God jul, kära läsare! Se nu till att ha ett finfint julfirande, trycka i er julost och slöa framför sentimentala julfilmer. Här är sista luckan över vad jag anser vara årets bästa filmer, tv-serier och tv-spel.

Årets bästa tv-serie
1) Show me a hero

...and I'll write you a tragedy

David Simons senaste guldklimp är en miniserie som kretsar kring byråkratin och politiken bakom ett utdraget, kontroversiellt bostadsförslag i Yonkers: integrationen av låginkomstagarbostäder i ett vitt medelklassområde. När lokalpolitikern Wasicsko - utmärkt spelad av Oscar Isaac - ser en chans att göra karriär på detta, gör han bostadsfrågan till sin hjärtefråga under sitt borgmästarval och vinner medelklassens förtroende. Men när förslaget ändå blir av, får den nyvalde borgmästaren på sig en växande demonstrationsmassa som bara växer och växer varje dag. Vems hjälte är han egentligen?

Show Me A Hero är en komplex, mänsklig och tragisk historia om människor som vill vara hjältar och martyrer, men som glömmer bort att hjältar ofta får göra stora uppoffringar. Wasicskos politiska irrfärd är fyllt med nyanserade lager, realistiska konflikter, svår hjältekomplex, engagerande maktspel och segregationsproblematik som än idag är svidande aktuella.

Årets bästa film
1) The Pearl Button

Röster viskar, knastrar och plaskar från sjöar, hav och pölar. Någonting från kosmos kallar på oss, påminner oss om någonting. Berättelser om var människan härstammade, och som väntar på att upptäckas, berättelser som ligger inristade i de djupaste av hav och ben, berättelser från sargade Chile som dunstat bort med tiden och som längtar efter att komma i kontakt med kosmos igen.

Poesi och verklighet blir en harmonisk självklarhet i Guzmans andra del av hans pågående dokumentärtrilogi. Likt Guzmans tidigare mästerverk Nostalgia for the Light, som kretsade kring mänskligheten och rymden, djupdyker Guzman in i vattnet för att gräva fram mänsklighetens rötter och seglar förbi förlorad skönhet och stolthet för att visa den skönhet som Chile ännu består av.

Årets bästa spel
1) Gwent- öh, jag menar Witcher 3

Varje gång denna sång spelas upp under en pågående jakt på ett vedervärdigt monster, känns det alltid lika självklart för mig. Det finns ingen som helst tvekan om saken - fantasy har aldrig varit så här uppslukande och trots jag inte har hunnit spela klart det, har jag spelat tillräckligt länge för att kunna utnämna Geralts senaste äventyr till årets rikaste, häftigaste och ljuvligaste spelupplevelse i år.

Förutom den otroligt välskrivna berättelsen, de mångfacetterade karaktärerna och den magnifika grafiken, var stämningen så magisk att man ofta bara stannade upp vid en väderkvarn och väntade tills solen gick ner. Till skillnad från många av de gigantiska, "döda" öppenvärldarna med tradiga side quests som presenterats under åren, visste utvecklarna hur man engagerade spelaren med en levande fantasyvärld och skämde även bort spelaren med snillrik uppdragsdesign.
______________________________________________________

Vilka anser ni vara årets bästa?

Årets filmer
2) Tale of Princess Kaguya
Som en blommigt doftande vårvind, fyller den snabbt växande Kaguya världen med liv, glädje, färg och musik. Sedan hennes födsel ur en bamboostjälk, gror lilla Kaguya in sig i allas hjärtan och kärleken för denna mirakulösa flicka blir så stor och överväldigande, att oundvikligheten tränger sig på hennes liv snabbare än hon tror och snart inser hon att det finns ingenting hon kan göra för att förändra sitt öde.

När den där vårvinden plötsligt vänder, vänder det så hårt att det känns som en knytnäve i magen. Sagan om prinsessan Kaguya står sig alltså inte bara som Studio Ghiblis bästa film och en av årets starkaste filmer, utan också som en av de absolut skickligaste, vackraste och mest hjärtknipande filmer jag har sett. Kaguyas bitterljuva berättelse kring gåvan som är livet, men också den förbannelse som är förändringen, lämnar ingen oberörd.

Årets tv-serier
2) Rick & Morty
Efter bara ett par avsnitt, kultförklarades serien och höjdes till skyarna som en av mest geniala och mest vrickade komediserierna som gjorts. Efter en torterande lång väntan på den andra säsongen, kan jag bara instämma i kören och även tillägga att sci-fi inte blir bättre än så här. Ricky & Morty leker inte bara runt med gamla sci fi-koncept, utan förvandlar dem till någonting nytt, gripande, hysteriskt roligt, tänkvärt, uppriktigt... och bottenlöst, likt ett svart hål.

Serien har en förmåga att få dig att kippas efter andan av skratt, samtidigt som den knockar dig med sin grymhet och cynism. Förutom seriens unika improvisatoriska stil, knäppa karaktärer och tajta manus, beundrar jag framförallt paradoxen i hur hjärtlös och hjärtlig serien kan vara.

Årets spel
2) Super Mario Maker
Oavsett om man själv bygger och pusslar eller ser hundratals Youtube-videor av djävulsk spelarkitektur, finns det något så charmigt, mysigt, beroendeframkallande och otroligt kärleksfullt över Nintendos rörmokarbygge. Det fanns oändliga möjligheter att både irritera skiten ur någon med utmanande styrketester, imponera med nya twister på Mario-designen och framförallt att inspirera folk runt om i världen med finurliga plattformsidéer.

Super Mario Maker är ingenting annat än ren och skär spelskaparglädje. Det är en omsorgsfull Nintendoskapelse som gav utlopp för spelares kreativitet och sadistiska behov. Det är oemotståndligt roligt att bygga helvetiska banor till sina vänner, att leka runt med fantasin och att skapa alldeles egna Mario-äventyr.

Jag missade att skriva ett inlägg i torsdags och har därför slagit ihop den med dagens lucka. Dubbelt upp alltså! Här är årets filmer, tv-serier och spel.

Årets filmer
4) Star Wars: The Force Awakens
Jag är frälst! Jag har sett ljuset. Star Wars är räddat från Lucas mörka prequel-arv och har vaknat till liv igen - ett liv fyllt av hjärta, värmande karaktärer, smart dialog och klassiskt gammaldags filmkonst. The Force Awakens tar alltså tillbaka Star Wars till sina gamla rötter och gör den fräsch, spännande och romantisk igen, samtidigt som den tas till helt nya nivåer. Det märks i varje liten filmruta att alla inblandade - i synnerhet J.J. och manusförfattaren bakom Empire Strikes Back - lägger all sin själ för att skapa en av de härligaste bioupplevelserna som någonsin gjorts.

3) Inside Out
Scenen där Joy, en av känslorna i 12-åriga Rileys huvud, spelar upp ett älskat barndomsminne till Giacchinos känslosamma musik och dansar som att hon bar skridskor, visste jag att Pixar gjort det igen. Det är helt inte ofta som jag, 10 minuter i en film, blir fullstänsigt försälskad i den och hoppas på uppföljare på direkten. Resten av filmen bekräftade bara detta genom sin genomarbetade, emotionella och berättelse om det svåra i förändring och att växa upp. Inside Out är Pixars allra bästa sedan Ratatouille och är en oförglömlig resa i människans psyke.

Årets bästa fightscen: svärdstriderna i Star Wars - The Force Awakens
Jag ska såklart inte gå in på vilken strid det handlar om, men så fort ett av dessa svärd tänds under filmens gång... ja, då vet man att man plötsligt menar allvar. Ljussabeln har alltså fråntagits det leksaksstämpel som Lucas satte i sina prequels och svärdstriderna har äntligen blivit känsloladdade igen. När en fäktare träffade sin motståndares svärd, dånade som åskan självt och fräsandet från svärden var hotfull - framförallt när skillnaden mellan proffs och amatör blev smärtsamt tydligt...

Årets tv-serier
4) South Park
När Steven Seagal snyftar framför en hel skola om hur han trakasserats för sin övervikt på Twitter, när PK-rektorn eller varje gång Caitlyn Jenner dök upp, skrattade jag så att jag grät. Efter 19 säsonger lyckas South Park fortfarande vara en av de mest intelligenta och aktuella humorserierna just nu. Denna gång tar South Park-skaparna sig an en bekant fiende - den politiska korrektheten - och hanterade den lika nyanserat som det var vulgärt.

3) Bojack Horseman
Jag började titta på denna Netflix-exklusiviteten i tron att det var en oinspirerad tramskomedi, men slutade istället med att jag hamnade i en existentiell kris. Driven av alkohol, självömkan och svår depression försöker den avdankade skådespelaren Bojack bättra sig som person/häst, men sjunker bara djupare som person och bränner ännu fler broar - nästan så att man fruktar för Bojacks självdestruktiva beteende. Andra säsongen av hästmannens deprimerande Hollywood-äventyr var märklig, mörk, snillrikt satirisk och gripande jordnära i sina absurditeter.

Och så en ny kategori...

Årets spel
3) SOMA
Det var inte riktigt lika gastkramande och "klicka-på-ESC-så-fort-något-läskigt-dök-upp"-skrämmand
e som studions skräckmästerverk Amnesia, men det behövde det inte vara. För där SOMA inte skrämde på Amnesia-nivå, levererar den istället ren och skär ångest i en fasansfull skräckhistoria om att förlora sin mänsklighet, sin kropp och sin själ - och att leva med den motsägelsen. Förutom välgjorda pussel, ruggig atmosfär, psykologisk påfrestning, kroppsligt äckel, etiska dilemman och deprimerande story var SOMA direkt äckligt och ordentligt obekvämt att spela. På det bästa möjliga sättet, alltså.

Det känns fortfarande overkligt. Det känns som att jag drömde hela spektaklet, som att jag ska vakna upp vilken sekund som helst. Det här är filmen jag har väntat på i hela mitt liv och nu har det hänt: Star Wars har vaknat till liv igen.

Och med "liv" menar jag alltså att Star Wars äntligen känns äkta och levande efter Jorge Lucas livlösa prequel-era. Äntligen får vi en värld befolkat av verkliga karaktärer, där jag verkligen bryr mig om karaktärerna och vad som händer med dem. Här finnsett starkt känslomässigt driv, en oöverträffad värme som håller i sig från början till slut och som får dig att le fånigt långt efter att filmen tagit slut. Dessa saker är annars saker man borde ta för givna i en matinéfilm av detta slag, men faktum är att filmen verkligen vinner på detta hjärtliga fokus - karaktärerna är nämligen filmens allra starkaste kort, där allt från huvudpersonerna till de minsta birollerna har en självklar roll i världen.

Om det inte redan har framgått, är det senaste kapitlet i Star Wars-sagan en salig filmupplevelse, en kärleksförklaring till Star Wars. Det är en film som, förutom sin smittande värme och starka karaktärer, verkligen bevarar sin mytomspunna filmvärld. Vartenda hörn befolkas av muppiga rymdvarelser och fantasyinspirerade gestalter som riddare och narrar, varje miljö har en naturlig och mystisk stämning över sig, varje skepp och skrothögar har ärr och en historia att berätta.

Allt med den här filmen osar Star Wars och det hjälper mycket att manusförfattarna och regissören verkligen vet vad de gör. JJ sätter rätt ton i varje scen och manusförfattarna ödslar inte en endaste sekund på torr och överflödig dialog framför green screens, utan berättar sin historia på ett oerhört varierade visuella sätt och görs med sådan skärpa och känsla för detaljer att man redan ler tills mungiporna svider i de allra första sekunderna efter titelsekvensen.

Det finns också en någorlunda god balans mellan gammalt och nytt. Att filmen sedan lånar mycket från originaltrilogin, och i synnerhet A New Hope, görs på både gott och ont. När det görs som bäst, sitter man med publiken och applåderar hjärtligt till all fanservice och vissa scener som speglar originaltrilogin görs till någonting eget, någonting minnesvärt och mäktigt. Referenser blir som oftast mer än bara referenser. Men ibland kanske det speglar originalet lite väl mycket och gör vissa element kanske lite väl överflödiga.

Men trots detta känner jag mig ändå... frälst. Jag njöt av varje liten magisk sekund filmen bjöd på och jag har fortfarande inte slutat tänka på den. Så fort den brandgula Star Wars-titeln zoomade ut, väcktes något inom mig som fortfarande inte släppt taget. The Force Awakens framkallar yra, varma känslor jag inte har haft sedan jag såg A New Hope flera gånger om dagen som liten padawan. Jag kan känna det igen.

Kraften har vaknat.

Årets filmer
5) Mad Max
Storheten med Mad Max har inga gränser. Likt rostiga, oljiga motorer vrålar berättelsen om Mad Max och Furiosa fram genom de eldigt orangea sanddynorna och kör rakt in i åskådaren med sin brinnande energi, mästerliga regi, briljant design och ett oöverträffat, pumpande och adrenalinkickande hjärta - ett hjärta gjort av skrot, sand, ilska och mänsklighet.

Mannen bakom Happy Feet och Babe: A Pig in the City är tillbaka med en ursinnig rockopera som inte liknar något annat; knappt ens Mad Max med Mel Gibson. George Millers postapokalyptiska våldssaga var en lika vild filmupplevelse som det var nytt hopp för auteurernas filmkonst och den förlorade lekfullheten i filmvärlden.

Årets tv-serier
5) Hannibal
Vad som först började som en standardprocedural med en kannibaltwist har nu grott, styckats och tillagats till perfektion. Den senaste säsongen, som egentligen var två säsonger i en, tog fram den mest primitiva och den mest intellektuella sidan från tittaren och slet tittaren i blodiga stycken under sina sista, känslomässiga minuter vid liv. Ända in till slutet var Hannibal förvriden skönhet och vacker vanställdhet, på samma gång.

Förutom seriens läckra look, den underbart terapiartade dialogen och den skräckromantiska tonen, bar serien också på ett delikat och förvrängt sinne för humor - kanske den svartaste humorn jag någonsin har sett. Medan många av de vidriga, magvridande dåden som utförs kanske inte var roliga i sig, sjuder de ändå av ironi, poetisk rättvisa och en helt annan nivå av slapstick. Den makabra finalen i Hannibal mättade alltså ordentligt - och gav mersmak.

Årets album: Courtney Barnett & Björk
Ett av årets stora nöjen från musikens värld var australienska Courtney Barnett, som med debuten Sometimes I Sit and Think, and Sometimes I Just Sit förgyllde min sommar med sitt härliga indie rock-pladder. Hon låter komiskt deadpan och svamlande, men ändå ligger det något otroligt uttrycksfullt, avslappnande och kvickt i hennes sköna babbel. Hennes album skapade med andra ord en humoristisk, insiktsfull, flummig, glad, melankolisk, somrig och märkligt nostalgisk musiktillvaro.

Också värd att nämnas är Islands musikala drottning Björk, som tack vare sin storslagna comeback "Vulnicura", helt blåste mig ur stolen och tog andan ur mig med sin överväldigande skönhet, vidd och kraft. Björks gripande röst tycks ta nya, vackra former för varje album och som med sitt kärleksfulla och hjärtknipande famlande i mörkret fullständigt uppslukade mig.