Svenska
Blog

Oh, Shyamalan... Del 1

This post is tagged as: Shyamalan, Film, Regissör, Split, Monster, Thriller

(Spoilers för Split)

Jag har varit ganska tålmodig med Shyamalan de senaste åren. Även med hans senaste stolpskott, som After Earth och The Visit, kände jag en smula hopp om att den där underbara talangen han än gång besatt skulle blomma ut igen. Sedan tonåren har jag beundrat hans verk. Allt han behövde göra var att komma på fötter igen och experimentera lite, inte sant?

Så jag väntade ivrigt på hans stora comeback.

Och väntade.

Fram tills nu.

Efter hans senaste film Split, en hybrid mellan en kidnappningsthriller och slasherskräck, vågar jag inte hoppas mer. Det är nog hög tid att inse det. Mannen som jag i många år förtrollades av finns inte kvar längre. Det fanns aldrig någon trollkarl, för jag har nu sett den verkliga mannen bakom gardinerna. Game over, man.

Jag ville till en början att bloggtiteln skulle heta Splittrad kring Split, men jag kunde bara inte förmå mig att göra det. Jag är inte alls splittrad kring filmen - Split väckte faktiskt en märklig avsky som jag inte kan skaka av mig. Split gjorde mig arg och desillusionerad. Tekniskt sett är The Happening och The Visit betydligt värre filmer, men den här jävla filmen visade sig vara det ultimata beviset på att Shyamalan inte kan slita huvet ur sin egen röv. Bara Shyamalan kan förvandla en hyfsat rolig premiss till en patetiskt smaklös skräckis, där en thriller om en djupt störd man med ett tjugotal personligheter som kidnappar tre tonårsflickor och som senare förvandlas till en best som kan klättra på väggar, böja stål och äta människor. Alltså, va? Vad hände där?

Räcker verkligen inte den ursprungliga premissen? Jag gillar faktiskt hur de fängslade tonårsflickorna försöker manipulera McAvoys mer naiva personligheter och jag gillar hur hans korkade psykiatriker ser honom som någon slags extraordinär X-man. Trots dassig dialog och ojämnt tempo, gillade jag det hela till en början. Jag såg framemot den lekfulla idén, jag ville se mer av de excentriska personligheterna, jag ville se betydligt mer av den faktiska människan under alla skepnaderna. Men Shyamalan kunde inte ens ta vara på sina enda bra idéer och allt faller bara isär när Shyamalan vill göra McAvoy till en människoätande freak i slutändan. Shyamalan är så förälskad i idén om en monstruös personlighetsstörning att han verkar ignorera allt som gör en thriller spännande, såsom fokus, upptrappning och NERV. Det är nästan spektakulärt katastrofalt hur katastrofalt intrigen faller ihop efter en halvtimme, lite som ett fullsatt tåg som åker över ett stup och landar rakt in i havsklipporna. Oh, the humanity! Split kommer att undersökas i filmskolor under flera generationer framöver för sin arroganta not killing your darlings-approach.

Att berätta en historia om människans mörka natur, samtidigt som McAvoy förvandlas till en halvnaken hulk-varulv som flyger över murar, fungerar bara inte. Att göra sinnessjuka människor till bokstavliga monster och helt överge den mänskliga faktorn gör inte en bra thriller eller skräckfilm, alls. Men det är inte det värsta med filmen. Långt ifrån.

Det värsta är slutet av filmen, där Bruce Willis dyker upp i ett café med det eminenta Unbreakable-soundtracket i bakgrunden och tittar på nyheterna om den bestialiska mannen. En av mina absoluta favoritfilmer, någonsin. I samma filmvärld som Split. Och nu ska Willis och McAvoy slåss i en uppföljare.

Fan också.

Fortsättning följer i del 2...

Oh, Shyamalan... Del 1

HQ

Varför Fargo faller platt

This post is tagged as: Fargo, Film, Tv-serier, Coen, Snö, Mord

Tv-serien, alltså. Spoilervarning!

När kameran i säsongsfinalen långsamt sveper över en död polis och zoomar ut från Nikkis blodiga pöl, dundrar det där fantastiska Fargo-motivet fram... och det känns så... tomt. Som en axelryckning. Nikki har lurat döden fram tills nu, sekunder innan hon hann döda sin älskares mördare, och blir dödad av någon polis. "Ok, then" säger polisen Gloria när ambulansteamet bär bort hennes kropp och lämnar brottsplatsen. Jaha, ja. Ok. En av många karaktärer som lurat döden dör en meningslös död och det finns ingenting här som rättfärdigar den emotionella katarsiseffekten som serien förväntar sig att tittaren ska få. Nikkis död är inte särskilt tragisk, folk dör som flugor i den här serien och Nikki... had it coming, så att säga. Är det meningen att tittaren ska känna sig sorgsen nu?

Låt oss gå tillbaka till den mästerliga förlagan, i synnerhet en av slutscenerna som använder sig av samma ledmotiv, men som använder det mycket mer effektivt: scenen där Marge kör den rysliga psykopaten Grimsrud till poliskåren. Medan hon på ett moderligt sätt försöker tala honom till rätta, sitter han bara i baksätet, tyst och kylig. När de kör förbi Brainerd-statyn, följer han statyn med blicken och hans fokus vandrar bort för ett ögonblick. Vad tänkte han på, just där? Glömde han något? Är han sugen på pannkakor igen? Känner han någon slags ånger, överhuvudtaget? Det vet vi inte. Inte Marge heller. Hon är en obotlig optimist som aldrig kommer förstå människor som Grimsrud eller Lundegaard.

"I just don't understand" säger hon sorgset och det känsloladdade musiken klämmer till hjärtat. Visst känns ledmotivet starkt nu? Det här är en av de bästa filmscenerna i filmhistorien av en anledning, just för att allt som ledde till denna scen var så... meningslöst. Jerry Lundegaard skrikgråter av ångest när han fängslas. Hans fru är mest troligen död, liksom hennes far och en parkeringsvakt. Hur kommer deras son reagera när han får veta sanningen om sin far?

Varför Fargo faller platt

Meningslösheten är något som tv-serien också tar vara på, men problemet är att serien fokuserar mer på de märkliga omständigheterna kring meningslösheten än på de utsatta människorna i dessa situationer. Fokus ligger mer på hur invecklade brotten är, det komplicerade och humoristiska i det idiotiska som är kriminaliteten. Men mänskligheten, som är en av Coens allra största styrkor, faller alltid bort i utbyte mot stiligt orkestrerade (och känslomässigt tomma) sekvenser.

Lite som säsongsfinalen. Efter Nikkis död hoppar vi fram i tiden och finner den slemmige storskurken Varga i händerna på Gloria, som nu arbetar för homeland security. Gloria menar att hennes folk när som helst kommer att slänga Varga in i en bur, medan Varga menar att hans folk när som helst kommer att släppa honom fri. Båda väntar på att någon ska komma in till förhörsrummet och klockan tickar. Eftertexterna rullar.

Det här en av de bättre scenerna i säsongen, faktiskt. Det är ett avgörande ögonblick som vi aldrig riktigt får ett svar på och som vi inte behöver ett svar på - människans framtid förblir alltid oviss. Men det är också allt; en simplifierad kamp mellan gott och ont, ljus och mörker. Hon är god, han är ond, punkt slut. Varga, som inte är mer subtil än Dr. Evil, saknar komplexitet och Gloria, också en optimist, saknar den personlighet som Marge stod för. Serien hämtar så många referenser och ämnen från Coens filmbibliotek, att mänskliga, minnesvärda karaktärer hamnar alldeles för långt ner i prioriteringslistan.

Tv-serien lever i en förhöjd verklighet, precis som många av Coens filmer, och det är helt ok. Allt behöver inte vara så seriöst, visst? Serien får gärna ta ut svängarna lite, utforska det konstiga. Coens filmvärld bebos också av komiska karaktärer och märkliga omständigheter utan svar. Grisiga mord, underliga karaktärer och lustig dialog är vardagsmat i Coens värld. Men även i brödernas mest nonsensartade stunder, finns det någonting som tickar och bultar under den märkliga ytan.

Inget tickar under tv-seriens forcerade yta...

HQ

It comes at night - recension

This post is tagged as: It comes at night, Film, Skräck, Spänning, Ängslan, Recension

"That's it?! The fuck was that shit?"sade några tonåringar när It comes at night tog slut och biografen lyste upp utgångarna. Eftertexterna rullade och de besvikna ungdomarna krävde att få pengarna tillbaka. Mot utgången fortsatte tjejerna att diskutera hur värdelös filmen var och vände sig sedan om till mig för att fråga om jag gillade filmen.

Det gjorde jag. Det gjorde jag verkligen.

Men samtidigt förstår jag frustrationen hos tonåringarna. Marknadsföringen för denna film verkar ha varit grovt vilseledande med tanke på vad dessa tonåringar förväntade sig. Många förväntade sig nog någon slags monsterfilm eller en klassisk överlevarskräckis, där "något" kommer för att döda allihop under nätterna. It comes at night är dock inte den sortens skräckfilm, om ens en skräckfilm överhuvudtaget. Det beror nog på hur du själv definierar en skräckfilm, för It comes at night handlar mer om stämningen än något annat: det är film lämnar dig i ovisshet. Paranoia. Misstankar. Tvivel. Allt kan gå fel för de isolerade karaktärerna, vilken sekund som helst, och som tittare vill man knappt kika mellan fingrarna.

It comes at night - recension

Eftersom jag såg filmen i USA erbjöd sig regissören i en videosnutt att besvara frågor om filmen efter eftertexterna, så det kanske säger en del om din egen slutledningsförmåga och den amerikanska biopublikens frustration. För filmen vill inget annat än att framkalla samma förtvivlan och förvirring som karaktärerna går igenom. Filmen har inget behov att förklara vad det är som händer och väcker en ängslan som få filmer av detta slag klarar av.

It comes at night kommer kanske inte att vinna över genomsnittstittarens klappande hjärtan, men om du uppskattar ångesten och obehaget från fjolårets geniala The Witch kommer du definitivt uppskatta denna. Detta är nämligen en ångestfyllt och obekväm upplevelse som lämnar en äcklig känsla långt efter biobesöket, lite som när man vaknar från en mardröm; dränkt i svett, medveten om att det hela var en dröm, men bilderna och känslan från drömmen stannar kvar ett bra tag innan man kan somna om igen...

Slutet på en era - Samurai Jack

This post is tagged as: samurai jack, Genndy Tartakovsky, Final, Tv-finaler, Animation, Kärlek

(Spoiler-varning!)

Det har snart gått en månad och jag har fortfarande bilderna, musiken och känslorna fastbrända i mitt minne. Jag talar såklart om slutet på Samurai Jack, en animerad Cartoon Network-serie jag såg som ung och som inte fick ett ordentligt slut förrän nu, 13 år senare. Och herrejävlar, vilket slut.

Det är bisarrt att en barndomsserie plötsligt når sin ände, bara sådär. Det är också ovanligt för en tecknad barndomsserie att plötsligt växa upp och berätta en vuxen historia om död, lidande och hopp. Få klarar av den svåra uppgiften återuppliva en legend som Genndy Tartakovsky, som på ynka 10 tjugo-minuters avsnitt fördjupar den plågade samurajens innersta resa på ett sätt jag aldrig trodde skulle få se.

I synnerhet inte i seriens allra sista minuter, som hör till något av det hjärtskärande jag har sett i animerad television. Jacks smärtsamma historia har alltid handlat om ensamhet och lidande, men också om lycka och att leva ett värdigt liv. Hur finner man ett ljus när allt svartnar? Hur rör man sig vidare när allt står still? När kan man uppskatta färgerna, smakerna, lukterna och känslorna igen efter att allt har försvunnit?
På två minuter tacklar serien detta på ett perfekt vis. Den sista säsongen behandlar visserligen genomgående dessa ämnen, men det är i seriens två avgörande sista minuter som tomheten infinner sig som värst - och sedan...

Vinden susar. Körsbärsbladen blommar. Solen lyser upp dalarna. Och allt bara släpper. Kranarna är igång.

Trots sin oerhörda grymhet hittar Genndy, mitt i denna bitterljuva kärnpunkt, den perfekta påminnelsen om varför vi går vidare med våra liv.

Varför vi ändå rör på oss när tiden står still

Slutet på en era - Samurai Jack

--- Alien: Covenant var spektakulär ---

This post is tagged as: Alien, Covenant, Äckel, Prometheus, Ridley Scott, Uppföljare

Covenant kan nog bäst beskrivas som ett kärleksbarn mellan Alien och Prometheus; den utsatta stämningen från Alien och skapelsefilosofin från Prometheus blandas ihop till en sensationellt skräck-actionhybrid som inte alltid samsas - och som även dras med problem från Prometheus - men som i helhet bjuder på en äcklig och visuellt slående monsterupplevelse.

Covenant är en skräckinjagande uppföljare till Prometheus, men på mer ett romantiskt plan. Det för tankarna till Mary Shelleys gotiska alster, på ett sådär obehagligt perverst plan som bara Scott kan få till. Skapelsemytologin från Prometheus sätts på sin spets när ett gäng kolonister upptäcker någonting hemskt fel med vad som i första anblick är en paradisplanet...

Det finns både en elegans och en morbiditet i filmens skapelsetema. Det spinner vidare på Prometheus maktrelation mellan skaparen och tjänaren, där temat muteras till någonting perverst och där kärlek och förakt i princip blir samma sak. I synnerhet står filmens androider för filmens mest engagerande handling, som just behandlar temat om tjänaren och skaparen och jag önskar att filmen hade helt fokuserat på vem som var det verkliga monstret.

Men eftersom Alien står i filmtiteln, är farliga Xenomorphs att vänta och i ärlighetens namn hade filmen kanske vunnit på att fortsätta distansera sig från det klassiska filmmonstret, lite som Prometheus. De nya monstrena är underbart läbbiga, men mot filmens sista 10 minuter känns Xenomorphen något överflödig - trots en effektivt obarmhärtig slutscen. Jag ska inte säga alltför mycket såklart, men filmen hade förmodligen klarat sig utan ett sista genomskinligt försök att skrämma slag på publiken.

Jag tror också att filmen hade vunnit på att förstärka kolonibesättningens logik lite mer. Det ska sägas att jag gillar den här besättningen betydligt mer än den i Prometheus och jag förstår varför de undersöker paradisplaneten, men när de dras med samma oförsiktighet som i Prometheus kan saker och ting snabbt falla platt. Sätt på er hjälmar, åtminstone!

Men jag ska erkänna, jag är rätt förlåtande i den punkten. Jag ser goda anledningar till att karaktärer agerar som de gör och jag är också ganska förlåtande till väldigt bekanta scener från Alien-filmerna. För även om finns det scener som känns mer än lovligt familjära vid det här laget, såsom den klassiska födseln ur bröstkorgen, hittar Scott ändå nya sätt att presentera dessa ögonblick. En scen där Xenomorphen tar sina förstå kan exempelvis te sig märkligt vacker i sin motbjudande presentation, eller en scen där en Xeno och en maskin möts kan kännas intressant, häftig.

Jag njuter i stora drag av Ridley Scotts bibliska, gotiska rymdopera. Jag smälter som smör när androider interagerar med varandra, jag gottar mig i de frånstötande skapelsebilderna och jag älskar den där obeskrivliga ondskan som sjuder i bakgrunden. Det finns helt enkelt ingen som trollbinder med äckel päckel och futuristiska landskap lika mycket som gubbstollen Ridley Scott. Ridley Scott gives no fucks och jag älskar det - trots sina brister.

--- Alien: Covenant var spektakulär ---