Svenska
Blog

True Detective - Korrupta kinky-korpar

This post is tagged as: True Detective, Säsong 2, HBO, Colin Farrell, Recension, Vince Vaughn, Mr Smiley är mördaren, Spoilers

Säsong 2, ep, 2 - Night Finds You
(Varning för spoilers!)

Känner ni det? Stanken av bourbon och brottslighet från de troféfyllda kontoren? Den fräna doften av blod och bedrägeri från ljudisolerade snuffkällare? Ja, det luktar framåtrörelse i andra avsnittet, som äntligen börjar nysta upp mordgåtan och öka tempot. Men tyvärr hänger orosmolnet fortfarande kvar.

Se bara på inledningssekvensen. Den är menad att djupdyka i Vince Vaughns oroade psyke och hemsöka tittaren med sin Bergmanska close-up och kusliga barndomstrauma, men faller istället platt med sin opersonliga regi, onaturliga dialog och träiga framförande. Den här sortens melodramatiska monologer hör väl ändå inte hemma i True Detective? Eller?

Sanningen är att True Detective egentligen alltid bestått av märklig dialog och udda inslag, men det fungerar bättre i första säsongen tack vare de starka skådespelarinsatserna, den underbara kemin, den mäktiga regin och den suggestiva atmosfären. Seriens bisarra värld och tematik var påtaglig och medryckande redan från start. Men i det här fallet är jag fortfarande osäker på vad fokuset är och vad jag ska känna för karaktärerna. I två avsnitt har bakgrundshistorier och exposition körts ner i tittarens hals, utan att riktigt fokusera eller greppa tag om karaktärerna. I princip alla huvudpersoner är missmodiga vrak som stirrar tomt ut i det neonförorenade LA-mörkret och som mumlar märkligt framförda filosofier. Jargongerna och oneliners mellan karaktärerna som förra säsongen lyckades leverera känns nu lata, lite väl pretentiösa och nästan parodiartade.

Jag menar, tack för din råtthistoria Vaughn, men hur ska jag ta till mig den? Ska jag sympatisera med dig? Jag vet att du har förlorat pengar, men varför ska jag bry mig? Nej du, Skyfall hade en bättre råttmonolog. McAdams, då? Du är beväpnad till tänderna med knivar och har en förkärlek till skruvade fetischer, men what's your deal? Kitsch, du kanske är djupt rotad i garderoben, men varför finns du ens med i denna berättelse? Det enda intressanta med dessa karaktärer är att alla har någonting gemensamt - den skadade manligheten - men om detta faktiskt är viktigt återstår att se.

True Detective - Korrupta kinky-korpar


MMM, WATCHA SAAAAY


Jag vet, jag vet - det är ingenting fel med en "slow burner" som introduktion. Det är bra att man tar sig tiden att introducera allt och alla med försiktighet, det uppskattar jag egentligen. Jag gillar intrigerna, jag gillar omvärlden och jag gillar mordgåtan. Men hittills får jag inte känslan av att mycket står på spel, då jag har svårt att bry mig om huvudpersonerna. Jag saknar lite mer... jag vet inte, mänsklighet hos dem? Sådant som inte bara är rynkade pannor och krystade oneliners, alltså.

Hur som helst gör avsnittet desto bättre ifrån sig när serien lämnar rum för mycket spekulation. Avsnittet består nämligen av många fina och intresseväckande detaljer för den som vill sätta på sig foliehatten och leka detektiv. Detaljer som att Vaughns kumpan är lika skrikigt ginger som Farrells "son"; kanske Vaughn bara manipulerade Farrell och gav honom fel person? Eller vad sägs om avsnittets abrupta cliffhanger, där Farrell uppvisar ett märkligt beteende när han undersöker sexhålan: varför lägger han ifrån sig pistolen så obekymrat när han ser blodpölen, t.ex.? Varför har inte mördaren torkat upp pölen? Är det ens Casperes blod? Lämnade Farrell dörren öppen så att kameran kan fånga skjutningen? Var skjutningen fejk? Är Farrell i maskopi med fågelmannen? Kanske vill Farrell sätta dit Vaughn? Varför gör Farrell detta, vill byta riktning i livet? Är detta för långsökt? Vem vet, men det är nu det roliga börjar!

Skådespelarna gör även väldigt bra ifrån sig, även om karaktärernas favoritsyssla är att stirra dystert. Trots sitt träiga intro, lyser Vince Vaughn exempelvis när han hotar en bookie. Han är rapp, kul och hotfull, ungefär vad jag hade väntat mig av karaktären. Samspelet mellan McAdams och Farrell fungerar överraskande bra också. Jag hoppas deras samspel utvecklas, då den lovar gott. Bland de nya karaktärerna har den bakfulle borgmästaren snabbt blivit en favorit och fettot med "Fuck You"-grillet känns som en typisk färgklick i True Detectives sargade värld. På ett bra sätt, alltså.

Summa summarum? True Detective är i bättre form denna vecka och bjuder på en nagelbitande cliffhanger, men avsnittet bär tyvärr på sina problem. I sina bättre stunder känns "Night Finds You" mer fokuserad och låter tittaren spekulera mer, men i sina sämre stunder känns det lika halvhjärtat som Vince Vaughns försök att argt krossa ett par glasögon. Nu när Justin Lin har lämnat regissörsstolen är det kanske för mycket begärt att hoppas på en radikal förändring för serien, men jag hoppas att inspirationen och energin hittar tillbaka.

HQ
James Horner Bakfylle-Vaka Deluxe

James Horner Bakfylle-Vaka Deluxe

This post is tagged as: James Horner, RIP, Filmmusik, Kompositör, Soundtrack, Landet för Länge Sedan

Jag fick inte veta förrän sent igår kväll att en av mina filmmusiker har tidigare i veckan gått bort i en flygkrasch. Av alla de senaste bortgångarna inom filmindustrin skar den här till allra mest, som jag satt uppe med hela natten med enbart James Horners musik och lite alkohol som sällskap. Min fredagskväll låter kanske sorgligare än Horners bortgång, men jag älskar mannens musik och har gjort så sedan jag var liten. "Landet för länge sedan" var min allra tidigaste och tydligaste filmminne, där musiken redan i ung ålder gjorde ett starkt intryck på mig. Sedan dess har Horners musik fortsatt sätta spår och det händer att jag fortfarande hummar eller visslar något Horner-stycke. Suck. Den här sortens sentimentala, sliskiga och förtrollande filmmusik görs nästan inte längre.

Nej, jag ska inte pladdra vidare om en man jag aldrig har mött. Istället ska jag lägga ut tända ljus och blomsterkransar i form av Horners musik. Utan inbördes rangordning presenterar jag härmed, i mitt tycke, det allra bästa som James Horner skapat. Njut.

House of Sand and Fog - The Waves Of The Caspian Sea

We're Back: A Dinosaurs Story - Flying Forward in Time

Deep Impact - Wedding

Casper - Casper's Lullaby

Jumanji - Missing Mom & Dad

Grinch - A Change of Heart

Star Trek II: The Wrath of Khan - Spock Dies

Braveheart - Freedom

Rocketeer - Rockeeter to the Rescue

Legend of the Fall - Theme

Land Before Time - Whispering Winds

A Beautiful Mind - A Kaleidoscope of Mathematics
(Nash omkom i en bilkrasch för någon månad sedan...)

A Beautiful Mind - Nash Descends Into Parcher's World

Bicentennial Man - The Gift of Mortality

Jumanji - End Titles

Avatar - Rebirth

Cocoon - Theme

Land Before Time - Discovery of the Great Valley

An American Tail - Main Title

The Spitfire Grill - ...Care of The Spitfire Grill

Wolf Totem - Returning to The Wild

The New World - Pocahontas & Smith

Titanic - Promise Kept

Och slutligen, den obligatoriska avskedslänken:

Star Trek II: The Wrath of Khan - Amazing Grace

HQ

True Detective 2 - Electric Boogaloo

This post is tagged as: True Detective, Colin Farrell, Vince Vaughn, HBO, Säsong 2, Recension, Avsnitt 1, Mr Smiley luktar skräp

Hmm, jag gillade första avsnittet. Första säsongen av True Detective tog sin tid innan man fastnade för serien (åtminstone i min upplevelse) så jag tänker ge andra säsongen en lika stor chans. Jag har inte heller så mycket emot att serien nu fokuserar på fyra karaktärer, inom sin tid kommer nog berättelsen att väva samman allihopa på ett organiskt vis så att det känns mindre uppdelat. Än så länge får jag intrycket att andra säsongen har mer variation också, det fanns alltför många scener där Hart körde bilen och Rust drog någon dyster monolog, sen förhörde de ett vittne och kom till en återvändsgränd i utredningen.

Jag hade också till en början lite svårt att ta in Rust som karaktär, till en början kändes han lite... för dyster, nästan så det vart komiskt, nästan Frank Miller-nivå. Men tack vare seriens mäktiga atmosfär och ton så kunde jag hyfsat snabbt acceptera hans karaktär. Något som glädjer mig med andra säsongen är att de inte bygger vidare på Rusts popularitet och gör karaktärerna ännu mörkare och dystrare. Jag kunde ta in dom här karaktärerna mycket enklare, dom känns mer som tagna ur verkligheten i mitt tycke.

Sen måste jag bara älska att piloten redan har gett så besynnerliga scener. Spoiler: Close-up'en på en staty av en svart ön i cadillac'en, Caspers dödsorsak allt som allt, den vidrigt realistiska porslinkvinnan i mjölkskålen, och Semyons väldigt underliga blickar mot några av sina gäster under partyt.

------ Jurassic World var... ------

This post is tagged as: Jurassic World, Jurassic Park, Blockbuster, Recension, Dinosaurier, Bryce Dallas Howard

Barn rider glatt på små triceratopsungar. Turister paddlar lugnt kajak bland växtätande dinosaurier. Att se en T-Rex äta upp en get är inte längre en skräckinjagande bild och föräldrars största oro är förmodligen inträdespriset. Med andra ord: Hammonds dröm om en dinosauriespäckad Kolmården har blivit verklighet och de tidigare Jurassic Park-incidenterna är ett minne blott. Ja, tills ett monster flyr från sin bur och släpper lös ett helvete värre än någonsin.

"Att de aldrig lär sig" säger en frustrerad raptorskötare mot filmens början och tur är väl det: dinosaurie-konceptet tycks fortfarande inte ha slitits ut efter fyra filmer och härligt nog visar sig Jurassic World vara ett överraskande fräscht tillskott till Jurassic-serien. Självklart når den inte upp till Jurassic Parks odödliga status, men behöver det verkligen det? Magin i Jurassic Park går inte att återskapa, så varför inte skapa något nytt? Något större? Något farligare? Något som ännu en gång bryter mot alla naturens lagar?

Den skräckinjagande hybriden Indominus Rex är nämligen mycket effektiv. Det är en obehaglig, kall och oberäknelig best som går loss på allt och alla i sin väg, utan att blinka. Eftersom Indominus Rex är en unik genmanipulerad skapelse, vet man aldrig riktigt vad som egentligen försiggår bakom de där tomma ögonen. Allt man vet är att hon har döden i blicken och minsta ögonkontakt med henne kan leda till en köttig massaker. Här snackar vi genuint filmmonster! Men vad vore ett filmmonster utan karaktärer att bry sig om? En Jurassic Park-film fungerar trots allt inte utan mänskliga karaktärer att följa.

Huvudpersonerna är tack och lov sympatiska. Trots att de saknar någonting lite mer jordnära som huvudpersonerna i första Jurassic Park, har de tillräckligt mycket personlighet och karisma för att fängsla. I synnerhet Bryce Dallas Howard, som är lika fager som trovärdig, är väldigt engagerande som nöjesparkens verksamhetschef. Hon spelar en kontrollfreak som hellre fokuserar att locka sponsorer än systersönernas eller djurens välbefinnande, men tvingas se över sina prioriteringar när hon tappar kontrollen om parkens säkerhet. Hennes motsats, Chris Patt, är mer av en endimensionell, men charmig hjälte. Pratt är en raptorskötare som försöker bli alfahanne hos ett gäng velociraptorer, men som hotas av militära krafter som vill använda raptorer i krigssyfte. När kaos sedan utbryter tvingas det omaka paret Chris och Bryce samarbeta och även om deras samspel och utspel är förutsägbar, är det svårt att inte gilla dem.

Tyvärr faller filmens andra karaktärer platta. Förutom Dr Wu och en någorlunda vettig människoantagonist (ända fram till dennes mustaschspinnande ridåscen) känns resten av filmens karaktärer som trista pappersutklipp. Dessa sänker dock inte filmen lika mycket som de två hemska barnkaraktärerna man får dras med. Precis som i den senaste tidens katastroffilmer, känns bröderna i denna film mer som ett nödvändigt ont än något man faktiskt räds över. För det första är de horribla som skådespelare och känns aldrig övertygande när skräcken omger dem. Ett exempel på detta är en jaktscen där Bryce verkligen övertygar i sin stress och panik, medan bröderna mest ser ut som att de grubblar över ett svårt matteproblem. Så mycket för den spänningen, grabbar!
För det andra brukar ju barn inte direkt dö i den här sortens filmer, så var ligger spänningen när barn hamnar i fara? Det känns snarare som att se en av de där outhärdliga Hobbit-filmerna, där dvärgarna klarar sig helskinnade från omöjliga odds - hela tiden. Eller vänta, jag tror jag skymtade ett barn med ett plåster för pannan mot slutet. Ja, vilken tur att skitungen inte får någon infektion då!

Hårresande moment och spänning finns det dock gott om. Här finns exempelvis så mycket bråkande dinosaurier, att jag misstänker att filmen försöker få någon slags Godzilla-cred. Filmen lyckas även bygga upp flera spänningsmoment, även om de kanske inte riktigt når upp till vattenmuggen i första filmen, båtsekvensen i andra filmen eller broscenen i tredje filmen. Med andra ord, inte samma "skräckkänsla". Men filmen lyckas ändå skapa spänning och har tillräckligt många twister och spänningssekvenser för att hålla tittaren på spänn. Flera gånger kom jag t.o.m. på mig själv med ett fånigt flin när filmen drog ett par riktigt elaka vändpunkter, även om vissa gick att förutsäga. Det är ett gott tecken på en fängslande film, enligt mig.

Handlingen är också snortajt uppbyggd. TIll min förvåning var storyn väldigt konsekvent och manusförfattarna tar gott på sig att bygga trovärdiga set-ups för att få ett omfång om karaktärerna och vad som faktiskt står på spel. Tempot flyter på fint och handlingen lyckas underhålla hela vägen - ändra fram tills slutet. Efter en mycket bra vändpunkt, är det som att filmen tappar taget om handlingen och väljer att snabbt slänga in alla viktiga karaktärer i en och samma rum för att avsluta filmen så fort som möjligt. Här hade jag önskat mig ett lite mer "förtjänt" slut. Jag ska dock inte ta ifrån slutet sina självklara förtjänster - förtjänster så ljuvliga att jag inte vill spoila något. Ni som har sett filmen förstår nog vad jag syftar på.

Det finns annars en skön självmedvetenhet i filmen.Först och främst gillar jag att filmen ofta har en tendens att driva med sina egna klyschor och tittarens förväntningar. För det andra gillar jag också meta-faktorn i filmen. Premissen bygger ju på hur det nya monstret måste heta något hotfullt, ha dubbelt så mycket tänder och vara den ultimata mördarmaskinen - just för att publiken hunnit tröttna på dinosaurier! Det låter nästan som en cynisk reflektion från möten med Hollywood-producenter när och ger en väldigt intressant dimension i filmens värld.

Referenser finns det också gott om. Jag gillar framförallt hur referenserna till den första Jurassic Park används i början av filmen för att jag trygga tittaren till reboot-konceptet, samtidigt som filmen håller sig trogen Spielberg-magin. Men efter ett tag börjar det bli lite väl tröttsamt med referenser - som att filmen inte vågar lämna de äldre fossilerna ifred, vilket den bevisligen inte behöver göra. Tvärtom. Det finns tillräckligt mycket nytt och spännande material för att kunna spinna vidare på fler filmer, till och med. Jag hoppas att Bryce Dallas Howard hakar på resten av den planerade trilogin...

I övrigt älskar jag musiken. Älskar. Giacchino lyckas skapa en hybrid mellan gammalt och nytt, och lyckas även skapa ett underbart nytt ledmotiv för att markera att Jurassic World faktiskt är en ny riktning för franschisen. Även om det inte är helt originellt att "hedra" John Williams, är det alltid kul med en filmkompositör som har hjärtat på rätt ställe när det kommer till att skapa emotionell koppling till tittaren. Många scener hade exempelvis fallit platta utan Giacchinos sentimentala pianotoner eller kusliga stycken.

För att sammanfatta: Jurassic World är ruggigt underhållande och tillfredställande, om än lite väl förutsägbar och dras ner av både barnskådisar och en ljummen slutakt. Jag har märkt att jag har använt ordet "tillräckligt" genomgående i texten, men det är inte för att filmen knappt håller måttet - snarare för att filmen har tillräckligt mycket nytt och gott för att skapa lite av sin egen dinosauriemagi. Med andra ord lyckas Jurassic World med den svåra konsten att återuppliva dinosaurierna igen.
Så från ett Jurassic Park-fan till ett annat: se den!

------ Jurassic World var... ------

Kan man klona DNA från Brycerius Dallasus Howardecus, månne?

Filmmusik

This post is tagged as: Filmmusik, Jurassic World, Giacchino, Soundtrack, Film, Tv-serier, Tv-spel, Musik, Komposition, Mr Smiley luktar skräp

Förra veckan var det The Imitation Game och Indiana Jones som gällde och veckan innan dess var det Mad Max: Fury Road och Schindler's List. Idag lyssnar jag på Giacchinos soundtrack till Jurassic World medan jag skriver på lite projekt och rycks med i filmens nya ledmotiv. Den är magnifik, mäktig, magisk. Även om den inte riktigt rår på Williams klassiska ledmotiv, gör Giacchino ett strålande komplement till Jurassic Park-världen. Soundtracket en salig blandning som både kittlar nostalginerven och som väcker nytt liv i Jurassic Park-världen.

Det sägs ju att 60 procent av en films emotionella engagemang beror på filmens ljud och som ni kanske märker i vissa filmrecensioner brukar jag alltid lägga vikt i filmens musik. Jag är nämligen fanatisk över filmmusik och lägger stor vikt på det under en filmupplevelse. När jag diskuterar film brukar är det obligatoriskt att alltid nämna musikens roll. Innan en efterlängtad film släpps på bio brukar jag lyssna på det släppta filmalbumet upprepande gånger och finns det filmmusik som saknas i det officiella soundtracket blir frustrerad som aldrig förr. Ja, även musiken från tv-serier och spel blir en del av min vardag.

Filmmusik inspirerar mig, triggar min fantasi, skapar en harmoni som kan jämföras med ljuden från den stillsamma naturen. Det är något med hur berättande filmmusiken är, hur avslappnande den kan vara, hur drömsk den kan te sig. Om jag var det minsta talangfull inom musikkomposition, hade jag nog satsat på att bli en musikkompositör.
Men så är det inte. Nåväl. Kanske i nästa liv.

Lyssnar ni också på filmmusik?

Filmmusik

Där magi skapas