Jag kan se trådarna, Laurie. Den där självmedvetna tonen är manusförfattarnas masker, för att dölja deras vilsna historieberättande i det sista avsnittet. De skrev sig in i ett hörn och visste inte riktigt hur de skulle ta sig ut därifrån.

Nä, det sista avsnittet i HBO:s serietidningssatsning landade inte riktigt hela vägen. Det bleknar definitivt bort i jämförelse med serieromanens perfekt sammanställda dunderfinal. TV-serien var något ojämn, men vari överlag en strålande remix av Alan Moores och Dave Gibbons mästerverk. Jag gillade verkligen rastematiken i HBO:s Watchmen, dess starka band med amerikansk förflutna, de bisarra uppfinningarna, karaktärerna, ja, i stort sett allt förutom några sega partier.

Finalen lämnar dock en hel del att önska. Att man mest skojar om hur det hela mest är en repris tog kål på all den upptakt och djup som serien levererade till en början. Nyanserna försvann, gråzonen försvann och man lämnades med en simplifierad konflikt som kändes taget ur en sämre Marvel-rulle. Om något var väl Watchmen känd för att bryta ner superhjältegenren, bryta upp psyket bakom masken. Här haglar allt bort med frusna bläckfiskar, som lägligt nog bara förintar Trieus tidsmaskin men inte den plastlåda som Angela täcker sig med.

Jag tror att jag i slutändan ville ha mer maskerad polisdrama än en svävande tidskapsel (som inte riktigt förklarades) och att dra in stackars Dr. Manhattan i det hela. Jag ville ha mer av den terrorn som Sjunde Kavalleriet bjöd på, jag ville se mer av den maskerade poliskåren. Fortsätta utforska traumans effekt på människor, vårt band med vårt förflutna. Med andra ord, skippa Manhattan-dravlet.

Tänk om Trieus plan var att låta rasister uppleva de utsattas trauman genom genetiska medel eller något i den stilen, eller likt de minnespiller Angela svalde? Rädda världen på något mer intressant sätt än att vara absorbera Dr. Manhattans krafter? Tänk om Angela var tvungen att stoppa sin farfar från att använda Cyclops-organisationens hypnosteknologi på Tulsa-invånare, istället? Möta varandras ilska, inse något om det hat som flyter i deras blod och som bara göder mer hat? Tajta till familjekonflikten lite? Dessa är inte nödvändigtvis bättre idéer, men visst hade man önskat något i samma stil som de tidigare avsnitten?

Nä, Ozymandias dödade ju tre miljoner människor för att nå världsfred, det är ju så enkelt! Jag antar att det vore mycket enklare att bara upprepa allt eller nåt. Cyklops är förintade, för tillfället, Trieu är krossad. De onda är döda och fängslade! De goda vinner! Ingen provokativ eller moralisk problematik den här gången! Det känns så onödigt förenklat. Ingen har löst någonting, bara tillfälligt.

Jeremy Irons som Veidt räddade ändå det hela och slutet på hans Europa-resa kändes tillfredsställande. Extremt roligt att hans uppblåsta ego räddar världen - igen. Strålande karaktär, strålande insats. Jag har ingenting emot kärlekshistorien mellan Manhattan och Angela, heller. Faktum är att jag verkligen gillade "A God Walks Into Abar" och jag gillade att man tog ner Manhattans fötter på Jorden igen. Samtidigt tycks serien inte helt förstå poängen med Manhattan, som ju förlorade sin mänsklighet när han blev en Gud. Här känns Manhattan alltför bunden vid det obundna, vilket också kan sägas om denna final: det skrapar mer på ytan än att fördjupa sig i de tunga ämnen som serien presenterar och förvandlar det hela till en berättelse om att krönas till den nye superguden - men skulle det verkligen spela någon roll vem det blir? Ingen tycks ha lärt sig någonting. Om något är det skrämmande att Angela potentiellt blir nya Manhattan, eller kommer hon att inse hur meningslös hennes kamp är? Serien undviker de mest intressanta inslagen mot sin slutspurt.

Nu rann det mesta ut i sanden. En upptinad Watchmen-pizza med fryst bläckfisk och ägg, om man så vill. Laurie hade inte mycket att göra, och inte heller Looking Glass - annat än att komiskt slå ner Ozymandias med en skiftnyckel. Lite väl lyckligt Hollywood-slut. Lite för parodiskt. Mycket märkligt. Jag borde nog smälta denna episod en stund till, men om detta verkligen är tänkt att vara det definitiva slutet på Lindelofs Watchmen-tolkning så får jag nog lov att säga att jag är lite besviken på att denna TV-säsong inte hittade en mer utmanande sista akt.

Vad tyckte ni?

Eller ja, det sjunde avsnittet blev lite väl fånigt och kanske lite väl självmedveten om sina löjliga klyschor. Jag hade inte heller väntat mig att Adrian Veidts försvarstal skulle bestå av det blötaste fis-ljudet man kunde hitta i valfri stocksajt. Denna storytråd börjar också påminna om det medvetet långdragna Cooper-delen i Twin Peaks-uppföljaren.

Men efter Dr. Manhattan-twisten är jag övertygad om att Watchmen är ett TV-fenomen vi sent lär glömma. Det var länge sedan en TV-serie lekte med min fantasi och förväntningar så mycket som Lindelofs helknäppa Watchmen-tolkning. Jag längtar till varje måndag för att se vad Lindelofs skruvade manusförfattare har på lager. Fortsätt med era tokerier! Blow my mind! Ge mig mer Dr. Manhattan. Mer KKK-konspirationer. Framförallt vill jag se hur Ozymandias kopplas ihop till Tulsa-historien (jag vill se vad hästskon har för funktion).

Dessutom har avsnitt fem, där vi äntligen får oss en titt på monsterbläckfisken (tack för ingenting Snyder) och avsnittet om Hooded Justice snabbt övertygat mig om att detta är en av årets allra bästa serier. Sistnämnda var framförallt en genuin njutning som gav Alan Moores mästerliga serieroman fräscha nyanser i den maskerade verksamheten och en ny dimension som var djupt rotad i Amerikas rasistiska historia. Det passade så väl att det lika gärna hade kunnat vara avrivna sidor från förlagan. Ja, jävlar vad den här serien har tågat på och förhoppningsvis lyckas Lindelof knyta ihop denna märkliga säck i de två sista, kommande avsnitten. Vad tycker du om serien hittills?

Jag och Petter var rörande överens om att det första avsnittet av HBO:s Watchmen var en lysande startpunkt för Lindelofs alternativa Amerika, vilket gjorde det andra avsnittet till en smärre besvikelse: det trampade mest vatten och sölade lite väl mycket i vad som borde ha varit en betydligt mer driven jakt på sanningen. Sedan slog avsnitt tre ner som en fanservicebomb: Silk Spectre blev huvudnumret i ett härligt bittert, fräckt, personligt och hutlöst roligt Watchmen-kapitel som satte lite mer tryck på huvudpersonen. Kanske det bästa avsnittet hittills. Det kändes som att klockan började ticka ner på allvar igen.

Men nu när avsnitt fyra är avverkat börjar vi vada igen, snarare än att slukas: mycket dialogförd exposition i vad som mest känns som filler. Här sätts förvisso flera nya konspiratoriska frön som blickar tillbaka mot Amerikas problematiska förflutna och knyter dessa med framtida löften om att förändra världen. Lady Trieu är härligt mystisk och jag undrar om hon har någon som helst koppling till scenen med Comedian och Manhattan i serieromanen. Kan det nya underverket vara en tidsmaskin? Har Trieu fängslat Veidt i någon slags rymdbubbla? Är "Lube Man" i själva verket Petey, som spionerar åt Silk? Många spännande teorier. Det är dock lite väl långsamt, fortfarande. Mycket vagt snack, lite verkstad. "Berätta bara vem du är" säger Trieu till den lömska hundraåringen, som här tycks tala å publikens vägnar.

Förhoppningsvis är detta ett kortvarigt mönster, då det är fem avsnitt kvar av detta ambitiösa TV-projekt. Ändå är jag som fastklistrad - jag älskar den bisarra tonen, jag är såld på världsbyggandet och Jeremy Irons gestaltning av Adrian Veidt är hysteriskt bra. Det är som att man kikar på två olika serier på samma gång, vilket gör hans märkliga eskapader till en höjdpunkt varje måndag. Förhoppnings bjuder nästa avsnitt på något mer att bita i, som ju tydligen ska fokusera mer på favoritkaraktären Looking Glass. Tick tock, tick tock...

I kommentarsfältet om uppföljaren till Blizzards actionfenomen uttryckte användarna att spelet på förhand känns mer som ett DLC-paket till första spelet och ja, jag får lov att hålla med. För mig som har lirat Overwatch religiöst ett par år nu känns detta inte riktigt lika hett som det borde göra, där mycket på förhand känns lite väl återvunnet.

Å ena sidan har Blizzard äntligen beslutat sig för att ge lite mer lore-kött i de rangliga Overwatch-benen, något som fans har suktat efter i flera år när de digitala serietidningarna inte lyckades fylla ut tomrummet. Trailern till tvåan är precis sådär varmt och spektakulärt som följarna hade hoppats på, där karaktärerna äntligen besvarade gorillans - förlåt, vetenskapsmannens - rop på hjälp och den mördande långsamma storyprogressionen kan vända, Jag ser också potential i att uppdatera karaktärernas förmågor lite.

Å andra sidan kan man inte skaka av sig expansionsvibbarna när man utlovar lite nya skins och några uppiffade banor i vad som ser ut som förlängda Arkiv-event. Lite som att dela upp TF2 i fler spel för att det innehåller flera olika spellägen. Efter att Overwatch förvandlades till Blizzards lilla e-sportsälskling och spelare emigrerade till andra spel som fräschades upp av ständiga uppdateringar - till skillnad från halvhjärtade event och frustrerande karaktärsbalanser till Overwatch - undrar jag om jag verkligen är sugen på att hoppa till nästa Overwatch-kapitel. Nu vet vi såklart ganska lite om hur stort detta projekt faktiskt är i dagsläget och jag blir gärna motbevisad, men jag väntar med nog lite jublet. Hur som helst känns det inte som en uppföljare och mer som något som borde ha utökats i ettan medan co-op-järnet var varmt.

.

(Mindre spoilers förekommer)

Ingen hade nog väntat sig att Lindelofs nya vision för Watchmen skulle ta oss hela vägen från de våldsamma raskravallerna i Tulsa 1921 till dagens Oklahoma, där spänningarna bara tycks ha ökat efter terrororganisationen Sjunde Kavalleriets våldsamma framfart. Det må vara en alternativ historia som Watchmen-stuk, men hittills känns detta som en självklar och spännande startpunkt för Lindelofs käcka uppföljare, som här använder rasism och polisens samhällsroll som backdrop för en mörk serietidningshistoria med en träffsäker känsla för upphöjd realism.

Efter en förhandsvisning av HBO:s nya Watchmen-satsning känner jag mig redan helt såld på Damon Lindelofs nya serietidningsvision, även om jag ännu inte har fått helhetsbilden ännu. Jag gillar den extremt laddade situationen med Rorschach-gruppen och hur utsatt polisen är, trots sina resurser. Det finns mycket att känna igen från Alan Moores mästerliga kultserie, där det finns flera direkta referenser till förlagans händelser och polisen har helt omfamnat fördelarna med att leka maskerade vigilanter. Ändå är det svårt att "känna igen" sig i Lindelofs Watchmen, vilket kanske är det mest positiva jag kan säga om det första avsnittet. Experimentlustan från The Leftovers har nämligen följt med in i denna nya TV-värld med självsäkerhet och drivet berättande, där nya Watchmen hittills lyckas stå på egna stafiga ben - med eller utan hänvisningar till exempelvis Dr. Manhattan eller bläckfiskodjuret som saknades från Zack Snyders filmatisering.

Än så länge kan jag dock inte riktigt få något grepp på den extremt effektiva huvudpersonen Angela, som jag hoppas fördjupas betydligt mer under seriens gång och den korta presentationen av den äldre Ozymandias känns på förhand lite väl distanserad från Tulsas pulshöjande brännpunkter, men på samma gång uppskattar jag att manusförfattarna verkar trivas att tänja på sin absurda dimension och tycks ta vara på dess möjligheter - något som enbart förstärks av Trent Reznors och Atticus Ross fantastiska soundtrack och den olycksbådande känslan av att något mycket större och hotfullt är på gång. Vilken jävla cliffhanger, nämligen. Fortsätter man tåga på med det vassa berättande kan HBO:s Watchmen mycket väl bli en av årets bästa TV-upplevelser. Vad tycker du om det första avsnittet? Är du taggad på mer eller föll premiäravsnittet inte alls i smaken?