Svenska
Blog

--- moviefreak går på dejt 4 ---

This post is tagged as: Valentines, Paint, Vem fan tecknar i Paint längre..?, Of Buscemi, Mr Smiley suger

--- moviefreak går på dejt 4 ---

Glömde nästan! Tradition ju, att göra något filmrelaterat Valentine i MS Paint. Det var hemskt länge sedan jag ens rörde vid Paint och det blev rätt slarvigt, men det var kul att återbesöka det. GR och Paint har alltid gått ihop, liksom.

Hur som helst, ha en fortsatt glad alla hjärtans dag! Glöm inte bort att stoppa i er geléhjärtan eller vad ni nu än brukar göra.

På tal om 50 Shades, så är nog den här versionen är den ENDA 50 Shades-filmatiseringen jag skulle betala pengar för.

HQ

------ Gamers demoniseras i Law & Order ------

This post is tagged as: Law & Order, Recension, Intimidation Game, Sarkeesian, Tv-spel, Mr Smiley är en misogyn neckbeard! Spel-podden i Aftonbladet sa så

Det är alltid hysteriskt roligt att se tv ta sig an spel/datorvärlden. Jag har exempelvis aldrig skrattat så mycket som i det ögonblicket där CSI-snutarna jagar antagonisten - genom onlinespelet Second Life - eller som i den där märkliga dubbel-kontra-hackning-scenen från skräpet NCIS. "Out of touch" kan vara en underbar sak ibland

Men det senaste avsnittet av Law & Order: SVU tar nog priset för det absolut pinsammaste jag någonsin har sett i tv-väg: "Intidimidation Game" kretsar kring en kvinnlig spelmakare (en uppenbart Sarkeesian-influerad karaktär) som försöker lansera sitt nya spel i en hemskt misogyn spelvärld där alla kvinnliga spelare är måltavlor och majoriteten av manliga spelare är sorgliga karikatyrer. Under en av sina presentationer men som kidnappas och torteras av ett freak som inte kan skilja på spel och verklighet och det är upp till snutarna att sätta stopp för ISIS-terroriste- förlåt, jag menar tv-spelare. Ja - handlingen kretsar faktiskt kring hur tv-spel faktiskt leder till våld och att spelare av manligt kön hatar kvinnliga spelare fullt ut. På riktigt. Jack Thompson runkar väl sig torr i detta nu.

Länk på en supercut, för er som inte har kikat på avsnittet i sin helhet

Det här avsnittet demoniserar spelkulturen till den komiska grad att jag inte vet om det är en genialisk satir eller inte. Å ena sidan verkar avsnittet på allvar måla upp spelkulturen som en svartvit historia där kvinnor inte har någon plats, fast å andra levererar avsnittet oneliners så usla att det bara måste vara ett skämt. Eller vad sägs om godbitar som "These guys....they just can't stand women in gaming! They leveled up!", "No reset button in the real world!" eller "Were you camping back there?". Vi får inte heller glömma hur Ice-T ständigt måste förklara alla utdaterade gamer-termer för sina kollegor eller hur den ondskefulla "RedChannit"-kanalen lurar i "the Dark Net" (för att Deep Web låter för verklighetsförankrat)...

Manusförfattarna måste ha kikat på alla de där "Gamers are dead"-rubrikerna från förra året och sneglat lite på de äckligt vinklade inslagen om bedragaren Anita Sarkeesian och bara... ryckt på axlarna. Ja, ingenting skumt här inte. Tittarsiffrorna för SVU är redan så rekordlåga att det ändå kvittar vad som sänds. Ripped straight from the headlines, AM I RIGHT?!

SVU har aldrig varit så här illa, även om SVU alltid hade mer gemensamt med CSI än med det överlägsna Law & Order-originalet. Visst har serien alltid förenklat svåra ämnen, men det är verkligheten med tv - i en procedural måste man hitta en genväg mellan underhållning och allvarliga. Och när SVU var som bäst... ja, då var det faktiskt hyfsat välskrivet och engagerande. Det fanns alltid hälsosam skepsis från polisernas sida när det kom till vittnesmål, det fanns alltid twister som vände på pannkakan och som alltid satte saker i nytt ljus. Det var inget extraordinärt, men åtminstone märktes det att det var genomtänkt. Ibland.

Jag vet inte om jag skulle säga att avsnittet gjorde mig särskilt upprörd. Det är inget annat usel underhållning; till och med tramssajten Kotaku, som också vände sig mot sin läsarkrets och gamerkulturen, täpper för näsan när Law & Order låter urinet rinna nerför låret. Vad tusan SVU-teamet tänkte är ett mysterium.

En sak är i alla fall säker: SVU är minst 20 år försenad med moralpaniken.

------ Gamers demoniseras i Law & Order ------

Vad Gamergate-motståndare faktiskt tror

HQ

------ Birdman & Oscars ------

This post is tagged as: Birdman, Recension, Oscars, Keaton, Mr Smiley suger, Likaså Draktränaren 2

Januari/februari är riktigt risiga månader. Alla roliga helger är slut och vintern visar sitt fulaste ansikte i form av ständig halka och slask. Men filmmässigt brukar det betyda att alla Oscars-filmer som SF inte ville lansera under december istället flyttas lagom till alla filmgalor. Och med årets första avklarade biofilm, Birdman, kan man lugnt säga att filmåret börjat riktigt, riktigt bra.

För Birdman är, såhär i efterhand, en film som fortfarande snurrar i skallen. En film jag verkligen beundrar och som jag verkligen njuter av att tänka på. En film som doftar som en Broadway-pjäs, en film som berättas som en passionerad dans, en film som gjorde filmkonsten innovativ, spännande och inspirerande igen.

Vid det här laget vet vi alla att filmens stora gimmick - att den spelas upp som en enda lång tagning - egentligen är en illusion, skickligt sammansatt av filmvärldens magiker, men det säger ganska mycket om filmen när jag inte alls letade efter sammansatta scener; jag var alldeles för uppslukad av Michael Keatons mentalt instabila karaktär, hans konflikt med über-diviga douchskådis Norton, hans dåliga försök att lappa ihop sin splittrade familj och framförallt hans desperata försök att visa världen att han inte är en bedragare. Varje sekund som Keaton strider mot sig själv i kampen om var han egentligen hör hemma - antingen hos Hollywood-packet som simmar i Marvels äckliga serietidnings-pengar eller i centrum för den pretentiösa teatervärlden - är sekunder som etsat sig fast i minnet för all framtid.

Jag menar, wow. Michael Keaton, alltså. Hans storslagna återkomst är så ljuvligt meta, att man nästan vill tacka Tim Burton för att han dödade Keatons ett tag filmkarriär, bara så att Keaton kunde ladda om batterierna och överraska världen. Keaton är nämligen så laddad, så nyanserad och bara så hysteriskt karismatisk, att jag inte längre lär minnas honom som Batman-dvärgen eller som She touched my pee-pee-klonen i Multiplicity; för mig är han nu Birdman. För all framtid.

Iñárritus svarta komedi är alltså ett originellt och fräscht grepp om Hollywood-industrins ballar; filmen är ett sant bevis på att lekfull och kreativ filmkonst fortfarande går att uppnå, ett sant bevis på att man inte behöver hänga sig själv i garaget efter att ha gluttat på Marvels filmplaner för de kommande tjugo åren.

På tal om att hänga sig i garaget, det är Oscars-säsong nu! Nomineringarna har anlänt och som väntat ligger den på topp bland nomineringarna. Inte konstigt, då den här filmen fullkomligt skriker talang, passion och hjärta i varje jävla vrå. Till och med Emma Stone, en skådespelerska jag vanligtvis inte klarar av, gör en förträffligt grym insats som Birdmans assistent/dotter. Och ja, till och med ultratråkiga Zach Galifalifinakisakis gör en toppenroll. Allt skiner med denna film. Allt.

Jag blir nöjd så länge Keaton tar hem en Oscar. Och för regi. Och bästa film. Och manus. Och musi- nä, just det, det jazziga soundtracket diskades från Oscars-tävlingen. Fan då. Jävla gubbar i Oscars-juryn, diskar jazz och Lego-filmen, men ni nominerar Foxcatcher och Grand Budapest Hotel i flertal kategorier?

Dock är det trevligt att se Ghibli-filmen få en ärlig chans, den vill jag se på störten. Också kul att se Interstellar på listan. Och även om jag inte har sett Whiplash än, vill jag se kungliga JK Simmons hålla i en statyett. Eller rentav forma om Oscars-statyetten efter hans anlete.

------ Birdman & Oscars ------

Med ett knäpp, blände Keaton och Iñárritu en hel filmvärld. Jag stämmer in i hyllningarna filmen har fått, så missa den inte!

------ Förra årets bästa filmer: Del II ------

This post is tagged as: År 2014, Film, Årets bästa filmer, Topp-lista, Mr Smiley suger, Del 2

Här är andra delen av vad jag anser vara förra årets mest sevärda filmer. Jag räknar givetvis enbart med svenska premiärer, annat vore galet. Woop-woop!


5) Snowpiercer

Mannen bakom geniala "The Host" och "Memories of a Murder" drämmer till med en svinigt cool, läckert designad och isande spännande dystopi ombord tågvagnar. Samhällsklasser har delats upp för att hålla lag och ordning, men den undre klassen får nog och gör revolt; en fatal resa som inte bara tvingar stackarna att kämpa sig igenom horder av lagväktare, utan tvingas också inse en förgörande mörk sanning om människans sanna natur.

En väldigt bekant berättelse om kolliderande samhällsklasser förvandlades till en konstnärligt lagd filmvärld där samhällssatiren var utsökt nyanserad, där berättelsen ständigt hade rum för roliga detaljer och där mycket av det visuella fullständigt bländade en, gång på gång. Ja, det här var en riktigt höjdare. En grym nagelbitare som helt enkelt har allt och lite till...


4) Interstellar

Medan det kanske inte var Nolans bästa alster, tog Nolan ändå ifrån tårna för att berätta om den mest hisnande rymdresan sedan 2001: A Space Odyssey (ledsen, Gravity) och levererar här ett originellt, spektakulärt och intensivt rymdäventyr. Vetenskap och romantik syddes klockrent samman i en berättelse där mänskligheten sedan länge förlorat hoppet om överlevnad, men som får en ny chans när ett maskhål öppnar sig och öppnar banan för mänsklighetens sista rymdutforskning. Likt Inception, lekte Nolan med tidsrum och relativitetsteorin på ett spännande vis och ledde till några av årets mest minnesvärda scener; i synnerhet en scen där huvudpersonen lyssnar igenom alla video-feedsen som gick förlorade under tiden han satt fast i en planet.

Nolan är kungen av stora spektakel och visar återigen varför en IMAX är så nödvändig i Sverige; Interstellar är nämligen en fröjd för både öga och öra, och även i den ruttna salongen jag satt på märktes kvalitén av. Jag hade utan tvekan sett den på bio igen om det inte vore för att biljettpriserna idag är så hutlösa...


3) The Wind Rises

Hayao Miyazakis sista film är en känslosam saga om en man vars dröm är att designa flygplan och skapa en harmonisk värld där människan erövrar himlen, men som istället dras in i krigshetsen och designar istället krigsplan till en hänsynslös krigsindustri. Som om inte berättelsen i sig var tillräckligt dyster, så träffar slutet som en slägga mot bröstkorgen. Bara av att tänka på slutet gör mig tårögd och inte enbart på grund av hur berättelsen slutade, utan också för att det är så här Miyazaki har valt att tacka för sig och fälla ner ridån.

Miyazakis farväl var förkrossande bitterljuv, vacker och passionerad; det var en film som visade Miyazakis innersta väsen och som likväl fungerade som en kommentar om animationsindustrin och människan i allmänhet; han har flera gånger uttalat sig om hur tragiskt det är att dagens människor inte längre är intresserade av att egga fantasin genom att upptäcka nya människor och nya kulturer. Men vet du vad, Miyazaki? Du fortsätter ändå att vara en stor inspiration för mig och The Wind Rises är ett tydligt bevis på din storhet.


2) Två dagar, en natt

Precis när Marion Cotillard verkade ha försvunnit från filmradarn, återvänder hon med bravur i detta hjärtknipande starka drama. Hennes karaktär blir offer för arbetsbrist hos en solpanelstillverkare, men får chansen att få tillbaka sitt jobb - om hon lyckas övertala sina kollegor att ge upp sina bonusar. Något som inte visar sig vara den lättaste utmaningen...

Cotillard bär filmen på egna axlar genom denna prekära situation och står för årets absolut starkaste skådespelarinstas, inget snack om saken; hennes överlevnadsinstinkter leder oss till en hjärtskärande naken skildring om människor i en bristande ekonomi och varje minut som fortlöper, är ett steg närmare halsgropen. Stämningen är så tjock av känslor och äkthet att det ibland var svårt att ta sig igenom filmen. Bara att vänta på avvisningar och våga hoppas lite för den stackars Cotillard-karaktären var en oväntad känsloladdad upplevelse.

Du gör rätt i att plocka upp den här filmen så fort den dyker upp på DVD. Många tycks ha missat den på bio och får för allt i världen inte missas överhuvudtaget...


1) Nebraska

Den här filmen är lite som en viskning. Den gör liksom inte så mycket väsen av sig, både sett som berättelse och som en inkomstbringare på biograferna. Men det var en rar viskning; en viskning som var märkligt nostalgisk, varm och mysig. En tröstande viskning som smorde mitt innersta som lenaste balsam.

Berättelsen om en avdankad, förvirrad gubbe som reser till Nebraska för att hämta sin "miljonvinst" - ett bluffmejl som hela hans familj är medvetna om - är en rörande sådan, och i vanlig Payne-ordning sys komedi och drama samman på ett sätt som bara Alexander Payne kan och bjuder alltid på en genomgående palett av känslor.

Ögonblicket där gubben avslöjar varför han är så envis med att åka till Nebraska om det så måste vara till fots, kan bräcka vem som helst. Eller ögonblicket där gubbens snabbkäftade fruga drar upp klänningen framför en gravsten (för att visa vad döingen ifråga kunde ha fått), är obetalbart roligt. Eller vad som sägs om det triumferande och känsloladdade ögonblicket där gubben ser sin barndomsstad passera hans ögon för sista gången? Åh herre, så mästerligt utfört!

Payne är alltså alltid medveten om hur man skapar ett emotionellt engagemang med sin publik och gör här en rättfram historia om hur det är att återvända till en barndomsstad; hem till både vänner och gamar, hem till både smärtsamma minnen och förlorade drömmar.

När en film stämplas och präglas av Alexander Paynes jordnära humor och hjärta för karaktärer, är det i princip en garanti på att filmen du håller i handen kommer att göra din värld lite ljusare för ett ögonblick. Nebraska är nämligen inte bara en riktigt välspelad och välskriven feel good-film; det är också en film som visar att vissa saker i livet är värt att uppmuntra, hur långsökta de än är - för vem vet var det kan leda en?

------ Förra årets bästa filmer: Del II ------

Årets bästa karaktär: Koba, från Dawn of the Planet of the Apes

Serkis som Ceasar gjorde ett fortsatt bra jobb som apornas älskade ledare, men det var Ceasars skoningslösa högerhand som verkligen imponerade mig. Faktum var att han var en av få karaktärer som verkligen fastnade i minnet i år. Där Ceasar förmänskligades både till beteende och utseende, besatt Koba allt det där djuriska och oförutsägbara som jag väntat på att få se. Koba var något av en tragisk karaktär; torterad av människor och lojal till sin ledare, men också splittrad över sin ledares kärlek till människor. Kobas ideologiska konflikt var en fröjd att se och även om det inte var särskilt svårt att räkna ut att Koba blir filmens antagonist... var han ändå ljuvligt självisk, lömsk och djävulsk, som inte alltid var beroende av mänsklig dialog för att visa vem han verkligen var.

Jag syftar framförallt scenen där Koba spionerar i människornas vapenförråd och blir påkommen; man ser hur kugghjulen snurrar bakom de där sluga ögonen och för att vinna deras förtroende förvandlas han till en dum, oförstående apa - bara för att i nästa ögonblick kötta sönder dem med ett automatvapen. Kobas äckliga leende i det ögonblicket säger verkligen allt om karaktären och är bara en försmak på vad Koba bjuder på senare i filmen...

Årets sämsta: A Million Ways To Die In The West

Det finns huvudvärksframkallande filmer som Transformers: Age of Extinction och det finns skrattretande kalkoner som The Legend of Hercules, men så finns det komedier som lyckas vara 100% befriade från humor - den sortens film är den värsta sortens filmtortyr och MacFarlanes västern tar det priset, utan protest. MacFarlane tror att det räcker med att vara en självbelåten wise-cracker som kommenterar andra människors dumhet för att vara rolig, men visar istället varför karlen bör gräva ner sig i närmsta öken och stanna där...

Årets mest efterlängtade: Star Wars Episode VII: The Force Awakens.

Det här var en no-brainer och egentligen ingen överraskning. Jag menar, vem ser inte framemot den? Nytt och gammal blandas i vad som verkar bli den värdiga efterträdaren till originaltrilogin och stjärnregissören J. J. Abrams har hittills uppvisat fingertoppkänsla för nervkittlande äventyrsfilm. Teasern kittlade min nyfikenhet ordentligt, hur lite den än sade och väntan inför en matig trailer är stor.

Så ja, jag tror stenhårt på att detta kommer bli bra. Men det bästa av allt? George Lucas har inte skrivit eller regisserat den. En Star Wars-film utan den CGI-kåte skäggapan kan inte bli annat än spektakulärt bra...

---------------------------------------------------------------------

Så, vilka filmer från det gångna året håller ni som högst? Håller ni med listan eller saknas något?

------ Förra årets bästa filmer: Del I ------

This post is tagged as: Mr Smiley suger, Film, Topp-lista, År 2014, Årets bästa filmer

<< Bästa tv-serierna 2014

Innan vi kan se framemot filmåret 2015, måste vi först minnas tillbaka till det gångna filmåret. Majoriteten av er har visserligen redan knåpat ihop era topp-listor, men bättre sent än aldrig! Så här kommer första delen.


10) Last Stop: Fruitvale Station

När gränsen mellan film och verklighet spricker och nästan gå hand i hand för ett ögonblick, blir det direkt otäckt att se - ett tecken på att film är så mycket mer än bara hopsvetsade bilder med ljud. Ryan Cooglers debutfilm känns nämligen trasig på ett bra sätt, opretentiös i sin skildring av en tärd del av samhället och framförallt svår att skaka av sig.

Efter de senaste polisincidenterna borta i staterna känns filmen dessutom smärtsamt aktuell och en stark påminnelse om hur dålig kommunikationen mellan människor och samhällskikt faktiskt är. En film som inte går att missa, helt enkelt.


9) The Salvation

"Persbrandt och Mikkelsen som tuffa kofösare? Det här kan inte vara annat än bra", tänkte jag när jag såg bioaffischen och köpte en biljett. Jag hade inte fel, kan jag säga - det här var nämligen en suverän liten pärla och som jag absolut skall tillägga i min västernkollektion.

The Salvation är en riktigt kompetent gjord, underhållande och otroligt charmig hyllning till västerngenren och jag hade svårt att inte le under filmens gång. Persbrandt och Mikkelsen som de danska bröderna var utmärkta och deras konflikt med den hänsynslöse gängledarenär faktiskt oväntat spännande. Den här filmen var en njutning att se och som är ett måste för den som uppskattar västernrullar. Med en gnutta skandinavisk stjärnglans och snyggt foto kommer den nämligen långt...


8) Wolf of Wall Street

Jag var inte särskilt imponerad av filmen när jag först såg den (där filmens längde drog ner det hela), men efter en andra titt blev jag istället golvad av Scorceses mästerligt utförda och oerhört svärtade framgångssaga. Filmens känns så... obesvärad, så självsäker, så lekfull och så träffsäker i sitt utförande och berättande... att det är svårt att inte uppslukas i sin politiskt inkorrekta, intelligent skrivna och rasande underhållande film om storpamparna i Wall Street.

Filmen gränsade ständigt mellan obetalbart roligt och stötande, en hårfin gräns som Scorcese oproblematiskt petar på och som ständigt utmanar huruvida tittaren borde reagera. Jag gillar också hur DiCaprios skruvade verklighet sakta men säkert tonade ut till "vår" vardagliga verklighet; kontraster som verkligen talar om hur missbruket kan sätta en ur balans och förändra ens perspektiv på världen.


7) Edge of Tomorrow

Trailern gav filmen en lätt generisk doft och verkade vara ännu en film som ville casha in på lätta Transformers-pengar... men visst fan är det skönt att ha fel ibland. För det här råkade vara en av årets vassaste pärlor och har numera blivit en omedelbar klassiker i mitt hushåll.

Tompan hamnar i en märklig Groundhog Day-aktig scenario när det visar sig att han kastas tillbaka i tiden varje gång han dör och vad som följer är en av årets roligaste, fiffigaste och häftigaste filmer. Storyn har ett härligt tv-spelsdoftande anlag när han tränas upp av Emily Blunts legendariska krigare - där han måste nöta samma bana hundratals gånger, lära sig av sina misstag och lägga saker i minnet för att slå slutbossen - och är fylld med så många komiska scener och överraskningar, att det är svårt att inte älska den här rullen.

Och Blunts armhävningar... hujeda mig!


6) The Lego Movie

Vem hade trott att en film om Lego-brickor kunde dra så hårt på smilbanden, men även trigga tårkanalerna så pass mycket mot slutet? The Lego Movie når direkt Pixar-klass i en Toy Story-doftande berättelse, men som ändå lyckas vara någonting eget: trots att filmen bygger på tidernas mest grundläggande filmdramaturgier kring den "utvalde" hjälten, visade filmen stor kreativitet, stort hjärta och stor äventyrslusta - en känsla som direkt tog mig tillbaka till mina lyckliga Lego-byggande barnaminnen.

Filmen fångade alltså essensen av Lego ända in i dess själ och twisten mot filmens slutskede träffar verkligen rakt i hjärtat. Lego-filmen är en sådan fullträff att man nästan vill springa ner till närmaste leksaksaffär och köpa ett berg av Lego-sets att pyssla med.

------ Förra årets bästa filmer: Del I ------

Årets besvikelse: How To Train Your Dragon 2

Magin och charmen från första filmen kändes som bortblåst i detta uppblåsta och röriga drakäventyr. Animationen kändes styltigare, storyn haltade och var osäker på vad den ville berätta och musiken var otroligt blek i jämförelse med den första filmens soundtrack. Trots en betydligt mörkare ton var jag oberörd av sista aktens brutala händelser, där filmens stora nytillskott kändes bortkastad och resolutionen mot slutet var långt ifrån genomtänkt. Inte ens Toothless gulligheter lyckas rädda den här trista soppan...


Årets bästa scen: Alla monster-scener i Godzilla

Ja, jag är en stor sucker för stora monster som slåss. Men det är mer än bara stora monster som dängar varandra. Mycket mer än så.

Förutom det visuella - där allt från foto och effekter var snudd på perverst läckra - var scenerna alltid laddade med ovisshet, mystik och med förväntningar. Konflikten mellan bestarna byggs sakta upp, långsamt närmar de sig sina mål och allt de lämnar efter sig är död och förödelse. Hur stor förödelse kommer då att råda när de väl konfronterar varandra? Förväntningarna var skyhöga - och de infriades, med råge.

Visst är kameran lite väl retsam när den väljer att panorera bort från monsterbråket, men efter att ha sett filmen ett antal gånger, tycker jag mig ändå se en slags skönhet i att vara sparsam, att vända bort blicken från något så Cthulu-iskt och så bortom ens förstånd, att man skulle tappa förståndet om man såg för mycket av det.

Vi får aldrig veta särskilt mycket om monstren i sig, men odjuren kändes äkta på något vis - jättekrypen kändes som djur som bara ville fortplanta sig och Godzilla kändes som en gammal alfahanne vars tron hotas. De tillhörde aldrig någon "sida" eller - de var bara djur som bara följde sina instinkter. Människan kan inte göra annat än att låta bestarna göra sitt och be om nåd.

Årets bästa soundtrack: Godzilla

Det här är lite av en komplettering till inlägget ovan, då inga av de scenerna hade varit kompletta utan Desplats magnifika musik. Så klassisk som monstermusik bara går att bli och så dånande, gastkramande och majestätiskt på samma gång, att man ryser av välbehag varje gång man lyssnar på det.

Lyssna och njut