Svenska
Blog

Singel? Ät en gigantisk ost

Jag drömde om Seinfeld igår, bisarrt nog. Jag var Jerry, klädd i en ful 90-talsjacka som bara Jerry kan ha på sig. Jag, George, Elaine och Kramer hade alla skaffat en dejt var och vi bestämde oss för att testa en ny restaurang i snöiga Minnesota på första dejten. Från New York till Minnesota! Sheesh! Eftersom det var en dröm, så var det såklart inga konstigheter med reselängden. Men eftersom Costanza är Costanza, började han klaga på bensinkostnaden och det faktum att han alltid får en läskig bensingranne(som pumpar bensin mittemot) varje gång han ska stanna vid en bensinmack. Nej, George var trött på bensinmackar och bestämde sig för att imponera på sin dejt med en elbil istället. Han menar att den ska vara effektivare och att vi skulle hinna före Elaines bil. Challenge accepted! Medan Kramer och Elaine kör iväg med samtliga dejter till Minnesota, går jag och George iväg för att köpa oss en ny elbil.

Med Costanzas vanliga tur, går inget som förväntat - George har nämligen blivit blåst av säljaren och råkat köpa en radiobil med en lååång förlängningssladd. Jag föreslog att vi skulle ta bussen, men George var alldeles för stolt för att ta buss - nej, vi skulle minsann köra den slöa radiobilen ända ut till Minnesota. Sagt och gjort, rullade vi i 1km/h i en stormig motorväg, utan vare sig tak eller fönster. Dessutom la radiobilen av varje halvtimme, så vi rullade ut förlängningssladden, knackade på hos random folk och frågade om vi kunde ladda vår bil hos i deras kök. Jävla George.

Mirakulöst nog tar vi oss hela vägen till Minnesota-restaurangen i vår skruttiga puckomobil och George rusar in till restaurangtoanutan att ens att hälsa på sin dejt och våra vänner, som stått utanför restaurangen och fryst häcken av sig i väntan på oss. Min dejt visar sig ha gått hem efter att ha väntat i fyra timmar (don't blame her), men Costanzas dejt - en kraftig kvinna en trumpen uppsyn - stannade kvar bara för att ge honom ett meddelande: hon började förklara i detalj för mig vilken skam George var för mänskligheten och att bara yttra hans namn var tillräckligt för att få henne att gråta av förtvivlan.

Jeez! Jag menar, visst var det jävligt onödigt att åka genom halva USA för att testa en restaurang på första dejten, men den här maran tog det hela ett steg längre: hon gav mig en spegel som avkedsgåva och instruerade mig att ge den till George så att han kan se sig själv i spegeln och stirra in i det fiasko han faktiskt var. Jag tar emot spegeln av någon anledning och när George kommer tillbaka från toaletten, har hon redan lämnat vårt sällskap.

Väl inne i restaurangen, försöker Elaine övertala mig att ge spegeln till George, som förtvivlat undrar varför hans dejt drog hem. För att jag är ett rövhål, ger jag honom spegeln och frågar honom vad det är han ser i spegeln. Medan han tittar på sig själv, förväntar jag mig det värsta - att han ska stirra på sin kala hjässa och att han inser att han misslyckats med i princip allt i sitt liv. Men nej. Han nickar belåtet mot sin spegelbild, lägger undan den, beställer den dyraste rätten på menyn och klappade sig själv på axeln för att han tog sig hela vägen till Minnesota i en radiobil.

Whaaaat? Det var direkt out-of-character att se Costanza så glad, även utanför tv-serien. Jag tror att det är första gången som jag ser George vara genuint lycklig med sig själv och sina korkade upptåg. Där ser man.

Maten i restaurangen då? Inget särskilt. Vanlig, asiatisk ful-buffé med slaskiga currysåser. Jag kläcker ett dåligt skämt om kinamat, men jag är helt enkelt inte rolig och får inga skratt tillbaka.

Singel? Ät en gigantisk ost

Vad ville jag ha sagt med denna flamsblogg? Ja, var som Costanza, helt enkelt. Dejten går kanske åt fanders, men ta't lugnt - var sann mot dig själv, ät en ost (stort som ett bilbatteri) i dina underkläder och njut lite av att vara dig själv innan din oundvikliga depression kickar in igen.

HQ

The Assassin - en ljuvlig lönnmördardikt

Några besökare lämnade biografen en halvtimme in i filmen och ett flertal snarkade genom halva filmen. Själv var jag som hypnotiserad av filmen - jag har nämligen längtat efter denna - men samtidigt förstår jag dessa reaktioner. The Assassin är helt enkelt inte för alla och är en film som kräver oerhört mycket tålamod från tittaren.

Handlingen är både simpel och komplicerad. Nie Yinniang, spelad av hänförande fagra Shu Qi, har sedan tioårsåldern uppfostrats att bli en lönnmördare hos en hänsynslös nunna. För att testa Yinniangs lojalitet och hjärta, beordrar hon henne att mörda sin kusin Tian Ji'an - en betydelsefull general under Tang-dynastin. Yinniang vill skona sin älskade släkting, men tvingas då in i en politisk intrig när Ji'ans kontroversiella befälhavare skapar oro mot det kinesiska hovet och som i sin tur hotar hennes familj.

Regissören verkar luta sig på "show, don't tell"-skolan och gillar att hålla tittaren i skuggan fram tills finalen, där alla pusselbitar börjar falla på plats. Detta hjälper exempelvis intrigen att ta nya riktningar och även göra den realistisk - man får en känsla av att ingenting är riktigt självklart eller kartlagt. Men på samma gång gör regissören det onödigt svårt för tittaren genom att inte klargöra hur Yinniangs släktband ser ut eller förklara vem Yinniangs plötsliga följeslagare "Mirror Polisher" är. För den som inte heller är helt bekant med kinesisk palatspolitik kan också göra det svårt att hänga med i vem som utgör ett hot för vem, osv.

Lyckligtvis är filmen mycket mer än bara en snårig politisk konspiration, det är också en film som verkligen kommer i kontakt med det mystiska och med den kinesiska naturen. Tänk er en wuxia-film regisserad av Terrence Malick så får ni kanske en god aning om vad det är för slags film The Assassin är. Det är långsamt berättad drama som tar tid att komma in i, som sparar på information från tittaren och som vill låta denne supa in den kinesiska vildmarken ända in i dess rötter. Och vilka scener! Det poetiska, stillsamma fotot över Kinas skönhet och den ljuvligt autentiska designen på såväl kostymer och scenografier transporterar tittaren till en antik tidsperiod från fjärran land - här finns nämligen bilder man vill rama upp på sina väggar.

The Assassin - en ljuvlig lönnmördardikt

Det unika med filmen är också hur filmen landar som ett mynt i en brunn först efter att man har sett den. Det är först nu i efterhand som jag inser hur genial klippningen och den minimalistiska regin är. När en lönnmördare exempelvis slår till mot ett ont anande offer, då jävlar slår det till när den luriga klippningen gör tittaren helt oförberedd på anfallet, även om man vet att något ska hända. Filmens långsamma rytm förstärker också ensamheten och faran i de tystare scenerna, vilket också skapar ett alldeles harmoniskt soundtrack; förutom filmens sparsmakade krigstrummor och dialoger, är allt annat ljudarbete utsökt gjort, där minsta knaster från en brasa eller en syrsas sång skapar en oslagbart harmonisk stämning.

The Assassin är något så ovanligt som en minimalistiskt wuxia-action om en kvinna som försöker få kontroll över sitt eget liv och öde. Det är ett unikt berättad dynastidrama som vid flera tillfällen kan liknas vid en poetisk stumfilm. Men det är också en film där man behöver vara på rätt humör för att avnjuta. Är man intresserad av kinesisk film eller kinesisk kultur överhuvudtaget, kan detta vara värt att kolla in på bio. Annars kan man gott vänta på dvd-släppet eller vända sig till wuxia med lite mer kick i.

HQ

--- The Revenant är mäktig ---

Hämndhistorier i rätt händer kan göras precis hur bra som helst. I kombination med en överlevnadshistoria blir det hela lite klurigare, men det är lite det som gör Iñárritus Revenant så speciell: den envisa överlevnadskampen gör ett simpelt hämnddrama om hämndens poänglöshet till något närmast övernaturligt, något utomvärdsligt. Något äkta, något främmande, något skrämmande, något... mänskligt.

Till att börja med, kan man inte tala om The Revenant utan att nämna naturen. Redan i filmens första filmrutor märks det att filmmakarna gjort sitt yttersta för att fånga den ensamma, frostiga naturen och framställer den hårda vintern på ett förrädiskt, hisnande, gripande, häpnadsväckande, skrämmande och vackert vis. Gränsen mellan natur, mystik och dröm suddas sedan ut när man i biostolen bits av den infernaliska kylan, får känslan av hur liten och obetydlig man är i den majestätiska naturen och hur man känner av limbon mellan liv och död i filmens skickligt drömska scenarion. Det är faktiskt inte så mycket intrigen i sig som gör karaktärernas kamp för överlevnad så levande, det är snarare den oförlåtande omständigheterna som ger filmen puls och som gör naturen till filmens verkliga stjärna.

Detsamma kan dessvärre inte sägas om Leonardo DiCaprio, som ju är filmens centrum. Han (och alla andra involverade) ska givetvis ha beröm för de svårigheter de fick möta under denna ambitiösa inspelning, men det är bara något med DiCaprio som hela tiden tar mig ur filmen och det gäller inte bara The Revenant; hur mycket han än blöder i Django Unchained eller skriker sig röd i Wolf of Wall Street, kan jag inte se något annat än en desperat babyface-stjärna med Oscarsfeber och jag får samma känsla när jag ser honom äta en lever i The Revenant. Han är ingen dålig skådis - han är bara inte särskilt övertygande, hur mycket han än lyfter underkäken.

Nä, om det är någon som ska prisas och hyllas för sitt skådespel så är det Tom Hardy. Den här jäveln är så trovärdig att man ofta glömmer bort att det är Tom Hardy bakom de där sjaskiga ögonen. Hans frustration över besättningens sargade tillstånd glöder av konflikter och känslor, vilket gör honom till mer än bara en simpel antagonist som är ute efter pengar; det är en plågad, fördomsfull man vars enda livsmening är det otacksamma jobbet som skinnsamlare och som egentligen gör rätt i att överleva till varje pris. Man tycker faktiskt synd om honom, ju närmare Glass närmar sig sin hämnd.

I övrigt gillar jag det simpla konceptet för att det ger rum för att verkligen utforska ensamheten och farorna i filmens värld. Hämndhistorian (som påminner vagt om Gladiatorn) ligger egentligen mer och puttrar i bakgrunden för att visa en ensam mans kamp mot omöjliga odds, vilket är helt ok enligt mig. Allt som omringar DiCaprios överlevnad - som naturen, Arikara-indianerna, drömmarna och tystnaden emellanåt- är vad som gör The Revenant till en så mäktig och oförglömlig filmupplevelse.

Det är inte Iñárritus bästa film, men det är förmodligen hans mest ambitiösa och är något som måste upplevas på bio, gärna på IMAX. Enbart fotot, filmens naturliga ljussättning och en av de bästa björnsekvenserna sedan briljanta The Edge är anledning nog att se den.

--- The Revenant är mäktig ---

Oscarn för bästa underkäke går till...

The Fifth Wave - ett haveri

Brännström bloggade nyligen om Maze Runner och hur det var en av de mest idiotiska filmupplevelserna han har haft. Visst är det en rätt menlös young adult-film, Carl... men jag måste kontra dina två bortkastade timmar i en labyrint med mina två bortkastade timmar med fjompiga barnsoldater i The Fifth Wave - det senaste young adult-haveriet från en boktrilogi som ingen vettig tonåring skulle bry sig om.

Ungdomsbok-genren är uppenbarligen inget för mig, då jag inte är dess tilltänkta målgrupp, men ändå hamnade jag där i biosalongen och vred mig av smärta. Vanligtvis vet jag mitt bästa när det kommer till film och ändå lät jag mig övertygas av mina vänner som bara spontant ville se någon äventyrsfilm som jag inte gjort någon research om. Jag har blivit oförsiktig, självdestruktiv med mina filmval på sistone... och nu har jag fått betala det hemska priset.

Bokstavligen alltså, jag betalade 150 spänn för att se dreglande dagisbarn tränas i en militärbas och förväntas vara mänsklighetens sista hopp mot invaderande utomjordingar.

Men ja, vad handlar skiten om egentligen? Utomjordingar invaderar Jorden och släpper lös fyra vågor av pester och naturkatastrofer för att radera mänskligheten från jordens yta. En tonårstjej och sin dreglande lillebror överlever dessa vågor, men när brodern blir tillfångatagen av militärer måste hon växa nytt skinn på näsan och spräcka finnarna för att rädda honom. På vägen möter hon en ung skogshuggarhunk, samtidigt som barnlägrena tränas för att eliminera "infekterade" människor. Berättar jag mer riskerar jag att döda era hjärnceller.

The Fifth Wave - ett haveri

lixom OMG, hur ska jag träffa en söt kille medan ungergången pågår???

Det mest förbryllande med den här kalkonen är inte det faktum att filmen överhuvudtaget blev gjord, att filmen innehåller en av de mest huvudvärksframkallande twisterna som har gjorts i filmhistorien eller att det finns en scen där den femåriga lillebrorsan sjunger Coldplays "The Escapist" utan att bli ihjälslagen med tvålar i strumpor; det mest förbryllande är att ungdomsböcker måste beblanda sig med dystopi-genren. För när skogshuggarhunken obligatoriskt tar av sig tröjan för att golva tonårsflickorna med sin inzoomade tvättbräda, i samma film där jordens befolkning dör av hemska omständigheter och förvandlas till spelpjäser av illasinnade utomjordingar, måste jag ändå fråga mig vad den här tjatiga romansformulan ens har med saken att göra? Behöver en mörk framtid och massdöd vara så attraktivt och sexigt för barn?

När jag tänker på young adult-böcker, tänker jag på böcker som handlar om ungdomars samtid och sådant de kan relatera till, såsom skolan, utanförskap, att hitta sig själv, att växa, sexualitet, mobilskal, osv. Ofta blandas detta med fantasy-genren som en slags undanflykt och fungerar väl i välskrivna bokserier som Harry Potter och även mindre bra bokserier som vampyrsåpan Twilight. Jag kan förstå att fantasy/sci fi-inslagen blir en välkommen undanflykt från vardagens tristess, men när hjältinnan i Fifth Wave skriver ner sina tankar i dagboken om vad mänsklighetens natur och världens missöden som att det var samma vanliga pojkbekymmer i skolan, kunde jag bara känna hur mitt liv förkortades med minst 24 år. Så dumt är det, faktiskt.

Det var inte såhär jag ville börja mitt filmår...

--- GOD JUL! + sista luckan ---

This post is tagged as: Mr Smiley luktar gammal gröt, Julkalender, Årets bästa filmer, Jul, Sista luckan, Prinskorv

God jul, kära läsare! Se nu till att ha ett finfint julfirande, trycka i er julost och slöa framför sentimentala julfilmer. Här är sista luckan över vad jag anser vara årets bästa filmer, tv-serier och tv-spel.

--- GOD JUL! + sista luckan ---

Årets bästa tv-serie
1) Show me a hero

...and I'll write you a tragedy

David Simons senaste guldklimp är en miniserie som kretsar kring byråkratin och politiken bakom ett utdraget, kontroversiellt bostadsförslag i Yonkers: integrationen av låginkomstagarbostäder i ett vitt medelklassområde. När lokalpolitikern Wasicsko - utmärkt spelad av Oscar Isaac - ser en chans att göra karriär på detta, gör han bostadsfrågan till sin hjärtefråga under sitt borgmästarval och vinner medelklassens förtroende. Men när förslaget ändå blir av, får den nyvalde borgmästaren på sig en växande demonstrationsmassa som bara växer och växer varje dag. Vems hjälte är han egentligen?

Show Me A Hero är en komplex, mänsklig och tragisk historia om människor som vill vara hjältar och martyrer, men som glömmer bort att hjältar ofta får göra stora uppoffringar. Wasicskos politiska irrfärd är fyllt med nyanserade lager, realistiska konflikter, svår hjältekomplex, engagerande maktspel och segregationsproblematik som än idag är svidande aktuella.

Årets bästa film
1) The Pearl Button

Röster viskar, knastrar och plaskar från sjöar, hav och pölar. Någonting från kosmos kallar på oss, påminner oss om någonting. Berättelser om var människan härstammade, och som väntar på att upptäckas, berättelser som ligger inristade i de djupaste av hav och ben, berättelser från sargade Chile som dunstat bort med tiden och som längtar efter att komma i kontakt med kosmos igen.

Poesi och verklighet blir en harmonisk självklarhet i Guzmans andra del av hans pågående dokumentärtrilogi. Likt Guzmans tidigare mästerverk Nostalgia for the Light, som kretsade kring mänskligheten och rymden, djupdyker Guzman in i vattnet för att gräva fram mänsklighetens rötter och seglar förbi förlorad skönhet och stolthet för att visa den skönhet som Chile ännu består av.


Årets bästa spel
1) Gwent- öh, jag menar Witcher 3

Varje gång denna sång spelas upp under en pågående jakt på ett vedervärdigt monster, känns det alltid lika självklart för mig. Det finns ingen som helst tvekan om saken - fantasy har aldrig varit så här uppslukande och trots jag inte har hunnit spela klart det, har jag spelat tillräckligt länge för att kunna utnämna Geralts senaste äventyr till årets rikaste, häftigaste och ljuvligaste spelupplevelse i år.

Förutom den otroligt välskrivna berättelsen, de mångfacetterade karaktärerna och den magnifika grafiken, var stämningen så magisk att man ofta bara stannade upp vid en väderkvarn och väntade tills solen gick ner. Till skillnad från många av de gigantiska, "döda" öppenvärldarna med tradiga side quests som presenterats under åren, visste utvecklarna hur man engagerade spelaren med en levande fantasyvärld och skämde även bort spelaren med snillrik uppdragsdesign.
______________________________________________________

Vilka anser ni vara årets bästa?