Svenska

Overwatch 2 känns svalt

I kommentarsfältet om uppföljaren till Blizzards actionfenomen uttryckte användarna att spelet på förhand känns mer som ett DLC-paket till första spelet och ja, jag får lov att hålla med. För mig som har lirat Overwatch religiöst ett par år nu känns detta inte riktigt lika hett som det borde göra, där mycket på förhand känns lite väl återvunnet.

Å ena sidan har Blizzard äntligen beslutat sig för att ge lite mer lore-kött i de rangliga Overwatch-benen, något som fans har suktat efter i flera år när de digitala serietidningarna inte lyckades fylla ut tomrummet. Trailern till tvåan är precis sådär varmt och spektakulärt som följarna hade hoppats på, där karaktärerna äntligen besvarade gorillans - förlåt, vetenskapsmannens - rop på hjälp och den mördande långsamma storyprogressionen kan vända, Jag ser också potential i att uppdatera karaktärernas förmågor lite.

Å andra sidan kan man inte skaka av sig expansionsvibbarna när man utlovar lite nya skins och några uppiffade banor i vad som ser ut som förlängda Arkiv-event. Lite som att dela upp TF2 i fler spel för att det innehåller flera olika spellägen. Efter att Overwatch förvandlades till Blizzards lilla e-sportsälskling och spelare emigrerade till andra spel som fräschades upp av ständiga uppdateringar - till skillnad från halvhjärtade event och frustrerande karaktärsbalanser till Overwatch - undrar jag om jag verkligen är sugen på att hoppa till nästa Overwatch-kapitel. Nu vet vi såklart ganska lite om hur stort detta projekt faktiskt är i dagsläget och jag blir gärna motbevisad, men jag väntar med nog lite jublet. Hur som helst känns det inte som en uppföljare och mer som något som borde ha utökats i ettan medan co-op-järnet var varmt.

Overwatch 2 känns svalt

.

HBO:s Watchmen - Avsnitt 1

(Mindre spoilers förekommer)

Ingen hade nog väntat sig att Lindelofs nya vision för Watchmen skulle ta oss hela vägen från de våldsamma raskravallerna i Tulsa 1921 till dagens Oklahoma, där spänningarna bara tycks ha ökat efter terrororganisationen Sjunde Kavalleriets våldsamma framfart. Det må vara en alternativ historia som Watchmen-stuk, men hittills känns detta som en självklar och spännande startpunkt för Lindelofs käcka uppföljare, som här använder rasism och polisens samhällsroll som backdrop för en mörk serietidningshistoria med en träffsäker känsla för upphöjd realism.

Efter en förhandsvisning av HBO:s nya Watchmen-satsning känner jag mig redan helt såld på Damon Lindelofs nya serietidningsvision, även om jag ännu inte har fått helhetsbilden ännu. Jag gillar den extremt laddade situationen med Rorschach-gruppen och hur utsatt polisen är, trots sina resurser. Det finns mycket att känna igen från Alan Moores mästerliga kultserie, där det finns flera direkta referenser till förlagans händelser och polisen har helt omfamnat fördelarna med att leka maskerade vigilanter. Ändå är det svårt att "känna igen" sig i Lindelofs Watchmen, vilket kanske är det mest positiva jag kan säga om det första avsnittet. Experimentlustan från The Leftovers har nämligen följt med in i denna nya TV-värld med självsäkerhet och drivet berättande, där nya Watchmen hittills lyckas stå på egna stafiga ben - med eller utan hänvisningar till exempelvis Dr. Manhattan eller bläckfiskodjuret som saknades från Zack Snyders filmatisering.

Än så länge kan jag dock inte riktigt få något grepp på den extremt effektiva huvudpersonen Angela, som jag hoppas fördjupas betydligt mer under seriens gång och den korta presentationen av den äldre Ozymandias känns på förhand lite väl distanserad från Tulsas pulshöjande brännpunkter, men på samma gång uppskattar jag att manusförfattarna verkar trivas att tänja på sin absurda dimension och tycks ta vara på dess möjligheter - något som enbart förstärks av Trent Reznors och Atticus Ross fantastiska soundtrack och den olycksbådande känslan av att något mycket större och hotfullt är på gång. Vilken jävla cliffhanger, nämligen. Fortsätter man tåga på med det vassa berättande kan HBO:s Watchmen mycket väl bli en av årets bästa TV-upplevelser. Vad tycker du om det första avsnittet? Är du taggad på mer eller föll premiäravsnittet inte alls i smaken?

HBO:s Watchmen - Avsnitt 1

HBO:s Watchmen ser äckligt lovande ut

Efter att den senaste trailern för HBO:s Watchmen-satsning dundrade på nätet var det flera som verkade ha tappat suget för Lindelofs gråa serietidningstolkning, där flera pekar på det faktum att TV-serien inte tycks ha så mycket gemensamt med den färgstarka förlagan trots de många uppenbara referenserna. Det är såklart för tidigt att avgöra hur trogen HBO-showen faktiskt är Alan Moores och Dave Gibbons blytunga serieroman, men hittills ser det originellt och något vrickat ut. Fräscht. Annorlunda, men ändå inte helt distanserad från källmaterialet. Det finns något deppigt och tungt över trailerna som har släppts och som likt serietidningen är intresserad av att utforska en gråskala bakom maskerna.

Det skadar såklart inte heller att det hittills påminner lite om The Leftovers i sin ton, en serie jag förälskade mig i under dess två sista säsonger. Om något bevisade ju den serien att Lindelof - som tidigare svikit med bleka mysterier i Tomorrowland, Prometheus och Lost - kunde göra det bästa tänkbara nytta av "mystery box"-konceptet och lyckades få till en trovärdig mänsklighet, vilket gjorde att karlen vann lite av mitt förtroende. Jag tror stenhårt på att hans Watchmen-vision kommer att hitta en egen grund att stå på, samtidigt som den troligen lyckas respektera källmaterialets tematik.

Lite som med Joker-filmen med Joaquin Phoenix. Vissa fans blev tveksamma när Todd Phillips avslöjade att clowndramat skulle vara mer av en vild fritolkning snarare än en trogen serietidningstolkning (även om det luktar lite The Killing Joke), men det var ju det som gjorde filmen desto mer spännande: den har också potentialen att respektera den ikoniska figuren, samtidigt som den kan köra sin egen grej och utforska karaktären på djupet från andra utgångspunkter. Det finns anledning att se fram emot oktober, med andra ord. Är du taggad på nya Watchmen?

HBO:s Watchmen ser äckligt lovande ut

Mucka inte med denna nunna!

Toy Story 4 var underbar

Nej, Toy Story 4 slår inte Toy Stoy 3. Bara för att få det överstökat. Trean avslutades ju så perfekt och så känslosamt att det egentligen inte är så konstigt att höja ögonbrynet när en uppföljare plötsligt kom på tal. Det är bara naturligt att reagera så i en filmindustri som är beroende av att mjölka de sista dropparna från välkända franchiser. Andy flyttade hemifrån och leksakerna hittade ett nytt hem. Woodys och Andys historia var slut.

Men inte Woodys. Den gamle tygsheriffen känner fortfarande av ett tomrum som inte riktigt kan fyllas av ett nytt barn att vara lojal till. Bonnie har nämligen hittat en ny favoritleksak i form av suicidale Forky, en existentiellt splittrad spork som vill inget annat än att kasta sig i närmaste soptunna och värma sig i skräpets trygghet. Woody ser det som sitt heliga uppdrag att skydda plastbesticket från att hoppa ut från första bästa fönster, men när han på vägen stöter på sina gamla flamma Bo Peep kastas Woodys liv upp och ner - på både gott och ont.

Det är överraskande att se hur mycket mer som finns att berätta från leksakernas perspektiv, även om publiken snabbt kan räkna ut var historien är på väg. Framförallt är det roligt att se hur långt plastdockorna och mjukisdjuren är villiga att gå för att hitta någon slags närhet i sina liv igen, som här tvingar många leksaker att riskera sina plastiga ändor i flera våghalsiga strategier. Förutom sporkens existentiella kris är återföreningen mellan kofösaren och porslinsdockan en av filmens allra bästa aspekter. Interaktionerna mellan dockorna känns naturlig och varm, även när deras olika livstilar krockar som mest och bjuder på flera bedårande scener ihop. Jag uppskattar också den stora skaran karaktärer, som alla tycks bjuda på en egen energi och ingjuta fräscha personligheter till en redan rapp historia - framförallt gillar jag Christina Hendricks tragiska 50-talsdocka Gabby och Keanu Reeves helsköna stuntfigur Duke Ca-Boom.

Det är också värt att nämna att den fjärde filmen lyckas balanserar komedin och mänskligheten minsta lika bra som sina föregångare - särskilt på det emotionella planet. Ibland kan jag dock tycka att det blir lite överbelastande med så många storytrådar, vilket är något som tidigare filmer i serien lyckas undvika och ibland kan man sitta och undra hur människorna varken hör eller känner av hur panikslagna leksaker pratar och kastar sig omkring. Dessutom har vissa element tendensen att kännas något återvunna. Men när Randy Newmans djupt nostalgiska musik är det svårt att inte falla för leksaksdramat en fjärde gång. Med andra ord är Toy Story 4 ett sevärt och påhittigt kapitel som faktiskt ger lite mer mersmak.

Toy Story 4 var underbar

Rise of Skywalker kommer att bli pajig

Jag gillade som sagt flera element hos The Last Jedi (som jag ansåg vara "fantastisk" när det väl begav sig). Jag gillade hur desillusionerad Luke var, jag gillade Reys hopplösa resa och jag gillade bandet hon hade med Kylo. Men det tåls att sägas igen: Rian Johnson gjorde verkligen ingenting betydelsefullt av materialet. Det är en rörig film som, till skillnad från sitt rykte, egentligen inte riktigt vågade dra mattan under våra fötter när det väl gällde och var förbluffande tom i grunden.

Två år senare får jag inte riktigt någon aptit för Reys resa längre. Varken Palpatine eller Darth Rey (en uppenbart missvisande scen) i den nya D23-trailern tycks kunna ändra på saken, då det egentligen inte finns någon anledning att vara exalterad längre. J.J. Abrams går på ren desperation här: släng bara in allt som kan locka tillbaka fansen. Släng in Palpatine och 10000 stjärnkryssare, varför inte. Släng ihop en premiss om att detta är slutet för alla trilogier i serien, som om det var menat att vara så. Jag väntar mig att få en ny Into Darkness: fartfylld och underhållande, men patetisk, forcerad och helt död på nya idéer. Star Wars på automatik, i princip.

Därför känns västern-influerade The Mandalorian mer som ett steg åt rätt håll - så långt från allt som heter Skywalkers, som bara möjligt. Star Wars är som bäst när det smutsar ner sig lite. Jag är också pepp på en ny säsong från Dave Filoni-serien Clone Wars, som efter en barnslig och trög första säsong förvandlades till ett moget, tragiskt och engagerande komplement till de usla prequel-filmerna. Jag kan dock inte riktigt säga att jag är lika sugen på Obi Wan-serien. Som många andra tycker jag att Ewan McGregor är extremt charmig i rollen, men karaktärens medverkan i både Clone Wars och det minimala inhoppet i Rebels kändes mer än tillräckligt. Det finns hopp för fler mäktiga rymdsagor i Disneys händer, men då få man sluta påminna om hur mycket bättre galaxsagan var förr. Finns det någon aptit kvar för en galax långt, långt bort?

Rise of Skywalker kommer att bli pajig

EEEEEeeeeviiiiilllll

Cookie

Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy