<< Bästa tv-serierna 2014

Innan vi kan se framemot filmåret 2015, måste vi först minnas tillbaka till det gångna filmåret. Majoriteten av er har visserligen redan knåpat ihop era topp-listor, men bättre sent än aldrig! Så här kommer första delen.

10) Last Stop: Fruitvale Station

När gränsen mellan film och verklighet spricker och nästan gå hand i hand för ett ögonblick, blir det direkt otäckt att se - ett tecken på att film är så mycket mer än bara hopsvetsade bilder med ljud. Ryan Cooglers debutfilm känns nämligen trasig på ett bra sätt, opretentiös i sin skildring av en tärd del av samhället och framförallt svår att skaka av sig.

Efter de senaste polisincidenterna borta i staterna känns filmen dessutom smärtsamt aktuell och en stark påminnelse om hur dålig kommunikationen mellan människor och samhällskikt faktiskt är. En film som inte går att missa, helt enkelt.

9) The Salvation

"Persbrandt och Mikkelsen som tuffa kofösare? Det här kan inte vara annat än bra", tänkte jag när jag såg bioaffischen och köpte en biljett. Jag hade inte fel, kan jag säga - det här var nämligen en suverän liten pärla och som jag absolut skall tillägga i min västernkollektion.

The Salvation är en riktigt kompetent gjord, underhållande och otroligt charmig hyllning till västerngenren och jag hade svårt att inte le under filmens gång. Persbrandt och Mikkelsen som de danska bröderna var utmärkta och deras konflikt med den hänsynslöse gängledarenär faktiskt oväntat spännande. Den här filmen var en njutning att se och som är ett måste för den som uppskattar västernrullar. Med en gnutta skandinavisk stjärnglans och snyggt foto kommer den nämligen långt...

8) Wolf of Wall Street

Jag var inte särskilt imponerad av filmen när jag först såg den (där filmens längde drog ner det hela), men efter en andra titt blev jag istället golvad av Scorceses mästerligt utförda och oerhört svärtade framgångssaga. Filmens känns så... obesvärad, så självsäker, så lekfull och så träffsäker i sitt utförande och berättande... att det är svårt att inte uppslukas i sin politiskt inkorrekta, intelligent skrivna och rasande underhållande film om storpamparna i Wall Street.

Filmen gränsade ständigt mellan obetalbart roligt och stötande, en hårfin gräns som Scorcese oproblematiskt petar på och som ständigt utmanar huruvida tittaren borde reagera. Jag gillar också hur DiCaprios skruvade verklighet sakta men säkert tonade ut till "vår" vardagliga verklighet; kontraster som verkligen talar om hur missbruket kan sätta en ur balans och förändra ens perspektiv på världen.

7) Edge of Tomorrow

Trailern gav filmen en lätt generisk doft och verkade vara ännu en film som ville casha in på lätta Transformers-pengar... men visst fan är det skönt att ha fel ibland. För det här råkade vara en av årets vassaste pärlor och har numera blivit en omedelbar klassiker i mitt hushåll.

Tompan hamnar i en märklig Groundhog Day-aktig scenario när det visar sig att han kastas tillbaka i tiden varje gång han dör och vad som följer är en av årets roligaste, fiffigaste och häftigaste filmer. Storyn har ett härligt tv-spelsdoftande anlag när han tränas upp av Emily Blunts legendariska krigare - där han måste nöta samma bana hundratals gånger, lära sig av sina misstag och lägga saker i minnet för att slå slutbossen - och är fylld med så många komiska scener och överraskningar, att det är svårt att inte älska den här rullen.

Och Blunts armhävningar... hujeda mig!

6) The Lego Movie

Vem hade trott att en film om Lego-brickor kunde dra så hårt på smilbanden, men även trigga tårkanalerna så pass mycket mot slutet? The Lego Movie når direkt Pixar-klass i en Toy Story-doftande berättelse, men som ändå lyckas vara någonting eget: trots att filmen bygger på tidernas mest grundläggande filmdramaturgier kring den "utvalde" hjälten, visade filmen stor kreativitet, stort hjärta och stor äventyrslusta - en känsla som direkt tog mig tillbaka till mina lyckliga Lego-byggande barnaminnen.

Filmen fångade alltså essensen av Lego ända in i dess själ och twisten mot filmens slutskede träffar verkligen rakt i hjärtat. Lego-filmen är en sådan fullträff att man nästan vill springa ner till närmaste leksaksaffär och köpa ett berg av Lego-sets att pyssla med.

Årets besvikelse: How To Train Your Dragon 2

Magin och charmen från första filmen kändes som bortblåst i detta uppblåsta och röriga drakäventyr. Animationen kändes styltigare, storyn haltade och var osäker på vad den ville berätta och musiken var otroligt blek i jämförelse med den första filmens soundtrack. Trots en betydligt mörkare ton var jag oberörd av sista aktens brutala händelser, där filmens stora nytillskott kändes bortkastad och resolutionen mot slutet var långt ifrån genomtänkt. Inte ens Toothless gulligheter lyckas rädda den här trista soppan...

Årets bästa scen: Alla monster-scener i Godzilla

Ja, jag är en stor sucker för stora monster som slåss. Men det är mer än bara stora monster som dängar varandra. Mycket mer än så.

Förutom det visuella - där allt från foto och effekter var snudd på perverst läckra - var scenerna alltid laddade med ovisshet, mystik och med förväntningar. Konflikten mellan bestarna byggs sakta upp, långsamt närmar de sig sina mål och allt de lämnar efter sig är död och förödelse. Hur stor förödelse kommer då att råda när de väl konfronterar varandra? Förväntningarna var skyhöga - och de infriades, med råge.

Visst är kameran lite väl retsam när den väljer att panorera bort från monsterbråket, men efter att ha sett filmen ett antal gånger, tycker jag mig ändå se en slags skönhet i att vara sparsam, att vända bort blicken från något så Cthulu-iskt och så bortom ens förstånd, att man skulle tappa förståndet om man såg för mycket av det.

Vi får aldrig veta särskilt mycket om monstren i sig, men odjuren kändes äkta på något vis - jättekrypen kändes som djur som bara ville fortplanta sig och Godzilla kändes som en gammal alfahanne vars tron hotas. De tillhörde aldrig någon "sida" eller - de var bara djur som bara följde sina instinkter. Människan kan inte göra annat än att låta bestarna göra sitt och be om nåd.

Årets bästa soundtrack: Godzilla

Det här är lite av en komplettering till inlägget ovan, då inga av de scenerna hade varit kompletta utan Desplats magnifika musik. Så klassisk som monstermusik bara går att bli och så dånande, gastkramande och majestätiskt på samma gång, att man ryser av välbehag varje gång man lyssnar på det.

Lyssna och njut

Ja, det börjar bli dags att avrunda året med ett par listor. Utan någon vidare introduktion, presenterar jag för er vad jag anser vara årets bästa tv-stunder. Spoiler-fritt också, såklart.

5) Bob's Burgers, Säsong 4

När det kommer till vardagshjältar i medelåldern och ölmagar, har den mustaschprydde hamburgarkocken tagit tronen från Simpsons och Family Guy och fortsatt värma mig med sina kvicka dialoger, sina färgstarka karaktärer och träffsäkra skämt. Bob's Burgers fortsatte att fästa en balans mellan det utflippade och det jordnära, samt berikade hamburgarfamiljen med ytterligare minnesvärda äventyr - utan att någonsin hamna i forcerade smöriga moralkakor. Bob's Burger fortsätter alltså att briljera och jag känner att det kommer att hålla ett bra tag till.

Höjdpunkt: Det där bisarra My Little Pony-avsnittet. Det var ett slags svar på den senaste tidens My Little Pony-yran och som på ett inte alltför elakt vis lyckades göra något fantastiskt roligt och tänkvärt om detta märkliga fenomen.

4) Archer, Säsong 5

Några av de största gapskratten har kommit från den genuint roliga Archer, och den senaste säsongen är inget undantag. Karaktärerna är precis lika underbart elaka och sarkastiska sedan sist och manuset är minst lika intelligent och klyftig som förr. Säsong 5 - som tituleras "Archer Vice" - visar dessutom att serien inte räds att rör om lite i grytan och tvingar alla karaktärer att fly från agentbyrån och plötsligt arbeta i kokain-branschen, med FBI ständigt i hälarna på dem. Archer visade också att den kan hålla sina kontinuerliga skämt fräscha och intrigen var lika oförutsägbar som alltid. En rasande underhållande säsong, helt enkelt och jag längtar efter den sjätte.

Höjdpunkt: Dubbelepisoden hos en sydamerikansk diktator resulterade i en kavalkad av underbara karaktärsinteraktioner, vältajmade skämt och framförallt hysteriska gapskratt. Bäst är slutet, där den mest övertrampade karaktären får nog av att hunsas runt och bestämmer sig för att ta över diktatorposten. Bara i Archer...

3) True Detective, Säsong 1

Hårdkokt, sotsvart, kusligt, tankeväckande, intensivt, obehagligt och som hämtat från avgrundernas avgrund - så kan man bäst beskriva HBO's mörka deckare och vilken upplevelse det var! Originellt, tät, välskrivet och framförallt sanslöst välspelat från framförallt McConaughey och Woody Harrelson, som här gör några av sina livs roller. True Detective var ett gediget och balanserat hantverk som osade löjligt hög filmkvalité i varje avsnitt och som var direkt oförlåtande i sin kalla inblick hos mänsklighetens ruggigaste sidor. Med andra ord, ett rent och skär nöje att plöja undan denna snuskigt välgjorda serie och ser sannerligen framemot andra säsongen.

Det är numera obligatoriskt att ha True Detective i en sådan här lista, men det förtjänar den.

Höjdpunk: Slutet av säsongen. All I need to say.

2) Hannibal, Säsong 2

Jag tror att många håller med mig när jag säger att första säsongen av Hannibal var mediokert som bäst. Procedural-strukturen osade härsket, Hannibals motiv var luddigt som bäst och säsongsavslutningen var långt ifrån att vara tillfredställande.

Men så drog säsong 2 igång och allt bara föll på plats; den feberaktiga berättarstilen som genomsyrade huvudpersonens mentala tillstånd engagerade på riktigt, procedural-strukturen och Hannibal var mer fascinerande än någonsin. Andra säsongen var mer skoningslös och grisigare än någonsin, men också mer hypnotiserande och mer graciös i sin obehagligt vackra stil. Hannibals andra säsong var en mardrömslik saga som mättade på det visuella planet, var ståtligt uppdukat och som ständigt lekte med tittarens förväntningar. Mads Mikkelsen var som född att spela den manipulativa kannibalen Hannibal Lecter och jag hoppas få se mer av detta galna geni i nästa säsong.

För det kommer väl en tredje säsong...?

Höjdpunkt: Andra säsongens final var som att titta på en italiensk hämndsopera; förräderi efter förräderi staplades på varandra och resulterade i ett blodbad utan dess like, ackompanjerat av musik så hemsökande att den fortfarande spelas upp i mitt huvud när jag tänker tillbaka på seriens starka final.

Och nu, titeln om årets bästa tv-serie. Och utmärkelsen går till...

1) The Legend of Korra Säsong 3 & 4

Mörkt är gött, som den nya tv-trenden numera heter och kantas ofta av ruggiga anti-hjältar och rövhål. Men där många av årets icke-traditionella protagonister synnerligen gav intressanta inblick i deras mörka liv, vill man ibland bara sympatisera och följa en renodlad hjälte: en hjälte som är redo att offra sig själv och allt denne står för, bara för att göra världen till en ljusare och tryggare plats, om än bara för ett ögonblick. Den hjälten var Korra och hon förgyllde varje sekund av det senaste halvåret.

Korras resa har nämligen aldrig varit så starkt, så hjärtskärande intimt och så realistiskt som under seriens två sista säsonger. Manusförfattarna tog verkligen i från tårna för att ge oss en så mänsklig, plågad och engagerande protagonist som möjligt och de sparade minsann inte på krutet när det kom till att utforska hennes förstörda, förvirrade jag. Varje avsnitt var en utmaning för både tittare och Korra, varje avsnitt bjöd på nya insikter om hennes potential och varje avsnitt kändes belönande, ända in till det magiska slutet. Som manusförfattare var det verkligen inspirerande och givande att se hur väl och elegant Korras karaktär har hanterats - en karaktärsriktning som formades av brutalitet och mörker, men också av hopp och kärlek.

För er som kanske noterat att min blogg enbart bestått av rabiata Korra-inlägg de senaste månaderna förstod nog kanske att denna serie skulle kamma hem förstaplatsen; det är en serie som ständigt överträffar sig själv när det kommer till berättandet, animationen, musiken och karaktärerna, och som ständigt imponerade på mig när det kommer till dess teman, dess progressiva utveckling, dess mänsklighet och dess stora hjärta. De två sista säsongerna (som sändes precis efter varandra) visade också på en stark feministisk anda - där många starka kvinnliga karaktärer av alla dess slag dominerade tv-rutan och jämlikheten i världen kändes naturlig, självklar - som ständigt bändade sterotyper (hehe) och som alltid tog tittaren på allvar när det kom till teman som filosofi, politik, psykologi, spiritualitet, kärlek och till och med sexualitet.

Legend of Korra var alltså i absolut toppform och bjöd på så många vidunderliga äventyr, så många känslor och så många minnesvärda ögonblick ända in till slutet, att det vore direkt kriminellt att inte placera detta animerade mästerverk på förstaplats. Och med tanke på hur illa serien har behandlats av Nickelodeon (rena rama Firefly-behandlingen), är det inte mer än förtjänt.

För er som läser detta och som inte har en susning om vad Legend of Korra är för något, kan jag säga att det är dags att göra börja kika på det. För efter dess två sista säsonger kan jag garantera att Korra inte bara är en värdig efterföljare till Last Airbender (som måste ses innan Korra), utan är också det bästa som har hänt Avatar-universumet. Det är en vackert animerad och spännande serie som har en självklar plats i den popkulturella världen, jämte jättar som exempelvis Star Wars, Matrix och Harry Potter. Ja, den är helt enkelt så bra. "Game of Thrones for kids" har det till och med kallats på vissa håll.

Med andra ord, ett absolut måste som passar alla åldrar och något som jag kommer att återbesöka om och om igen.

Är ni inte är övertygade, kan ni åtminstone luta er tillbaka och njuta av ett smakprov från Jeremy Zuckermans hårresande vackra musik till Legend of Korra...

Höjdpunkt: "Venom of the Red Lotus" & "Korra Alone" är små mästerverk i sig och kan mycket väl vara det mest hjärtskärande som både Last Airbender och Legend of Korra någonsin visat. Korra var en djupt plågad huvudperson och som tittare följde man varje känsloladdade steg hon tog. Starka grejer för att vara "barn-tv".

Årets besvikelse: Fargo.

Hyllningarna som den här ytterst mediokra serien drar till sig är bortom mitt förstånd. Medan fotot var läckert och skådespelarna var förträffliga, saknade serien all den magi, svärta och skärpa som Coen-brödernas mästerliga "Fargo" hade och tedde sig mest som en tafflig parodi på Coen-brödernas filmer. Skurken var en uppblåst tramsversion av Chigurgh, ett kaosmoln som på ett mirakulöst vis förutspår exakt hur karaktärer ska reagera på hans klumpigt utförda illdåd och Martin Freemans mordiska karaktär drevs av något så forcerat och så latskrivet att serien redan i pilotavsnittet satte i halsen och tappade andan. Nej, snacka om besvikelse.

Årets sämsta: Gotham

Konceptet var lovande och hade kunna fungera som en djupare inblick i hur Gotham såg ut redan innan Batman axlade manteln - en polisserie i Gotham, liksom - men istället skjuter serien sig själv i foten med risigt manus, fjantiga skådespelarinsatser, OC-Ryan som Gordon, idiotförklarande berättande och bedrövlig fanservice. Nä, gör om, gör rätt!

Mest efterlängtade serie just nu: Better Call Saul

Medan det tekniskt sett inte är Breaking Bad, utspelar det sig fortfarande i samma galna värld och med samma underbara skara karaktärer - och det räcker gott och väl för mig. Speciellt när spin-offen kommer att ha mina favoritkaraktärer på frontlinjen: Saul Goodman och Mike. Passar perfekt nu när Breaking Bad-saknaden spökar igen...

-------------------------------------------------------------------------

Vilka är dina favoritserier i år? Håller ni med om listan ovan? Vad ser ni framemot nästa år?

(Varning! Gigantiska spoilers nu framöver)

The Last Airbender var och förblir en fantastisk serie. En av tidernas allra bästa, faktiskt. Men det var bara något med Legend of Korra som gjorde mig förtrollad och uppslukad på ett helt annat sätt än vad jag var med Last Airbender. Musiken, protagonisten, effekterna, ljussättningen, animationen, karaktärerna, den något vuxnare tonen... det var ren och skär magi. Det var inte alls vad jag hade väntat mig av uppföljaren till Last Airbender. Inte det minsta.

En känsla som kröp tillbaka när jag bevittnade seriens sista avsnitt. Finalen består visserligen av två hopklumpade avsnitt, men det är i synnerhet det sista avsnittet som verkligen sätter sina spår. För där "Day of the Colossus" sannerligen bjuder på gnistrande spektakulär action, välplacerad humor och den efterlängtade kärleksförklaringen mellan Varrick och Zhu Li går "The Last Stand" och bryter i princip alla förväntningar jag hade av finalen.

För även om skaparna väljer att säga &quot;tack och hej&quot; på ett lite säkrare plan än exempelvis den oväntat tunga och deppiga Book 3-finalen, väljer de att fokusera på karaktärer istället för action.

Jag tror att fler än jag hade, exempelvis, väntat oss att se en slags bändarduell a la Aang vs. Ozai i slutet. Eller någon indikation på att Korra skulle kunna koppla upp sig till sina tidigare liv igen. Till en början kändes det som att serien skulle landa på precis de planen: luftbändarna lyckas distrahera maskinen, Hiroshi offrar sig själv för att rädda Asamis liv, Team Avatar kämpar sig sakta men säkert genom Kuviras maskin, Korra bryter sig in i Kuviras kontrollpanel, Jeremy Zuckermans hårresande imperialistiska slutfight-musik drar igång, Mako förstör maskinens energikälla (i en mycket heroisk scen) och fighten fortsätter i Republic City-parken - tills Kuvira hittar andekanonen och avfyrar den mot Korra, ovetandes att parken i sig består av ande-energi. Energin överbalastar kanonen och avfyras mot Kuvira.

Hade detta hänt några säsonger tillbaka, hade Korra förmodligen låtit kanonen göra jobbet åt henne. En diktator mindre att oroa sig för. Men istället för att låta Kuvira förinta sig själv med sitt eget andestråle, bändar Korra strålens energi och teleporterar istället båda två till en nybildad andeportal.

Som hämtad från Wan-avsnitten, svävar Korra i ett slags andligt undervatten-limbo. Förut befolkades denna limbo av Korras tidigare liv, men den här gången ekar det bara tomt. Vi blir påminda av att Korra förlorat sin koppling till alla Avatars och allt vad Avataren stod för. De är borta, för alltid. Den enda besökaren i denna limbo är Kuvira och för ett ögonblick ser Korra sig själv hos henne. Båda två har kämpat med sin rädsla att såras och en oerhörd vilja att guida världen i trygga händer. Plötsligt vaknar Korra och Kuvira upp i ett blomfält i andevärlden. Men istället för att fortsätta slåss, visar Korra istället barmhärtighet. Istället för att bara förgöra diktatorn på plats, visar hon istället medkänsla för Kuviras lidande och skapar en brygga av empati. Den här gången förstår Korra att sitt eget lidande öppnat världen för henne och gjort den lite klarare än tidigare. Kuvira inser att hon har mött sin överman och låter sig tas till krigsrätten. Där tar konflikten slut.

Aang var en pacifist som ständigt brottades med den våldsamma, kraftiga naturen som Avataren besatt. Det var därför häftigt att se Aang explodera av awesomeness när han äntligen gjöts in i sitt Avatar-tillstånd och ge Ozai stryk. Han dödade inte Ozai, men inte utan förödmjuka honom totalt. Aang lärde sig helt enkelt att vara en mothafuggin' badass, med viss måtta. Å andra sida har Korra alltid varit den typen av person som slår någon på käften först och ställer frågor senare. Så eftersom Korra är Korra, förväntar man sig att se Korra mosa Kuvira till en blodig pöl. Men det här är en Korra som lidit i omgångar, som accepterat det som har hänt henne och som därmed lärt sig att bygga ett mer spirituellt jag. Korra har uppnått balansen i kropp och själ.

Så ja, man kan väl säga att jag är riktigt nöjd med denna final. Det var inte en fyrdelad Sozins Comet-megasuperduperfinal, men det behövde det inte vara heller: actiondosen var tillräcklig och det var ett passande och mysig slut för Korras spirituella resa. Det kanske mest rörande med det hela är att Korra inte längre visar några som helst tecken på den rädsla hon har burit så länge; för första gången på länge är hon hoppfull och vill gå vidare med sitt liv. Hon vill lära sig mer om världen och känner inte av några som helst begränsningar längre. Hon ser framemot morgondagen och ser framemot att få leva igen.

Korra nådde helt enkelt sin fulla potential som Avatar och som seriens protagonist. Att finalen sedan avrundades med Varricks och Zhu Li's bröllop var oerhört mysigt och allt verkar återgå till det normala i Avatar-världen.

Och plötsligt händer det: Korra och Asami blir... mer än bara vänner. Efter att ha lockat iväg Tenzin, flyr de båda lite från det stojiga bröllopet för att skänka en tröst till varandra, efter allt de har gått igenom de senaste åren. Det är fullt av känslor, gråt och kramar. Det är som att de möts halvvägs, släpper sin tunga last och fokuserar på deras egna framtid tillsammans. De bestämmer sig för att fly undan världen lite till och besöka andevärlden. Bara de två. Mot det absoluta slutet vandrar de tillsammans till den nya andeportalen. De ler mot varandra, närmar sig portalen, håller plötsligt varandras händer, och börjar titta på varandra, länge, djupt, ömt. Korra och Asami får äntligen ett lyckligt slut efter all misär. Och sedan... är det slut.

Nej, det blev ingen kyss. Men inte för att det behövdes: tankarna fördes dit i alla fall, antydningarna var där. Fast hur intimt var det egentligen? Utan att låta som en manisk Tumblr-shipper, ser mina tankar ut som följande:

Som jag ser det, har Korra och Asami alltid varit rätt så ensamma människor. Korra hade inga vänner när hon växte upp i sin isolerade White Lotus-omgivning och fann inte vänskapen förrän hon anlände till Republic City, men även med Mako och Bolin hade hon ändå problem med att knyta an på ett mer emotionellt plan. För att inte tala om hur giftig den romantiska relationen blev med Mako och hur hon isolerade sig från omvärlden när hon blev förgiftad. Korra har inga problem med att uttrycka ilska och frustration, men när det kommer till svårare känslor håller hon det hellre privat med Asami.

I Asamis fall, har hon alltid fått det kortaste strået genom säsongerna. Hennes far hugger henne i ryggen i första säsongen och Mako dumpar henne för Korra - två gånger Sedan dess har hon alltid fått sitta i baksätet lite och det slog mig inte förrän fjärde säsongen hur ensam Asami faktiskt var. Vi ser henne aldrig umgås med andra karaktärer på samma sätt om exempelvis Mako och Bolin. Nästan som att hon räds att såras igen, likt Korra. Och bara för att jävlas med Asamis liv ytterligare, offras hennes far framför ögonen på henne. Never a break för stackars Asami.

Men på vägen hittade den en slags tröst hos varandra. Allt det där med att Asami alltid skulle finnas till för Korra, att de var de enda som brevväxlade med varandra, hur starkt båda reagerar mot varandra för att de har varit åtskiljda så pass länge, hur Korra mår dåligt för att hon aldrig bad Asami om ursäkt för de där tre förlorade åren och hur Asami förklarar att hon inte skulle klara sig om hon förlorade Korra också... ja, det finns definitivt någonting laddat där. Det är subtilt uppbyggt; det är inte så att de alltid varit intresserade av varandra på det sättet, utan att det är först nu som de kanske utvecklar något mer. En ny början.

Jag tycker att det var ett vågat och riktigt coolt sätt att avsluta serien. Och egentligen kvittar det om det är platoniskt eller romantiskt: det är en tolkningsfråga eftersom den kärleken aldrig sägs rakt ut och det är tillräckligt vagt för att kunna ses från andra kärleksperspektiv. Det är ändå ett mycket fint avslut för båda karaktärerna, men ärligt talat känns finalens sista minuter väldigt romantiska i det avseendet. Jag menar... i seriens absoluta sista minuter - de kanske viktigaste minuterna i en tv-series sista andetag - väljer manusförfattaren att inte avsluta Korras del med sin familj, sitt ex eller sin älskade mentor - utan med Asami. När Mako, Tenzin och Asami avrundar sina arcs, är det bara Korra kvar som måste avrunda serien och när Asami önskar sig lite semester, kastar Korra direkt ur sig att de kan gå på semester, tillsammans. Tanken att bjuda in Mako eller Bolin kommer inte ens på fråga.

Och sedan kommer den scenen. Musiken är romantisk och hoppfull när de närmar sig andeportalen, som en tröstande,varm vaggvisa. De tar sedan varandra i handen och går in i portalen. Det hade kunnat sluta där och inte antyda mer än så, men Bryke vill avsluta sin serie med stil: istället ställer de sig framför varandra, tar varandra i händerna och ser länge på varandra - ett tydligt kroppspråk som är en direkt parallell till seriens andra turturduvor och en bild som är en direkt spegling till den sista scenen i Last AIrbender. För mig är det ingen tvekan om saken - Bryke förstår hur viktigt det audiovisuella språket är i animation och jag tror att de ville vara tydliga med sina intentioner. Att co-skaparen DiMartino dessutom personligen länkar delar med sig av den här artikeln på sin Facebook-sida - eller att scenen med handhållningen och ögonkontakten hölls hemlig från seriens storyboardare - känns inte direkt som en slump, liksom.

Men nu vill jag egentligen låta hela Korrasami-grejen överskugga resten av finalen eller serien i stort; det är bara en del av någonting större i Korras framtid. En mycket ljus och hoppfull framtid. Men hur ser den framtiden ut för Korra? Vilka fler underbara äventyr kommer hon att uppleva? Tråkigt nog får vi nog aldrig någonsin veta det. För där Last Airbender knöt ihop alla trådar och kändes som ett komplett avslut, känns Korra-finalen snarare som en ny början för Korra. Och det smärtar som fan att veta att det inte finns en femte säsong som väntar runt hörnet.

Vad det är jag försöker säga är att slutet kändes helt rätt. Bitterljuvt, men helt rätt. Världen är nu i balans, likaså Korras spirituella resa. För nu när hon har accepterat sin smärta, finns det nu rum att gro ny kärlek och nya upplevelser - något som guru Pathik en gång lärde Aang. Det är egentligen vi behöver veta.

Jag är egentligen mest bara glad över vilken utveckling och vilken styrka denna serie besitter. Det är en serie som känns otroligt uppfriskande och hoppfull för animerad television ämnad för yngre. En serie som ständigt utmanar tittaren och som vågar bryta barriärer. En serie med en otroligt komplex, trovärdig och sympatisk protagonist som berört mig på djupt på flera plan. Kommer serien att förändra animerad yngling-tv? Har det redan gjort så? Svårt att säga, men en sak är i alla fall säker: Bryke har satt sina tydliga spår i tv-historien.

Jag har redan i omgångar kärleksförklarat den här underbara tv-serien och jag kan som sagt inte lägga till mer än så här. Allt jag behöver säga nu är att seriens avslut var oväntad, uppslukande och magiskt. Precis samma reaktion jag fick när jag började titta på Legend of Korra. Jag saknar redan den här serien.

Post-series-depression, here I come...

You did it.

(Spoilers ohoy!)

S0411 - Kuvira's Gambit

Krig är i princip utanför Republic Citys tröskel när Kuvira marscherar en vecka tidigare än förväntat och när det inte kunde se värre ut, avslöjar Kuvira sitt äss från rockärmen.

När två nattväktare får syn på Kuviras marscherande armé i den dimmiga horisonten, kunde de aldrig ha anat att de i samma stund var dödsdömda; för innan de hinner varna folk hör de dånande fotsteg. De vänder sig om. En silhuett av ett gigantiskt metallmonster tittar fram från dimman och stannar bakom armén. Månljuset blottar dess skinande konturer och blottar även den laddade kanonen på dess ärm. Innan väktarna ens hinner förstå vad det är de ser, har den fruktansvärda maskinen satt de båda och deras högkvarter i lågor.

Man vet att en serie är riktigt bra när man nästan fnittrar av spänning under ett avsnitt. Bara en sådan scen där Kuviras hemliga vapen - en vandrande bomb, högt som ett berg - är så ljuvligt och kusligt presenterat att frågor kring hur var/när/hur de byggde kolossen inte riktigt spelar någon roll; det är ett äss som fungerar för att man har lekt med tittarens förväntningar. I förra avsnittet avtäcktes Kuviras kanon i sin fabrik och då den sammansattes på en räls, var det bara naturligt att anta att det var hennes mästerplan. Man såg magnituden hos vapnet, man förstod att tågrälsen var kopplad till Republic City, man drog slutsatsen att Kuvira skulle rulla upp sin kanon mot Republic City och BAM! En metallkoloss från ingenstans. Plötsligt slår det en varför Kuvira tog isär de lotusformade sfären från Zaofu för så många avsnitt sedan. Och varför hon var så beroende av att tömma delstaterna på malm. Good stuff, good stuff.

På tal om Kuvira gör nog karaktären, samt röstskådespelaren Zelda Williams, sitt bästa framträdande hittills. Nog för att Kuvira alltid har varit en övertygande och häftig antagonist, men förutom hennes makthunger berörs det inte särskilt mycket om hennes känsloliv. Inte för att antagonister alltid behöver uppvisa det, men jag har alltid varit nyfiken på vad hon känner för Bataar. Är han bara en av hennes många brickor i sitt spel eller finns det någon genuin kärlek mellan dem?

Svar får vi, med besked. När Korra hotar kidnappade Bataar med att han minsann aldrig kommer att få se sin älskade Kuvira igen, stannar det plötsligt i huvudet för Kuvira. För ett ögonblick vet hon inte vad som pågår eller vad Bataars försvinnande innebär. Sedan får hon samtalet från Korra om Bataars situation och hon ställs inför ett val: att antingen ge upp Bataar eller att göra som Korra säger. Zeldas spruckna röst i detta ögonblick säger egentligen allt om den inre konflikten och följdfrågorna hon konfronteras av: hur mycket har Bataar egentligen berättat för Korra? Är det värt att slänga bort tre års slit för att rädda Bataar? Hur stark är egentligen hennes kärlek till honom?

Ganska snart blir svaret ganska självklart när hon spårar upp samtalet till Asamis fabrik och avfyrar plötsligt kanonen mot fabriken. Hon visste mycket väl att Bataar var där med fienden och föredrog att offra Bataar än att kasta in handduken. Här behövs inga flashbacks, inga stora tal, inga forcerade utläggningar om hennes emotionella tillstånd för att veta vad som pågår hos henne - hennes spruckna röst och den subtila reaktionen där hon tar ett stort andetag från det mest känslokalla hon har gjort i sitt liv innan hon åter sätter fokus på att erövra Republic City... räcker gott och väl. Hon kanske älskar Bataar, men i slutändan älskade hon sitt imperium mer. Iskallt, Kuvira. Iskallt.

Det finns egentligen så mycket mer att diskutera i detta avnitt - såsom Wu's karaktärsutveckling, luftbändarnas stealth-uppdrag, Zhu Li's återförening med Varrick, alla cameos från första säsongen, den strategiska och förståndiga Korra - men för tillfället känns det inte riktigt som att jag kan tillägga något mer. Jag har redan talat så varmt om denna underbara serie i månader nu och jag tror att jag ska spara lovorden till nästa vecka istället. Jag kan i alla fall säga att seriens mojo är stark, nästan alla pusselbitar i denna serie börjar nu falla på plats och legenden om Korra börjar äntligen ta form. För här sparas det minsann inte på krutet och skaparna verkar vilja "go out wih a bang".

Nästa vecka kommer det - slutet.

Ingen återvändo

Om två veckor smäller det: slutet för Legend of Korra sänds och Avatar-världen kommer att eka tomt ett bra tag. Suck.

Det är väldigt bitterljuvt att se Bryan Konietzkos bildsamlingar från staffens sista dagar; Zuckerman har precis stämt sin sista Korra-komposition, ljuddesignern Ben blev klar med ljudmixen, Bolins röstskådespelare blev den sista att göra röstomtagning...

Jag kommer verkligen att sakna den här serien och allt det har erbjudit hittills. För de senaste avsnitten har varit riktigt suveräna och det smärtar som fan att veta att denna kvalitetsshow upphör om mindre än två veckor. Men än är det inte läge att förtidssörja; idag tänkte jag bara reflektera lite kring de två senaste avsnitten jag aldrig hann recensera.

S0409 - Beyond the Wilds

"Beyond the Wilds" känns som en oerhörd kompensation efter "clip show"-skandalen med tanke på det rasande tempot och det matiga innehållet. Nästan så att det känns som två episoder i ett - något som, på både gott och ont, känns av.

I de första fem minuterna märks det nämligen att manusförfattaren vill skynda fram handlingen. Säsongens utspridda storylines rusar in till en och samma scen och kolliderar med varandra när Kuviras hot äntligen tas på allvar; världens ledare (minus Vatten-stammarna) samlas i stadshuset för att diskutera hur de ska hantera Kuvira, men avbryts abrupt när Korra rusar in för att berätta vad Kuvira har för sig i det spirituella träsket - och för att upptäcka att hon inte har bjudits in i mötet. Samtidigt våldgästar Bolin och Varrick stadshuset för att avslöja Kuviras planer om ett massförstörelsevapen.

Inramningen för denna feta kollision av information kretsar kring andeväxterna i Republic City som gått bananas (till följd av Kuviras inkräktande aktiviteter) och som har börjat kidnappa människor. Samtidigt samarbetar Asami motvilligt med Varrick för att kontra Kuviras massförstörelsevapen.

Allt detta på ca 7-8 minuter. Det är väldigt många plotlines att trycka in i första akten och fastän jag imponeras av väl dessa plotlines flätas med varandra, kan jag inte skaka av mig känslan av att jag hellre hade sett denna utveckling i två separata avsnitt. Framförallt med tanke på att avsnittet i sig inte handlar om de oberäkneliga andeväxterna eller det politiska läget; utan om Korras trauma och hur hon möter sin värsta rädsla i ögonen - Zaheer.

För Korras möte med Zaheer är inte bara avsnittets bästa och inte bara en av säsongens bästa ögonblick; det är en av de bästa minuterna i både Last Airbender och Korra-sagorna. Korras behandling av sin trauma sköttes med nästan sinnesjukt perfektion: röstskådespelaren Janet Varney bjuder på en enastående variation och en förkrossande trasighet i Korras nervösa stämma och den noggranna animationen finsätter uttrycksfulla detaljer i hennes animation, såsom hennes puppiller, grimaser och hennes vinande hår.

Detsamma gäller den ordentligt ovårdade Zaheer; hans reaktion när han inser att han i själva verket låg bakom Kuviras framfart utgörs av väldigt små rörelser med ögonen, men samtidigt så betydande och starka att han inte behöver knysta ett enda ord om den ångest han känner. Det känns också helt naturligt att Zaheer hjälper Korra att komma över sin djupaste rädsla, nu när de faktiskt har ett gemensamt mål i sikte; när Zaheer argumenterar för Korras oändliga potential och hur Korra måste acceptera den elände och förnedring hon utstod, känns det aldrig forcerat - han säger det med sådan vördnad och sådan medmänsklighet att det är svårt att inte bli berörd. Det betyder verkligen mycket när det kommer från Zaheer. Vilken karaktär, den där Zaheer.

Vad som dessutom gör den här historien så äkta är att läsa traumatiserade människors reaktioner på avsnittet ifråga. Jag har själv aldrig råkat ut för ett trauma, men att läsa om hur avsnittet träffade mitt i prick hos folk som med exempelvis barndoms- och krigstrauman gör Legend of Korra till ett sant litet mästerverk. Att Svampbob knuffade ut Korra från tv-rutan är fortfarande en av de sorgligaste tv-händelserna någonsin...

S0410 - Operation Beifong

Det kan aldrig slå fel med Beifong-familjen. Vad ett avsnitt än handlar om, är det nästan en principsak att Beifongs alltid underhåller, nästan som Varrick-principen. Vare sig det handlar om surmulna Toph, lättretliga Lin, givmilda Opal eller badass-Suyin stöter de alltid ihop sig på bästa tänkbara sätt.

Och tacksamt nog får vi ett helt avsnitt dedikerade åt den oväntade återföreningen av Beifong-kvinnorna. Suyin och hennes familj sitter nämligen fortfarande inlåsta hos Kuvira och det är upp till Lin, Opal, Bolin och Toph att återförenas en gång för alla - samt att ge Kuvira fingret.

Medan det inte är lika emotionellt uttömande som "Beyond the Wilds", är det här ett avsnitt som håller hög klass på precis varje plan; karaktärers interaktioner känns naturliga, intrigerna vävs balanserat ihop och actionscenerna tillhör det absoluta toppskiktet denna säsong. Lins ursinne över Tophs kändes helt rätt för båda karaktärerna och Suyin gör det hon gör bäst; fullständigt blända tittaren med sina fighting-färdigheter.

Fighten mellan Suyin och Kuvira är knappt en minut lång, men var så medryckande och så snyggt att jag spolat tillbaka ett tjugotal gånger bara för att njuta av den kvicka animationen och kreativa slagsmålsmetoderna. Varje gång Suyin och/eller Kuvira strider, känns det alltid väldigt spontant; de improviserar mycket med sin omgivning och uppvisar mycket påhittighet när det kommer till både anfall och försvar. Det är alltid ett nöje att se metallbändare slåss och jag hoppas få se mer av den varan i de kommande avsnitten.

Det slog mig också hur kvinnotät denna säsong har varit och i synnerhet de senaste avsnitten; Opal, Toph, Lin, Suyin, Kuvira, Zhu Li, Izumi, Asami, Jinora, Korra (duh)... det är kul att se en varierande skara välskrivna, kvinnliga karaktärer i betydande roller. Tacksamt nog är skaparna smarta nog att inte inkludera något av det där "stark för att vara kvinna"-tramset, utan behandlar sina karaktärer som människor med problem och som inte är helt fläckfria: Toph klär helt enkelt inte rollen som någon super-mamma, Lin kommer att fortsätta hålla agg mot sin mor, Kuviras makthunger har stigit henne åt huvudet, Zhu Li visar sina sanna färger när hon hellre väljer dör på fläcken än att följa Kuviras galna befäl, etc.

Men samtidigt undrar jag om det var nödvändigt att ta upp Kataras anledning att inte strida för självständighet i inbördeskriget - att överlämna morgondagens problem till nästa generation? Det klingar förvisso viss sanning i det Toph säger och det är ett smart sätt att inte inkludera Aang-gänget alltför mycket. Men jag antog alltid att Katara bara var gammal och tog hand om de sårade i sin sjukstuga; inte att Katara faktiskt tog avstånd från ett inbördeskrig på grund av kvasi-politiska skäl. Det tog mig lite ut ur avsnittet om jag ska vara ärlig.

Nåja, bortsett från den lilla detaljen, känns det säkrare än någonsin att manusförfattarna kommer att ro den här briljanta serien i hamn. För om dessa två avsnitt visar prov på något, så är det hur naturligt intrigerna smälter in med varandra och hur god kemi karaktärerna har sinsemellan. Mindre misstag som överflödiga dialoger och påskyndade intriger bleknar ganska snabbt i jämförelse med briljansen serien bjudit på hittills.

Alla inblandade i Korra-produktionen verkar nämligen satsa hjärta och själ på att göra finalen så pampig och minnesvärd som möjligt. Det märks, nu när finalen stundar.

Avsnitt 11 - "Kuvira's Gambit" - sänds nu på fredag. Fredagen därpå, slutet.

Jag gillar också hur serien blandar WWII's fasor tillsammans med kalla krigets teknologiska kapplöpning. Den där Gustav-kanonen är nämligen inte att leka med...