allt vad det innebär.

Jag ser fram emot att se om serien fått den nystart som alla pratat om på förhand, hur väl de nya krafterna målar upp Paris och framför allt hur roligt det kommer bli att springa runt i sagda stad som ska vara den största hittills. Något som kommer kännas konstigt är att enbart springa på land igen vilket känns hyfsat legitimt då jag seglat runt i Karibien i ett år, och byggde för dryga veckan sedan på det sista som fulländade min Jackdaw. Medan Black Flag kändes som ett Pirates of the Caribbean i spelform så kommer Unity att likt del tre kännas mer som en historiebok. Jag kan lite mer om den amerikanska respektive franska revolutionen än de andra historiska epokerna i serien och därför får jag ut mer av dessa specifika lir. Hade med tanke på att jag rådiggar Black Flag gärna sett att jag tog Rogue med hem imorgon också, men eftersom jag bestämt mig för att köpa dator så får det vänta.

Vart går din tidsresa imorgon? Revolutionen i Frankrike eller till Nordatlanten ala' 1700?